SJÄLVBIOGRAFI Alla ställer sig förr eller senare frägor: "Vem är jag, varifrän härstammar jag?" Sökandet efter sina rötter är dock mest pätagligt bland människor som av en eller annan anledning har fatt lämna sitt hemland. Det är inte bara i Amerika som migrationen pägor, även i Europa och i andra delar av världen flyttar människorna ständigt frän och tili. Efter andra världskriget har en massiv invandring tili Sverige blivit verklighet, och bland hundratusentals andra har även ca 7 000 slovener sökt sig hit, bl.a. familjenBudja. Augustina Budja föddes 1945, hon har i boken BILDER UR MITT LIV beskrivit sin egen livshistoria som är stärkt inflätad med övriga familjemedlemmars, och även med hennes omgivning i Slovenien och senare i Sverige. Beskrivningarna är stundtals detaljerade, därför kommer bilderna att etsa sig i de samtida och i senare läsares medvetande. Boken BILDER UR MITT LIV kan ses som ett betydande bidrag tili en bättre förstäelse av förhällandena i f.d. Jugoslavien och senare i den självständiga republiken Slovenien, samt om författarens vistelsetid i Sverige. Matjaz Koncilja ■Štefanija Bndja roj. ~e,eztnltk ¿¡abrijelß KarIii*, roj. j nuez Leopold Kariiin, "Bernard tea sinnen- Sofia Karlih August Ka ri.ii*. Aureas Karlih Víctor Kariín. Avwít Karli i*. Simon "&ne(jn Patríete 'S.udja Tomi ¿¡niete Lúteas KarLíiA SrVñ Karlíi*. Lítmea Karli ia. Vincikvc Bohai^ea Jožefa B.u.dja roí. Ratear Alojzya 'B.ohnnec, roí. Z,m.azete A iA.gela Bu.dja roj. Bokala Avgust ■feud] a Augustina Budja BILDER UR MITT LIV ilteo stoplitsete Z-vo^im-ir Beutete Ai>i,it¿-Maríe Bucdja Solve Leokida Ktmbro Matej Ben-aete Teodora Tuomflifvei/i. üo rn.L-iA-t.teci K-ostanjevec. Híle^ui Mollit linger María Betete Charlie Rib eaten Therese Bitdja solve Bndja solve Budja Landow. joka>ma «.ost« lleven 6Uas Ta^ja TutonAaíiAíiA. TuokRaíi^eirt, Alexander westerlm/i-d A^dré WesterlixKU/l David Kew.bro Daniel K.em.bro Isabelle hiem-bro Am.airda Mölln, i Alston. Westerlu.w,d Isafe Nova Angela Landow saw-dberg Liam. A. Akv-toi^seiA. Melviw. westerlui^d BILDER UR MÍTILIV En sjalvbiografás! hístoríeskíláríng av man tad Europa SLOVENIEN - SVERIGE BILDER UR MITT LIV En självhiografisk hssforleskUdrlng av min tid Omslag och familjeträden, genealogiska stammar i inlagan: Boris Zmazek Korrekturläsning: Anne-Marie Budja Solve, Teodora, Dora Tuomainen, Hilena, Lenka Molin, Zvonko Bencek Korrektur: Suzana Macuh Copyright 2011 by Augustina Budja Utgivningen stöds av Urad Vlade Republike Slovenije za Slovence v zamejstvu in po svetu, Slovenska riksförbundet i Sverige Självförlag CIP - publikationen katalogiserad: Kungliga biblioteket, Stockholm NUK - Narodna in univerzitetna knjižnica, Ljubljana BUDJA, Augustina, Gusti: BILDER UR MITT LIV En självbiografisk historieskildring av min tid Landskrona, Sverige, 2014 ISBN 978-91-981266-0-0 Tryckeri: Ordgruppen/Författares Bokmaskin, Stockholm 2014 BILDER UR MITT LIV Källa: Internet DEL 1 SLOVENfEN BILDER UR MITT LIV FÖRORD Ju äldre ett fotografi blir, desto yngre ser vi ut att vara... När man skapar ett fotografi fryser man ett ögonblick. Redan sekunderna efter ser verkligheten annorlunda ut. Det blir ofta de frysta ögonblicken som förblir vara tolkningar. Bilder talar till oss med egna ord. Varje liten bild har en egen liten historia att berätta för oss. Varför skriver man en självbiografi? Att ha tillgang till ett arbete med genealogiska (släktforskning) resultat väcker viljan att skarva om dem. Det man skriver vill man fa publicerat och man önskar sig en bredare läsarkrets för sin publicering. Jag har levt och bott den största delen av mitt liv i Sverige. Mitt modersmal är slovenska. Tack vare att jag skriver pa svenska önskar jag att även svensktalande tar del av innehallet. Under skrivprocessen vaknade manga minnen, som är som enstaka bilder, till liv och därför gav jag boken titeln BILDER UR MITT LIV. Jag berättar inte om vad som har hänt, utan vad jag har upplevt, nagot av det jag har sett, hört och läst om och som enligt mig är värt att minnas. Ingen kan ge bort mer än det man själv har, men alla har en egen livshistoria, som man kan dela med sig av till andra. Vardagen ser olika ut för var och en. Oftast skriver jag i smyg, för att inte framsta som en ensamvarg. Jag är tacksam för de stunder da jag kan sitta för mig själv och grubbla pa det som jag vill skriva om. En människa kan vara sluten som en mussla. Först när musslan öppnas, far nagon utifran se dess innehall - pärlor. Jag skriver främst i mitt eget namn men ocksa för dem, som ännu inte har intresset av att öppna sig. Historia kommer alltid senare, det gar inte att bade historisera vart NU och samtidigt vara verksam i det. Det är inte förrän senare man ser det som verkligen har varit. Att se skörheten i var moderna civilisation NU är svart. Vi ser inte förutsättningarna - att all civilisation uppehalls av makt och vald, ma det vara fran religiös eller världslig sida. Kommunismens järnrida och dess fall samt allt som hände före 1989, allt tycks redan vara bortglömt. Att läsa om världskrigen har blivit nästan overkligt. Det är som att se en spännande film, nagot som inte kan upprepas. Vi lever i en illusion om att det finns nagon förutbestämd harmoni i världen, i verkligheten lever vi i en brutal värld. Rivaliteten finns där och är och har varit en del av tillvarons grundvillkor, trots att kyrkan och skolan lär oss nagot annat. Ett stort tack till mina nära och kära, särskilt min dotter Anne-Marie. Hon har läst och papekat vissa konstigheter i min framställning. Även döttrarna Dora och Lenka samt min Zvonko har varit till en stor hjälp, särskilt med den tekniska biten. Susana Macuh har gjort korrekturen. Ett tack till all! Till utgivningen av boken fick jag ekonomiskt stöd, vilket ocksa är ett moraliskt stöd för mig. Republiken Sloveniens »Urad za Slovence po svetu«, en myndighet för utvandrade slovener har ocksa tidigare gett stöd till mina projekt. Slovenska riksförbundet i Sverige gav mig sitt stöd till utgivningen i form av nagra förköp av boken. Materialet i boken är inte helt nytt, jag har samlat pa det i aratal. Del 1 innehaller minnesbilder fran Slovenien, del 2 fran Sverige, fran datid till nutid. Ett avsnitt bestar ocksa av mina dagboksanteckningar som jag skrev ett tag under aren 1984/86. För att kunna förändra och skapa mer jämställda villkor maste man ha förkunskaper om hur ojämställdhet ser ut. Det man inte vet har man inte ont av. I Slovenien fick man demokrati först ar 1991, dá republiken blev självständig efter att i decennier ha varit en del av det kommunistiska ettpartisystem i SFRJ (Jugoslavien). Innan dess har olika främmande makter styrt slovenska provinser och bestämt över slovenerna. Hela min uppväxttid i Slovenien har präglats av en kommunistisk diktatur (jag är född 1945 och utvandrade ar 1964), där endast tiden - ett 24-timmars dygn - var ett demokratiskt begrepp, allt annat censurerades. Man fick inte ha egna asikter. I Sverige har man kommit langt i strävan av att tillgodose medborgarnas enskilda behov. Man vill se människors olikheter som en tillgang, där olika individer respekterar varandra. Olikheterna ger en mangfald som i sin tur kan bidra med impulser till nya idéer, tankar och synsätt. De humanitära visionerna är nödvändiga för att ett samhälle ska kunna föras fram och förbättras. Hur ser slovenerna pa sig själva och hur ser omvärlden pa dem? I boken har jag flätat in delar av Sloveniens yngre historia. Ommden som har bebotts av slovener genom historien har ändrat sina gränser väsentligt för att till slut krympas till dagens storlek. Jag föddes, levde och växte upp i Slovenien och mina förfäder föddes under Österrike-Ungerns dubbelmonarki (Avgust Budja, född 1905, Angela Bohanec, född 1916). 1:a världskriget, som rörde om världsordningen bröt ut för exakt hundra ar sedan. Är 1918 hamnade mina föräldrar i kungariket SHS, en nybildad stat av serber, kroater och slovener för att senare, 1929 uppleva en ny ordning under diktaturen i kungariket Jugoslavien. Efter andra världskrigets slut hamnade de i SFRJ - den Socialistiska, Federativa Republiken Jugoslavien under Titos ledning, kungens ättlingar fördrevs ur landet. Vi förblev etniskt sett ända slovener. Källor om slovensk historia sträcker sig tillbaka i mer än 2000 ar och bara för att beskriva 1900-talet för mina läsare skulle det krävas en ny bok. Därför begränsar jag mig till en självbiografisk historieskildring fran min tid med vissa historiska inslag. I bokens del 2 framställer jag mig själv som en pusselbit i nyare svensk historia, en som var med att bygga upp landet till dagens välfärdsstat. Vem är jag, varför finns jag? Vi behöver drömmar, myter, ikoner för att känna att vi lever. Hur upplever jag min omgivning och hur upplever omgivningen mig - nagra fragor som söker sitt svar. Det är mina känslor, mina minnesbilder och egna upplevelser av dem som huvudsakligen dikterar min berättelse. Augustina Budja BARNDOMEN Dagens byräkratiska ramar väcker en del frägor om min generations tidiga existens: hur künde vi som var barn under 1940- och 50-talen överhuvudtaget överleva! Idag anses det nästintill vara omöjligt; vi dätida barn saknade ju mycket av skyddet som idag finns tili barnens förfogande. Vära leksaker var färgade med giftiga substanser, oftast baserade pä bly. Ingen varnade oss för att inte ta i dem med bara händer eller att slicka dem. Läkemedlen saknade varningstexter och säkerhetsskruvar. De som överhuvudtaget ägde en cykel da, visste inte vad en hjälm var, inga barn skyddades med dagens obligatoriska utrustning. Eluttagen var inte säkrade. Leksakerna vi använde tillverkades oftast av oss själva, vi använde filosofin - man tar, vad man har. Och det gick bra! Mina dockor tillverkade jag av trasiga tyglappar och trästickor frän närmaste buskage. Det var det bästa jag visste, att leka med självtillverkade prylar! Vi ät en massa smörgäsar med grisfett och fettgrevar som pälägg. Gott och mättande var det. Idag anses sädan mat vara hälsovädlig. Socker och godis var nägot sällsynt, frukt och grönsaker fick vi däremot mycket av. Ingen av oss kände till eller än mindre missbrukade droger. Vi uppskattade det ena efter det andra i vär omgivning, ingenting kom av sig självt, vilket vi blev medvetna om genom uppfostran. Jag är en nyfiken sökare. En familj kan jämföras med ett äventyr; först gäller det att välja eller väljas av rätt livspartner och sedan när man skaffat barn, att fä barnen att leva som man själv önskar. Det blir sällan full pott pä alla dessa punkter. Dock förläter barnen sina föräldrar för deras misstag, i alla fall oftast. Den högsta lyckan för föräldrarna idag är att lyckas styra sina barn till lekar i sandlädan sä att de inte ägnar all sin tid ät datorer. Sä länge jag kan minnas har mina föräldrar hällit oss barn informerade om vad som hände omkring oss. Vi fick vara med och dela pä allt nytt. Nägra datorer fanns det inte i min barndom. Först senare har jag börjat forska i frägor kring mina föräldrar och övrigt släkt. Med hjälp av mina släktingar, bl.a. Boris Zmazek, Olga Budja, Vesna Tisler, Mihael Budja, Klavdij och Vincenc Bohanec m.fl. gjordes det ett familjeträd. Där har vi samlat pä hundratals personliga uppgifter om vära släktingar, förfäder och samtida. I slutet av boken visas dessa bilder av familjeträden. MINA FÓRFADER r—"«-— i,_ ^ Foto: Min farmor Jožefa Budja (Rošker, 18701934), farfar Alojz Budja (1869-19??), mormor Alojzija Zmazek (1894-1939), morfar Vincent Bohanec (18841966) som den sarade soldaten under 1;a V. kriget 1915; Min mormor och farfar med deras forstfodda dotter Angela, min mor (1916). Avgust Budja (1905-1987) med sin brorson Milan i famnen och med sin familj - foraldrarna, bror Alojz medfru och aldsta sonen Milan, omkring 1926. 1935-02-03: Avgust & Angela Budjas bröllop Min mormor Alojzija dog den 10 maj 1939. Pa bilden med min moster Terezija Bohanec, nunna, med sin klosterförestandarinna. De tar en sista hälsning. 1939: Mina syskon Jelka (3 ar) och Janez (2 ar) med mor och far. 1939: Bohanec med sin far efter deras mors bortgang. Nästa foto är taget nagra ar senare, da barnen var större. Min mor och nunnan Terezija saknas. 1954:Kusinen Slavica och Janez Bohanec samt min lillasyster Olga, i bakgrunden lilla jag, 9 ar. Systrarna Budja: Gabrijela, Olga och Augustina. Fotograf Mirko Brumen. Grabšinci, huset, där jag föddes den 28 maj 1945; bilden togs ar 2008 av Olga Budja. DE FÖRSTA MINNENA I MITT LIV De första ären i sitt liv minns man inte sä man mäste förlita sig pä det som andra berättar. Mamma födde mig hemma pä gärden i värt eget hus i byn Grabšinci med hjälp av en självlärd barnmorska. Jag har fätt höra att jag föddes tili mina föräldrars stora glädje. De berättade att jag strax efter födseln hade vissa andningsbesvär och blev alldeles blä i kroppen samt att jag hade svärt att andas och nägot skrik kom inte frän mig i första taget. Det varade en stund innan jag började sprattla och skrika vilket dä tydde pä att jag kommer att klara livhanken. Det var ju bra eftersom tvä av mina bröder, Milan och Slavko, föddes och dog i spädbarnsäldern under kriget, innan jag föddes. Det är ocksä en förklaring varför det är sju är mellan min storebror Janez och mig. Mellan stora syster Gabrijela, kallad Jelka och Janez var det knappt tvä är. Min lillasyster Olga föddes är 1950, nästan fem är senare. När jag var ca tvä är gammal flyttade familjen till storstaden Maribor. Vi hyrde ut värt hus och arrenderade bort värt jordbruk i Grabšinci till nägra främmande människor som jag inte minns mycket av. Min pappa fick nämligen ett arbete pä Maribors sjukhus som underskötare (bolniški strežnik). Innan dess jobbade han i byn Apače. Han utbildade sig samtidigt eftersom han inte hade en sädan utbildning sen tidigare. Mamma Angela utförde nägra timmars hushällsarbete hos en förmögen familj i Maribor. Mammas lillasyster Lojzka (Alojzija, född 1924) bodde ocksä hos oss och hon säg efter oss barn när mor och far var pä arbetet. Vi bodde rätt centralt i en liten lägenhet nära floden Drava, adressen var - Pobreška cesta (Strandvägen). Drava rinner längs de centrala delarna av Maribor. Idag kallas centraldelen Lent och där förekommer det mänga kulturella arrangemang under sommarmänaderna. Är 2012 blev staden Maribor utnämnd till Europas kulturstad. 1947 gifte sig min morbror Stanko (Stanislav) med en storbondes dotter, Angela, född Poštrak. De nygifta tog över sedan Bohanecs bondgärd under förutsättning att de skulle ta hand om Stankos smäsyskon och min morfar, han började bli till ären och sjuk. Övriga barn blev lottlösa. Min far, Avgust Budja, berättade att han blev bonde och ägde en mindre bondgärd som han ärvde efter sina föräldrar Alois och Josefa (eg. Alojz och Jožefa) Budja efter deras död. Hans mor Josefa, född Rošker, dog 1934. Ärtalet för min farfars död känner jag inte till. Avgust, Gustek som han kallades, föddes den 28 maj 1905 i byn Grabšinci. Farföräldrarna var torpare, svenska motsvarigheten till självägande jordbrukare av en mindre fastighet. Min mor Angela, född Bohanec i byn Godemarci, gifte sig med Avgust Budja är 1935. Hon kom ursprungligen frän en grannförsamling, Mala Nedelja (övers. Lilla Söndagen eller Lillsöndagen) och var äldsta barnet i ett 10-barns familj. Hennes föräldrar var bönder. Vinc (eg. Vincenzij) och Alojzija Bohanec, född Zmazek var självägande jordbrukare. Mina syskon, Gabrijela, kallad Jelka föddes 1936 i byn Godemarci och min bror Janez 1938 i byn Kuršinci. Själv föddes jag pä en mändag, den 28 maj 1945, tvä veckor efter andra världskrigets slut (9/5 -1945). Under dopet skulle jag fä namnet Angela, efter min mor men efter att prästen lagt sig i fick jag namnet Augustina (eg. Avguština), förkortat Gusti. Namnet fick jag efter min far som hette Avgust, kallad Gustek och som föddes exakt pä dagen, 40 är tidigare. Far och jag firade vära namnsdagar och födelsedagar pä samma gäng. Pä min tid var namnsdagen viktigast att fira eftersom alla i omgivningen visste vad man hette i förnamn men inte exakt när man var född. EFTER KRIGSTIDEN Kriget i Europa avslutades i och med erövringen av Berlin av sovjetiska trupper och den efterföljande ovillkorliga tyska kapitulationen den 8 maj 1945. Andra världskriget var en global väpnad konflikt som pägick frän 1939 till 1945 och involverade större delen av världens nationer, inklusive alla stormakter vilka till slut bildade tvä motsatta militära allianser: de allierade och axelmakterna. Enligt historiska källor var detta det mest utbredda kriget i historien med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära enheter. I ett tillständ av "totalt krig" försatte de stora deltagarna hela sin ekonomiska, industriella och veten-skapliga kapacitet till förfogande för krigsansträngningen. Skillnaden mellan civila och militära resurser raderades ut. Pä grund av att kriget präglades av väsentliga händelser som involverade massdöd av civila, däribland Förintelsen och den enda användningen av kärnvapen i krig, ledde det till att mellan 50 och 70 miljoner människor dödades. Dessa dödsfall gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten i hela mänsklighetens historia och detta har pägätt för bara ca 70 är sedan! Men nu var kriget äntligen slut. Iden om ett förenat Europa var fanns hos visionärer och filosofer redan under 1800-talet. Redan Victor Hugo framförde sina ideer om en union av europeiska länder där fred och det humanistiska idealet skulle räda men det skulle dröja länge till och tvä förödande världskrig skulle härja och Europas ordning skulle först rasa i grunden för att sedan byggas upp pä nytt. Ibland hör man nägon säga att en utväg ur dagens ekonomiska kris skulle vara ett nytt världskrig - rasera allt för att sedan börja bygga upp det igen. Vilken ironi! Tiden under kriget och strax efter minns jag ingenting av, dock har jag läst och hört vad vuxna har berättat och pä senare tid har jag även fätt kunskap genom historieböckerna. Jag, Augustina, Gusti Budja föddes, liksom min far, i en liten slovensk by, Grabšinci, som ligger i hjärtat av landskapet Steiermark (Štajerska) i ett dellandskap i Slovenske Gorice, (översatt: Slovenska Vingärdar). Övriga syskon föddes i närheten av Grabšinci (Gabrijela i Godemarci, Janez i Kuršinci och Olga i Ormož). Jag kan även tillägga att vinodlingarna i vär del av landskapet Štajerska betraktas som en av de viktigaste näringsgrenarna. Byborna runtom märkte inte mycket av krigets fasor, min familj miste inte nägon familjemedlem i kriget och inte vära grannar heller, men nägra släktingar blev internerade och förföljda p.g.a. att de vägrade att medverka i konflikten. Det var antingen tyskarna, hemvärnet eller partisanerna som förföljde dem som vägrade medverka. Alla blev pä sätt och vis egentligen varandras offer. Syskonen - storasyster Gabrijela, Jelka och storebror Janez hade redan gätt i skolan i den nägra kilometer avlägsna byn Sveti Duh na Stari gori (min översättning - byn Den Helige Anden pä det Gamla berget) när jag föddes. MARIBOR ru»I»'>ó öwioill -Titovo dlko, "otejsttT&t ;ü J« t bul rovutlaio, >ih ju .ift IV&Qlnj^w pripru-vilh UO o ,11 Bt> SBlJtt»Ynll duíiflwnifcu s* u¡>uyou in ooj-iujjiiü. Trltai^vitlo. c« ¿v doirtl'i» tut»'du no iti :mi«i deltiti v lri ijor.LV.-riju, ¿tir ,.t i J ud j 11 iv.i to nu razum do- .tu u;*lotno vndr.a iicvdurja», ciu d i 30 V» «Ho ■-1.1 trmi, KI ne bilo i k 1'boIhIuu pr^c^un*. neu puoijunti w tjol^iiwi DB« tvoril, na J« Tito ptitM^nll in tu Ji ¡¿uvu ra ¿r.rJtilJ, tur dri ba ual>vojna. ud jicuptsun KttKtä i-m u iawadul, da 31- uar/ul Tito uKuuuJL vutva partisimom v r^Jt, an du morujo t¡£ irtu oAciianltl, V*. t& tararí uuta govoril tut4i Kran jo Qnhrijoli» rritllínc pxud. tadar« ünl r.,i Jv' liribjit. JiOSUliJU I>til>O\y0Ü<ÍVDÍU, du CO ttiltotwri UifliBlr P«t«óii)i].l » ti v,'.luv iiia »«nitrjceia n*>¡ci.j ainm^pft* luí UO v iiidrtji. tranutulc Ujoli, feo to WU, nil pati, d6 Süipiuttü dr^ovo. Üüj^.la --J. 3t- ;*t du ja aartiül vjlto ¡sopuotil »oJnXo, ar« 00 katilu prAiílto 4o nova vojn» t*v 3n e« - tun v Kgvzi kotHoontnwjo An^le^i uvoj« v AVOtriJi.. 'Uaidi tu Voatl uuM fripoVédOVüi. Kranj* GubriJujli in uorlu Ani", -i «ku- puj k Sfcttinjo ^iobxijalo v laboratoriju. J>Oítilc.riit Je i'prti d rjonoj trdil»» i¿ii o-ii v nu"ij drli avl »utim vuro in da-no dopustijo, «=i- p1 00 l^dje - pvaoiSoisti v oolnioj opovcdovali, j>ri*n«nT d* ato atvarl o jjotie«ih uarítU,u í:lt» >:dvurda ¿.wrd«0lSfi in miniútritl nureoniuno, kulcor tudi to,, da ifti nu nuísi«foJ± v Avstriji afcira unió - • oawil£iinsitn rojake tnr du bo ituulu pr^lo dio vojn«. Pr-ifcTu-in) tudi, du Ma V#dolt da J USto /»¿¡tóüi^ r iÍMrA. /ffttc. r,ACe»f / f. /f(c J For ca tvá ár sedan berattade hans fru Mihaela, anka sedan 2010, att hon hade brákat med sin make efter att vi hade gátt darifrán. Hon sa att hon inte tyckte om Slavkos satt att behandla mig. Dá bekraftade hon aven att medlemmarna i partiet spionerade pá varandra och att familjen redan hade vissa problem eftersom hennes egen bror var prast i den katolska kyrkan. Nu vágade min kusin inte aventyra sin position med att ha en ickekommunistisk slakting i sin omgivning. Idag forstár jag varfor men dá var det obegripligt och oforlátligt tyckte jag. Alltsá var det bara att átervanda hem till Mala Nedelja igen. Nu var jag redan forsent ute med att soka in pá nágon annan utbildning. Som en sista utvag sokte jag till larling pá ett hotell i Ljutomer for att utbilda mig till servitris. Jag blev antagen. Men under de veckorna jag var pá hotellet fick jag mestadels stá i koket och skala potatis. »Ska jag skala potatisen nu?«, brukade jag frága. »Ja, gor du det«, blev svaret. Det blev en massa potatis, dag in och dag ut - potatis frán morgon till kvall. Jag tyckte inte det var nágot for mig sá jag borjade tappa lusten och till rága pá allt sá hande det en »olycka« under min sista natt dar. Jag bodde namligen pá ett av hotellets rum tillsammans med ett annat koksbitrade. Det var dá det hande - jag kissade i sangen nágon gáng under morgontimmarna efter att koksbitradet gátt upp for att borja jobba, som hon brukade, en timme fore mig. I rummet fanns det en toalett och ett handfat samt kallt vatten i ledningarna. Jag forsokte desperat att tvatta lakanen i det kalla vattnet utan att ha tillgáng till nágot tvattmedel. Flacken blev bara storre och gulare, lakanet ville inte slappa spáret frán mitt kiss sá jag gav upp. Jag hangde det nedkissade lakanet over en stol och lamnade rummet. Men i stallet for att gá till koket gick jag raka vagen hem. Jag skamdes sá! Ingenting skulle kunna fá mig att stanna. Min resvaska lamnade jag kvar pá rummet och gick till fots den 1,2 mil lánga vagen hem till Mala Nedelja. Mamma blev valdigt glad over att se mig. Pappa ság nágot bekymrad ut och frágade vad som hade hant. I borjan ville inte jag beratta vad som var orsaken till att jag hoppat av mitt arbete. Sá smáningom kom det fram, att jag vantrivdes i koket med att skala potatis, nágon kokerska ville jag inte bli. Jag berattade ocksá vad som hade hant och att jag skamdes for mycket for att kunna stanna kvar eller overhuvudtaget visa mig dar igen. Senare cyklade pappa till Ljutomer for att hamtade min vaska. Han har aldrig berattat vad som blev sagt nar han kom for att hamta mina saker och i áratal visade jag mig inte pá hotellet igen. Nágra ár senare bytte hotellet agare. Namnet andrades frán hotell Zenkovic till hotell Jerusalem och forst dá, under ett semesterbesok, vágade jag gá in for att bestalla en hrenovka z zemljo, en wienerkorv med fralla. Men dá hade jag sedan mánga ár varit bosatt i Sverige... MIN FÖRSTA ANSTÄLLNING Nästa tillfälle att komma hemifrän var först när en textilfabrik i Ljutomer öppnades hösten 1962. Jag sökte och fick anställning under förutsättning att först under nägra mänaders tid flytta till Maribor för att utbilda mig till textilarbetare. Jag sökte upp pappas kusin, mitt konfirmationsvittne, Agnes Rošker och bad henne att hjälpa mig att hitta nägonstans att bo, tills min lärotid skulle vara över. Agnes kallades Nežka och var pappas kusin pä min farmors sida. Jag fick bo hos henne. Hon bodde i sin brors hus pä Belokranjska ulica i en enrumslägenhet med ett litet garderobsutrymme, där fick jag bo tillfälligt. Jag träffade dock aldrig hennes bror sä jag vet inte om han överhuvudtaget visste att jag var inneboende där. Lärotiden drog ut pä tiden, efter tvä mänader hittade Agnes ett annat boende ät mig, jag fick dä bo hos hennes bekant, en äldre dam. Där var boendet nägot bekvämare. Jag fick ett eget rum och en riktig säng att sova i. Ibland lagade damen ocksä middag till mig. Ingen pä MTT-fabriken i Maribor eller i Ljutomer brydde sig om att kalla tillbaka mig till dotterbolaget MTT i Ljutomer, sä jag blev kvar i Maribor. Tiden som vi avtalat boende hos den vänliga damen om rann ut sä jag fick flytta igen. Den här gängen flyttade jag till Koroška cesta för att bo hos en tredje person, som ocksä var bekant till gudmor Agnes. Efter nägra mänader där träffade jag tvä tjejer pä jobbet som hyrde ett rum hos en ensamstäende mamma med tvä barn pä Tyrševa ulica. De erbjöd mig att dela rum och bo med dem. Vi skulle dela pä kostnaderna ocksä sä klart. Jag minns att vi betalade 4 500 dinarer för hyran och ytterligare 500 för elen. Min mänadslön dä var ca 28 000 dinarer. Till lägenheten hörde en gemensam toalett, som fanns ute i trappan. Jag var tvungen att läna pengar för att kunna köpa mig en vinterkappa. Kappan kostade ca 36 000 DIN och jag köpte den pä avbetalning. Till detta köp behövde jag hitta en borgenär som skulle garantera att avbetalningen fortlöpte mänadsvis. Det blev min kollega Lojzka som blev min borgenär. De sista slantarna pä avbetalningen som jag inte kunde betala fick hon stä för. Jag slutade pä MTT i juni 1964och nägra är senare skickade jag pengarna till henne frän Sverige. Nu blev det tydligt att jag glömdes bort i Ljutomer och att jag skulle stanna i Maribor. Efter alla prövningar hittills accepterade jag att sä blev fallet. Vi tre rumskompisar arbetade tre skift, morgon, eftermiddag och natt, sex dagar i veckan. Vi hade olika skift alla tre, sä vi träffades sällan pä rummet. Den ena brukade sova efter nattskiftet sä det var inte sä roligt att vistas pä rummet och heller inte för att störa den som sov. Vi hade ingen tillgäng till köket sä vi ät ute pä en offentlig bespisning, en självserveringsrestaurang (Samopostrežna restavracija) i närheten av lägenheten. Maten där var bra och den kostade inte sä mycket. Man fick välja rätter som man var sugen pä och hade räd med. MINA SLÄKTINGAR FAMILJEN BUDJA I början av boken finns en del foton som föreställer mina förfäder, bâde Budja och Bohanec. I slutet av boken finns sju bilder av familjeträden, Bohanec, Budja samt Zmazek och Šijanec. Min far, Avgust Budja, tog hand om sina föräldrar en gâng i tiden. Tvâ av hans äldre syskon, Arne och Ferdinand dog unga. Hans storebror, Alojz, flyttade hemifrân i sin ungdom. Han läste vidare tack vare att föräldrarna betalade och skaffade sig ett lämpligt yrke inom järnvägsbranschen. Han tog aldrig hand om sina föräldrar. Meningen var att pappa pâ sikt skulle ta över Budjas bondgârd och det gjorde han. Pappas far dog under 1920-talet. Hans mor dog 1934 efter att ha varit sjuk och dement i nâgra âr. Tyvärr har vi aldrig pratat med pappa om detaljerna frân den tiden sâ att mycket av det sagda här blir bara ett antagande. Först efter min farmor gâtt bort hittade min far sin följeslagerska genom livet, Angela. De gifte sig 1935. Pappa var dâ 30 âr gammal och mamma var 19 âr. Pappas bror Alojz, kallad Slavko, krävde sin del av arvet efter att deras mor gâtt bort. Dock fick han ut sin lott redan tidigare tack vare att föräldrarna hjälpte honom ekonomiskt under studietiden. Det uppstod en konflikt om arvet mellan min far och min farbror som kostade dem bägge broderlig kontakt och familjära känslor för en lâng tid framöver. Under min barndom träffade jag aldrig min farbror eller hans tvâ söner, Milan och Slavko. Orsakerna var flera. Dels var det arvsfrâgan, dels det ideologiska läget i landet som stod hinder. Efter andra världskriget var man tvungen att välja mellan att ansluta sig till kommunismen eller förbli utanför. Min far valde det andra alternativet, hans bror det första. Alojz Budja var partimedlem, likasâ hans söner och deras familjer. Detta gav dem vissa privilegier i samhället sâsom vidare utbildning, tàkarvârd, bra jobb, högre lön och senare även högre pension. Min pappa och hela vâr familj blev kvar i den ickekommunistiska sfären och fick därför ofta stâ tillbaka i frâgan om de medborgerliga rättigheterna i Titos diktatoriska Jugoslaven. FAMILJEN BOHANEC Min mor i sin tur var det äldsta barnet i en familj med ett 10-barns skara. Hon fick ta hand om sina yngre syskon tills det blev för svârt att försörjas hemma. Mammas lillasyster Marica blev bortlämnad till fastrarna Johana (Ivana) och Treza (Terezija). De gifte sig aldrig och ärvde efter sina släktingar. Mamma fick flytta hemifrân för att bli piga hos en förmögen familj i en nâgot avlägsen by, Veržej. Där träffades mina föräldrar. Innan dess träffades de sporadiskt pâ sângövningarna. När de fortfarande var singlar var de bâda sângare i Mala Nedeljas kyrkokör. Efter att de gift sig, fick de âret därpä först en dotter, Gabrijela, kallad Jelka. Hon föddes i oktober 1936. I januari samma âr föddes min mammas yngsta syster Ljudmila, kallad Milica. Deras mor, Alojzija Bohanec, född Zmazek, insjuknade strax därpä. Hon besökte aldrig nâgon läkare, pâ den tiden var det inte sâ vanligt att söka vârd. I januari 1938 föddes min bror Janez. Min mormor blev allt sjukare, förmodligen drabbades hon av livmodercancer eftersom hon hade blödningar och typiska besvär som utmärker just livmodercancer. Min mor, som var äldst och redan hade ett eget hushâll och tvâ barn tillsammans med min far, fick ta hand om sina yngre syskon. Deras mor dog 1939, bara 45 âr gammal. Det blev en del smâbarn kvar i familjen Bohanec som miste sin mor. Mammas bror, Stanko, föddes 1922. Han var 17 âr när deras mors gick bort. Enligt min morfar Vincent Bohanec var Stanko den rättmätige arvingen eftersom han var äldst av pojkarna Bohanec. Flickorna kom inte pâ tal som arvingar. De fick finna en annan utväg i livet. Terezija, kallad Rezka Bohanec, född 1917 var ett âr yngre än min mor. Hon bestämde sig för att bli nunna. Hon hade en olycklig kärlekshistoria bakom sig. Bland annat detta fick henne att söka sig in till klosterlivet. Föräldrarna främjade henne i sitt beslut. Det var mode att minst ett av barnen skulle bli en kyrklig tjänare, antingen som präst eller som nunna. Kvoten fullbordades med Rezkas beslut. 1939 kom det hemska 2:a världskriget, kriget, som rubbade allt hos alla. Kriget berörde slovenerna pâ ett mycket negativt sätt. Bâde under och efter kriget var ingenting sig likt mer. Min morbror Stanko kämpade med att överleva, bl.a. ville tyskarna och de slovenska partisanerna mobilisera honom till kriget. Detta tvingade honom slutligen att desertera och han hamnade i otaliga svâra situationer. Alla andra fick kämpa för att fâ mat för dagen. Den nästäldsta sonen, Franc Bohanec, kallad Franček, född 1923 var min morfars älsklingsbarn. Han flyttade sâ smâningom ocksâ hemifrân och fann sig till rätta nâgonstans i närheten av Maribor. Senare gifte han sig, fick tvâ flickebarn och skilde sig efter nâgra âr. Flickorna delades mellan far och mor, den äldsta, Veronika, kallad Verica, tillföll sin mor och den yngsta, Magdalena, kallad Majda, sin far. Mor Tinka lämnade Verica till ett fosterhem nâgonstans, pappa Franc lämnade Majda till sin lillasyster Marica, som ocksâ en gâng var adopterad av sina fastrar i byn Kuršinci. Kusinerna, syskonen Verica och Majda, saknade helt kontakt med varandra och med sina biologiska föräldrar ända fram till vuxen âlder. Detta orsakade dem en viss psykisk ohälsa som de dras med än idag. Nästa barn i familjen Bohanec var Alojzija, kallad Lojzka, född 1924. Som 15-âring var hon pâ väg att flyga ut frân det trygga familjeboet när hennes mor gick bort, men vart skulle hon ta vägen? Det dröjde nâgra âr innan hon flyttade till Maribor. Under ett âr mellan 1947/48 bodde Lojzka hos min familj som dâ var bosatt i Maribor. Denna tid beskriver jag lite närmare pâ andra ställen i min bok. Alojz, kallad Lojzek, född 1928 och Avgust, kallad Gustek, född 1933, fostrades av mina föräldrar under nâgra âr under krigsâren tills pojkarna blev mogna att ta sig till respektive utbildningar i Maribor. Anton, kallad Tonček, född 1931, fann sig ocksâ till rätta i Maribor. Omkring âr 1956 flydde Tonček illegalt till Tyskland. Under nâgra decennier hörde man inte frân honom. Strax efter försvann även hans bror Avgust, kallad Gustek, med smeknamnet Picek. Sedan visade det sig att bâde Tonček och lillebror Avgust hade det bra ställt i Tyskland. I dag bor morbror Avgust Bohanec i Los Angeles, Kalifornien med sin fru och familj. De har en dotter, Yolanda, som är barnlös och en son Vincent, som har fyra barn, tre flickor och en pojke med sin fru, Angela. Omkring âr 1948 gifte min morbror Stanko sig med Angela Poštrak, en oäkta dotter till en förmögen bonde. Det är viktigt att poängtera "oäkta", eftersom utomäktenskapliga barn särbehandlades pâ ett negativt sätt i mânga samhällen dâ liksom nu. Föräldrarna gjorde upp att hon skulle fâ med sig en rejäl brollopsgâva när hon gifte sig med Stanko. Min morfar, Vincent Bohanec och Angelas styvfar, gamle Poštrak ingick alltsâ ett s.k. handelsavtal. Angela smittades nämligen av en bekant, jamnârige Kavas, med den hemska könssjukdomen syfilis under kriget. Han i sin tur smittades av nâgon annan kvinnlig bekant under kriget. Hon behandlades inte i tid för att bli helt botad. Stanko fick nâgra barn med Angela. De tvâ förstfödda dog strax efter födseln. Barnen Slavica och Janez överlevde dock. Enligt deras mor Angelas senare utsaga var det inte Stanko som var deras biologiske far, utan en granne, Vajda, som hon hade sporadiska utomäktenskapliga förbindelser med. Slavica kanske var Stankos dotter, menade hon, men inte Janez. Detta berättade Angela pâ sin dödsbädd för sin son, Janez Bohanec. Sedan dess avskydde Janez sin far Stanko, vilket utmynnade i mânga svâra tragedier inom familjen efterât. Angela dog och resten av familjen sattes pâ svâra prov. Men det är en annan historia. Syskonen Terezija, Alojzija, Marica och Anton Bohanec förblev barnlösa. Resterande sex fick barn, jag har âtta kusiner pâ mammas sida. Pâ pappas sida blev det bara tvâ kusiner, bâda är döda sedan nâgra âr tillbaka. Milan fick en dotter, som jag aldrig har träffat. Slavko fick en dotter Andreja och en son Mihael. Andreja har vi träffat vid ett tillfälle, Mihael träffade vi senast under sommaren 2013 dâ han besökte oss i Prlekija tillsammans med sin fru. Andreja och Mihael har tvâ barn var. Mihael Budja har en arkeologiexamen frân humanistiska fakulteten. Under studietiden fick han ett erkännande frân Prešeren fonden. Han disputerade vid universitetet i Zadar (Kroatien). Vi har inte alls hâllit kontakt med pappas släktingar, sâ jag känner inte till om det finns överhuvudtaget nâgra kusiner pâ farmors sida eller nâgra kusinbarn. Inför min konfirmation valde dock min far en av sina kusiner pâ farmors sida, ut den ogifta Nežika, Agnes Roškar till mitt konfirmationsvittne. Senare bröts vâr kontakt helt För knappt tvâ âr sedan har vi via internet fâtt kontakt med barn till nägra av min mammas redan avlidna kusiner, Gabrijela, Franček och Slavko Bohanec. De är barn till min morfars bror, Franc Bohanec, som var organist (kyrkomusiker) pä orten Sveti Miklavž, (S:t Nikolaus) i närheten av Ormož. Även hos familjen Bohanecs har arvsfrägan spelat ett spratt för dem, fast för ca hundra är sedan. Min morfar ärvde familjens bondgärd, resten av syskonen blev mer eller mindre arvlösa. De tvistade om de ett tag och sedan bröts umgänget mellan dem och släktbandet ramade. Mammas kusin, Franček Bohanec, ätervände efter studierna pä Teologiska institutet i Maribor (före 2:a världskriget) till civilsamhället och blev under sitt yrkesliv bl.a. en känd författare och skolrektor. Han blev säklart ocksä partimedlem. Likasä blev det med kusinen Slavko. Efter sina teologiska studier blev han under den kommunistiska epoken till och med slovensk skolminister under ett mandat under Jugoslavien-tiden. Deras syster Gabrijela stannade hemma pä familjens bondgärd och det gick inte sä bra för henne. Hon gifte sig med en brevbärare som senare blev alkoholist. De fick tre barn, tvä söner och en dotter. Frančeks och Slavkos barn har alla fätt en gedigen högskoleutbildning. Frančeks äldsta dotter, min nästkusin Vesna Bohanec, gift Tišler, doktorerade i kemi och är nu pensionerad, hennes bror är prof. dr. Borut Bohanec prefekt, dekanus vid institutionen för Agronomi inom omrädena: växtbioteknik, vävnadsodling, växtförädling, cytogenetik och syster Breda är läkare. Slavkos son, Marko Bohanec har doktorerat pä högskolan för teknik och management i Nova Gorica och är professor i datavetenskap. Deras barn är ocksä högutbildade. Men i dessa tider är det svärare att hitta ett lämpligt arbete även för dem som är högutbildade. Tiderna förändras verkligen och inte alltid till det bästa för alla... Nu häller vi kontakt med dessa nästkusiner bäde via Internet och personliga besök. Vi frägar oss varför vi inte visste om varandra, att vi överhuvudtaget fanns! Min mamma nämnde ofta sin farbror Franc och sina kusiner Franček och Slavko Bohanec, som hon till och med passade ibland när de var smä. Pojkarna lekte tillsammans med mammas yngre syskon, särskilt med Lojzek som var jämnärig. Efter kriget bröts kontakten totalt. Vi visste ingenting om deras familjer. Man anade att det blev sä p.g.a. ideologiska skäl. Precis sä var det. Min familj blev undanskuffad i ett samhälle som prioriterade människor som vände kappan efter (den politiska) vinden för sin egen vinnings skull. Det gjorde aldrig vi, varken vära föräldrar eller vi barn. Var det klokt eller dumt - en obesvarad fräga. Dock har man värvat min bror Janez till partipolitik under en kortare tid. Han fick t.o.m. sin parti-legitimation vilken han kort tid därefter var tvungen att lämna tillbaka eftersom han inte lydde ledningen. Han fick nämligen i uppgift att spionera pä folk och rapportera till myndigheterna. Det var mycket vanligt, att folk mäste utföra liknande smutsjobb för att bevisa sin lojalitet. Janez vägrade underordna sig pä den punkten och förlorade bäde jobbet som skatteindrivare och sin legitimation. Detta kunde ha varit en av orsakerna varför han señare flyttade till Sverige. Sin historia vágade han beratta for oss forst mycket señare, nar vi alla redan bodde i Sverige. Vi har flera slaktingar i Slovenien och utomlands som vi inte traffar ofta eller inte alls. Vad jag vet har en del av dem har blivit bortvanda p.g.a. kommunistisk hjarntvatt. Fá har dock lyckats klattra pá samhallets trappor. De flesta forblev mer eller mindre medelmáttor, inklusive min narmaste familj. Och det ar lika bra. Jag har aldrig stravat efter en hogre position an vad jag klarat av pá egen hand. For att kunna komma upp sig pá bekostnad av andra, det ar inte min stil. Vi i vár familj har varit kyrkan trogna, fort várt kulturarv som bestár mest av sáng och musik vidare och levt ett stillsamt liv i Sverige. Det fanns vissa aviga sidor i vára liv ocksá, sá klart, men oftast har de skrivits av andra, orsakats av vár omgivning. Man vet ju inte hur livet skulle gestalta sig om vi levde kvar i Slovenien. Idag kanns det bra som det ar. MIN EGEN FAMILJ, FÓRALDRAR OCH SYSKON barndomsvan Marina Lah, morbror Tonček Bohanec; - Hela familjen Budja, Mala Nedelja, 1984. AVGÖRANDE STEG TINKO, MARTIN PREVOLNIK Pâ matbespisningen träffade jag en man, min framtida make, pappan till tre av mina fyra barn, Martin Prevolnik, kallad Tinko. Han var ofta där med sin lillebror Ludvik, kallad Pubi eller Puba. Aldrig var de där i sällskap med nâgon kvinna. Tinko sökte min uppmärksamhet och till slut lyckades han fânga den. Han brukade ofta sätta sig vid mitt bord under lunchen. En gâng berättade jag oavsiktligt för honom om var jag arbetade och hur mina skift var. En vacker dag stod han utanför fabriksporten efter att jag slutat för dagen. »Hej, jag ville träffa dig«, sa han helt enkelt. Jag blev bâde smickrad och fSrvânad, men faktiskt mest förvânad. Han följde mig sedan ända fram till huset jag bodde i, pâ Tyrševa. Lite längre upp pâ gatan fanns det en stor park. Ibland gick vi runt i parken och senare kunde han invitera mig till nâgon restaurang pâ kvällen, där det fanns levande musik. Ibland dansade vi och roade oss. Vi kunde inte umgâs hemma hos nâgon av oss, jag bodde med tvâ flickor och han med sina föräldrar. Eftersom det alltid var han som stod för notan när han bjöd pâ restaurang, verkade han ha det bra ställt ekonomiskt Tinko berättade för mig att han var bagare och att han just nu sökte efter ett arbete. Sâ smâningom följde han med mig hem till Mala Nedelja, dit jag âkte med bussen var tredje lördag, dâ jag jobbade morgonskift och sedan pâ mândagen började jobba vid 22.00 pâ kvällen. Dâ betraktades detta som lângledigt. Först under 1970-talet reformerades 6-dagars arbetsvecka till 5-dagars arbetsvecka. I Sverige blev det först 1973. Nâval, Tinko, som min nye pojkvän kallades följde med mig till mina föräldrar. Vid första mötet tyckte pappa mycket om honom, mamma var lite försiktigare. Hon ville veta det ena och det andra om honom och hans familj. Jag visste inte mycket själv sâ det blev inte mycket av detta. ALLTING HÄNDE SÄ FORT Nâgra mânader tidigare träffade jag en annan pojke, Peter. Han hade delvis ryskt pâbrâ, mamman var slovenska och pappan en rysk soldat. Peter träffade aldrig sin far. Vi blev kära och även han var och hälsade pâ hemma hos oss i Mala Nedelja nâgra gânger tidigare. Min lillasyster Olga blev väldig förtjust i Peter och jag gillade honom ocksâ, men nâgot mer blev det inte. Under tiden mötte jag som bekant Tinko och han tog beslag pâ mig helt. Peter förstod att det var slut mellan oss. Han blev väldigt ledsen och jag saknade honom ocksâ ett tag. Tinko gav sig dock inte och han vann tvisten mot mig dâ. 1959: Humleplockning i Savinjska dolina; 1964: Olgas konfirmation, Mala Nedelja, Gusti med lille Poldi Karlin samt hela kyrkokören; Juli 1964: Min bror Janez och Štefka Budjas bröllopsdag, efterfesten hemma hos vara föräldrar i Mala Nedelja Hur var det med kärleken, blev Tinko och jag verkligen kära i varandra och hur kom det sig att vi fortsatte och blev ett par? Nágot djupare mäste ha funnits mellan oss, annars skulle livet se annorlunda ut. Han var faktiskt en god människa men hade lätt för att läta sig päverkas av sin omgivning, särskilt hans släktingar. Och sä var han en riktig kvinnokarl och det blev inte alltid sä bra. Efter att vi umgätts ett tag, i slutet av 1963, bjöd Tinko hem mig till sina föräldrar. De verkade snälla. Ludvik, som ocksä bodde hemma, var inte där just dá, storebror Stanko bodde ocksä i huset med sin fru Lojzka. De bodde i källarväningen. Tinko hade sex syskon, tvä av dem - Marija, Marica som hon kallas och Mirko, som kallas Fritz, bodde med sina familjer i Sverige. Storebror Franc med familj var bosatt pä orten Pesnica utanför Maribor. Han hade sin egen familj där. Nu hade vi, Tinko och jag haft sällskap i nägra mänader. April 1964 gick mot sitt slut, förstamajhelgen närmade sig. Den 1:a och 2:a maj var man ledig i Slovenien redan dä, som nu. Tinko planerade en utflykt till den 1000-äriga staden Ptuj och förbokade ett rum pä det enda stadshotellet där. Först besökte vi Ptujs museum och sedan ät vi och festade pä hotellet. Vi dansade och hade kul tillsammans. Senare blev det dags att gä till sängs. Vi hade bara ett rum att gä till, sä där hände det saker som jag inte räknade med men som Tinko säkert planerade. Under den natten pä hotellet blev jag med barn. Graviditeten fick jag bekräftad, dä mensen uteblev mänaden efter. Vad skulle jag göra nu? Jag mäste berätta för Tinko hur det stär till. Han blev glad över nyheten och friade till mig - lät oss gifta oss! Gifta oss? Mitt liv höll pä att fä en ny vändning. Vi hade ju ingenstans att bo! Han bodde fortfarande hos sina föräldrar tillsammans med tvä av syskonen och svägerskan! Det fanns inte plats till mig heller och sä tyckte jag att vi inte kände varandra sä bra egentligen för att binda oss för livet. Men vad hade jag för val, om jag inte ville bli en ogift mor? De sista tvä veckorna i juli mänad hade mina tvä rumskompisar semester och jag bodde själv i värt rum ocksä jag hade tid att grubbla över situationen. Jag bestämde mig för att gä med pä att gifta mig. Graviditeten gick in i den tredje mänaden. Dä avslöjade Tinko sin hemlighet för mig och berättade att han tidigare redan varit gift och hade tvä barn, en dotter, Rosita, och en son, Rosando, med sin f.d. hustru Mira. Han berättade att de skildes pga. att hon varit otrogen. Jag blev väldigt besviken pä honom och främst ledsen eftersom han inte berättade om detta tidigare, men han fick mig att tro pä honom vad än han kom med. Jag blev uppfostrad i en religiös familj där det var märkligt om en kvinna födde ett utomäktenskapligt barn och enligt katolsk kyrkan kan man gifta sig kyrkligt bara en gäng, skilsmässan erkänns inte. Hur jag än vände och vred sä verkade vär situation inte sä bra, inte enligt mina mätt. Ändä samtyckte jag till att vi skulle gifta oss, om sä än bara borgerligt. Att föda mitt barn utomäktenskapligt var otänkbart för mig da. Jag kände en del kvinnor i mina barndomstrakter som fatt barn utan att vara gifta. Bade barnen och kvinnorna var illa sedda av samhället pa den tiden. Man blev stämplad för livet trots att barnen inte kan välja sina föräldrar eller platsen där de föddes. Ett utomäktenskapligt fött barn kallades »pankrt«, bastard eller oäkting, oavsett sätt barnet blivit till (om kvinnan blev förförd, lurad eller valdtagen). Själv sag jag spöken i just detta, därför var giftermal det enda riktiga för mig da. I Tinkos förklaringar fanns ofta en massa lögner inflätade, det kom jag pa snart. Han berättade saker som det passade honom. Länge gick jag pa hans förklaringar, han hittade ett lämpligt tillvägagangssätt som han märkte att jag skulle nöja mig. Först senare kom jag pa hans sätt att framställa saker, hans berättelser skulle tas med en nypa salt, vilket blev väldigt jobbigt i längden. Just da var det viktigast att börja planera vart borgerliga bröllop som skulle äga rum inom kort, i alla fall innan graviditeten blev för pataglig. Vi gifte oss den 24 juni 1964 pä stadshuset vid Rotovž i Maribor, Rotovžki trg. Den dagen slutade jag jobba pä textilfabriken i Maribor utan att först säga upp mig. Jag hade ocksä packat mina saker och lämnat lägenheten för att flytta hem till föräldrarna. Tinko kontaktade sina tvä syskon i Sverige. De erbjöd honom att komma till Landskrona, först pä besök och sedan skulle vi bestämma om vi bäda skulle flytta till Sverige. Jag var 19 är och Tinko var 32 är. Vära bröllopsvittnen var min bror Janez och Tinkos bekant, som jag inte minns namnet pä. Janez bjöd oss pä middag pä en fiskrestaurang där jag för första gangen ät en fiskrätt med stekt lax. Sedan äkte vi hem till mina föräldrar där jag skulle bo tills nägot annat ordnades. Vid hemkomsten efter ceremonin bjöd mamma pä traditionell hönssoppa som förrätt och stekt höna med sallad till som huvudrätt. Tinko stannade över natten hos oss i Mala Nedelja, för att dagen efter ta bussen till Maribor. Hur säkra var vi egentligen pä att vi passade ihop? Vad hade vi gemensamt, Tinko och jag? Vilka intressen förenade oss tvä? Hade vi nägra gemensamma mäl och hur skulle vi i sä fall nä dem? Hur väl kände vi varandra? Kommer det att vara tillräckligt för värt förhällande att fä ett barn tillsammans? Dessa och andra liknande frägor dök upp i mitt huvud efter att vi kom hem till mitt VI GIFTE OSS föräldrahem. Jag hade ändâ en viss tillit till min man, att han skulle visa ansvar sâ att saker och ting skulle falla pâ sin plats. Han var ändâ 13 âr äldre än vad jag var och hade redan ett misslyckat äktenskap bakom sig. Detta borde fâ honom att bruka allvar, tänkte jag. Dagen efter vâr vigsel reste min nyblivne make Tinko Prevolnik till Sverige. Vi levde inte alls tillsammans innan dess. Jag blev kvar hos föräldrarna. Vi höll sedan kontakten via brev. Nâgra telefoner fanns ännu inte för allmänheten dâ. Han skrev ofta och mycket. Varje brev innehöll en längtan och kärleksfulla förklaringar. Han ville att jag skulle komma efter honom till Sverige. Snart kom jag pâ att han inte var helt ärlig i mângt och mycket, vilket gjorde att jag började leva mig in i rollen att bli en ensam förälder ändâ. Dâ när han var lângt borta kunde jag inte föreställa mig att se oss tvâ tillsammans, men sâ började Tinkos bror, Puba, komma hem till oss för att övertala mig att resa till Sverige. Han och hans flickvän Štefanija skulle ocksâ resa sâ vi kunde resa tillsammans. Ett tag tyckte jag att det var ett omöjligt förslag. Frân början var det uteslutet att jag skulle gâ med pâ det. Jag visste ju ingenting om Sverige eller om hans syskon som bodde där, men sâ smâningom gav jag efter Tinkos och svâgerns pâtryckningar; jag skulle ju bara pâ ett besök under nâgra veckor, men barnet skulle födas i Slovenien och jag skulle absolut komma tillbaka innan dess. Vi skramlade ihop pengar till pass och visum som hämtades i Zagreb. Sedan var det tâgbiljetten som ocksâ kostade en slant. Mina föräldrar hjälpte mig med pengarna som behövdes. Omkring den 12 oktober 1964 tog jag farväl av mina föräldrar. Târarna rann när mamma följde pâ bussen med mig till Maribor. Vi övernattade hos en släkting, mammas bror Lojzek och hans familj. De bodde pâ Koroška cesta nr 1 i Maribor. Nästa dag âter^nde mamma med bussen hem till pappa igen och jag följde med svâger Ludvik och Štefanija till järnvägsstationen i Maribor för att sedan ta tâget till Sverige. Vi bytte tâg i Wien. Resan tog oss nästan tvâ dagar. När vi kom till Köpenhamn steg vi av tâget och tog färjan till Landskrona. Den resan tog ca en timme. Där vid färjestationen i Landskrona väntade Tinko pâ oss tillsammans med sin bror Fritz, Friderik, ocksâ kallad Mirko. Tinko bodde dâ hos sin bror och hans familj pâ Kolonigatan i Landskrona. Att leva är en mycket mera komplex process än min framställning här visar. Allting gâ inte att beskriva i en bok, det hela lämnar mânga tankar kvar mellan raderna. Men historien om min barndom och min tonârstid i Slovenien slutar här. Nya kapitel om mina visuella BILDER UR MITT LIV i Sverige fortsätter pâ kommande sidor... 2012: ett panorama flygfoto taget pä Mala Nedelja; värt hus ligger längst fram till höger vid vägkanten. Järnvägs-och busstationen i Maribor, Källa: IT BILDER UR MITT LIV DEL 2 SVERIGE MÖTET MED DET OKÄNDA ANKOMSTEN TILL SVERIGE I mina ungdomsâr under uppväxten i Slovenien drömde jag mig ofta bort och önskade att kunna resa hemifrân för att hamna nâgonstans utomlands och pröva lyckan där. Främst tänkte jag dâ pâ Österrike, Austria, vârt närmaste grannland i norr. Jag visste ingenting om Sverige, varken om landets sprâk, kultur eller religion och även det geografiska läget var helt obekant för mig. Men när jag i oktober 1964 gick med pâ att besöka min make och hans släktingar där försökte jag ta reda pâ lite mer om Sverige. Det enda jag visste sedan innan var att Sverige lâg i Skandinavien och att det var i norra delen av Europa. Jag förmodade ocksâ att det var kallt där âret om och att man levde pâ fiske och skogsbruk. Ingenting som kändes tilltalande direkt. Jag lyckades inte fâ fram mycket mer. Tänk sâ fSrvânad jag blev när vi en vacker höstdag kom med färjan Scarlett till Landskrona och steg av vid färjestationen där! Solen sken frân en molnfri himmel och frân kajen kunde man se bâde Köpenhamn och ön Ven. Trädkronorna vid Sofia Albertina kyrka var fortfarande gröna, löven hade inte börjat falla än. I Slovenien hade vissa trädtoppar redan blivit halvnakna och när jag lämnade landet lâg en tjock höstdimma över landskapet. I Landskrona var det riktigt solsken och det var relativt varmt i luften trots att en pust av sunnanvind drog lätt frân söder. Min dâ nyblivne make Tinko och hans storebror Fritz (Friderik, Mirko) väntade pâ oss vid kajen. Vi hälsade pâ varandra. Tinko presenterade oss och sedan körde Fritz oss alla hem till sig. Han hade en stor amerikansk bil, jag minns inte av vilket märke, men den var flott tyckte jag. Prevolniks familj bodde i en av barackerna pâ Kolonigatan, där hyrde de en fyrarums lägenhet. Barackerna var byggda för ungerska flyktingar 1956, dâ stora skaror ungrare kom till Sverige efter den sovjetiska invasionen i Ungern. Ungrarna har sedan flyttat och spridit ut sig över landet. Lägenheterna i barackerna blev lediga sâ att nya skaror av flyktingar och arbetskraftsinvandrare kunde bo i dem. Mirko och hans fru Katarina hade själva fyra barn. Utöver familjen bodde även Katarinas lillasyster Erika och hennes treâriga dotter Renata där. Sedan i slutet av juli bodde ocksâ min man Tinko hos dem och nu kom även jag att bo där och dela vardagsrummet med min man under nâgra veckor. Under de följande dagarna âkte vi runt i Skâne med Mirko, Fritz som han kallas än idag. Vi hälsade pâ hos hans bekanta, för det mesta var de slovener som av olika anledningar flytt och invandrat till Sverige nâgra âr tidigare. Före 1964 var det nästan omöjligt att fâ utresetillstând i dâvarande Jugoslavien och än mindre ett pass för att kunna lämna hemlandet. Bland annat hälsade vi pâ en familj, Kovačič i Kristianstadstrakten och en annan, Koražija i Billesholm. De ägde mindre gârdar med bl.a. grisuppfödning och bjöd oss pâ Kranjska klobasa -kranjska korven som tillverkades hemma efter slovenskt recept. Man kunde även köpa hem dessa korvar, vilket vi gjorde. Pâ den tiden fanns det inte nâgra utländska varor pâ hyllorna i de svenska affärerna, varorna erövrade marknaden först mycket senare. Tiden gick och snart hade det gâtt tvâ veckor sedan jag kom till Sverige, nu började jag tänka pâ att âter^nda tillbaka till Slovenien. Men dâ hände det nâgot otroligt; vi fick ett erbjudande om att kunna hyra en tvâ rum hos en kroatisk familj pâ Suellsgatan i Landskrona. Tinko hade sitt bagerijobb och tjänade relativt bra sâ vi hade râd att hyra lägenheten. Men nu gällde det för mig att bestämma mig om jag ville stanna i Sverige eller âter^nda hem till mor och far. Tinko ville att jag skulle stanna och han tänkte inte heller âka tillbaka. I Slovenien var det nämligen otänkbart att kunna fâ tag pâ en egen lägenhet nâgonstans, särskilt eftersom jag hade lämnat mitt jobb i Maribor och Tinko planerade att stanna i Sverige. Alternativet var att bo hos mina föräldrar. Det var en tid, dâ allting hände i min omgivning, jag fick träffa nya människor, alla var i samma bât som jag, de invandrade till Sverige för nâgra âr sedan. Flera hade redan anpassat sig och skaffat sig ett bra liv i Sverige. När jag behövde uträtta nâgot och hade svârt med det svenska sprâket fick jag hjälp av min svâger och svägerska. Tinko talade tyska och ofta gick det bra att använda sig av tyskan pâ den tiden, flertalet av de äldre svenskarna behärskade tyska dâ. De första mammakläderna fick jag lâna. Egentligen fick jag ärva dem av en kroatiska, fru Djurdjica Topolovec och en del av min svägerska, Marija Varga (Prevolnik). Det var stora kläder sâ jag fick plats i dem. Min mage blev större och större. Katten, som jag hâller i famnen pâ nästa bild, fick jag av min svärmor Marija Prevolnik (Dremel), den hette Cica och var väldigt kelig. STANNA ELLER ÄTERVÄNDA Jag visste inte hur jag skulle göra nu. Skulle jag vända tillbaka till mina föräldrar och bo där eller stanna hos min man och försöka fâ äktenskapet att fungera?! Det kändes som att jag nu hade lämnat min barndom bakom mig för alltid. Jag väntade ocksâ vârt första barn i januari och dâ kändes det rätt att bestämma mig för att stanna. Tinko blev väldigt glad över mitt beslut, likasâ hans släktingar Mirko och Marija, de ville behâlla sin bror i närheten. Vi tackade ja till lägenheten. Den första november 1964 flyttade vi till vâr första, egna lägenhet, bara dryga tvâ veckor efter att jag kommit till Sverige. Det kändes jättebra. Lägenheten var pâ andra vâningen, fullt möblerad, det fanns ett utrustat kök med gasspis och skâp sâ vi behövde inte handla nâgon möbel. Nâgot sâdant boende kunde man inte fâ tag pâ i Slovenien! Om man nu överhuvudtaget lyckades fâ hyra en lägenhet, fick man möblera den själv, bâde kök och rum var ens eget ansvar. Sä detta kändes rent fantastiskt att ha allting pä plats! Toaletten var dock ett utedass nere pä gärden som alla fyra hyresfamiljer i huset använde. Det gjorde inget, för sädana toaletter hade vi i Slovenien ocksä pä den tiden. Redan i slutet av oktober gick vi till Pastorsexpeditionen i Landskrona och jag registrerades som nyinflyttad till Sverige. Det frägades efter mitt medborgarskap. Dä upptäckte jag att jag betraktades som jugoslav och att försöka hävda en slovensk etnicitet eller medborgarskap visade sig vara omöjligt. De svarade att de hittills inte hade hört talas om slovener i Sverige. Jag var en av de första frän Slovenien som invandrat med ett riktigt resedokument, d.v.s. med ett giltigt pass, de flesta invandrare i Sverige hade flyktingstatus, de lämnade hemlandet illegalt. Under hela 1960-talet kom det ca 7 000 slovener till Sverige. Enligt vissa officiella uppgifter uppgick det sammanlagda antalet invandrare frän forna Jugoslavien i Sverige till ca 80 000 stycken. Inom SFRJ, som namnet pä Jugoslavien förkortades till, fanns det dä sex republiker - Slovenien, Kroatien, Serbien med tvä autonoma provinser - Vojvodina och Kosovo, Bosnien & Hercegovina, Montenegro och Makedonien. Idag är de självständiga stater med ytterligare ett land - Kosovo som bröt sig frän Serbien och förklarade sig självständigt 2008. 24 december 1964: Min första julafton i Sverige. Vi köpte oss en TV och en fotokamera som vi använde flitigt. Bilden var tagen av min make Martin, Tinko Prevolnik. Klänningen fick jag lana av min granne pa Suellsgatan 19, fastighetsägarens fru Djurdica Topolovec. Hennes make hette Josip Topolovec. För att inte vara helt sysslolös i vär nya lägenhet erbjöds jag att passa min svägerskas barn. Tinkos syster Marija, Marica och hennes man Franc Varga hade dä fem barn, tre pojkar och tvä flickor. De bodde i en egen fastighet med hyresgäster i, pä samma gata som vi fast nägra hus längre bort. Jag funderade fortfarande pä att kanske ätervända till Slovenien innan barnet kom, men det stannade vid funderingar. Min kropp blev större och större, tiden dä barnet skulle födas kom allt närmare. Nâgon gâng i mitten av januari blev vi bjudna pâ ett kroatiskt bröllop. Paret Jasminka Topolovec och Stefan Majdek hade funnit varandra och skulle gifta sig. Bröllopet firades i Malmö katolska kyrka och efterfesten hölls i Asmundtorps Folkets hus. Jag minns talet som ett av parets bröllopsvittnen höll. Han berömde de nygifta och avslutade talet med orden - Gud och kroater! Jag blev imponerad av de stolta kroaterna. Det var där jag för första gângen ât den goda kroatiska maträtten - kâldolmar, gjorda pâ surkâl och köttfärs samt kokt rökt fläsk i. Jättegott! 1965: Nägra av gästerna pâ Majdeks bröllopsfest i Asmundtorps Folkets hus TEODORA, DORA Utöver Tinkos släktingar umgicks vi med ett annat slovenskt par i grannskapet, Greta och Marjan Budin, som bodde i en lägenhet hos min svägerska och hennes man, Franc och Maria Varga. Den 30 januari satt vi hos Budins och smâpratade. Vi brukade ta färjan till Danmark och handla där. En del matartiklar kunde köpas mycket billigare i Danmark än i Sverige. Danskarna brukade komma till Sverige för att handla kaffe. Den svenska kronan var dâ ca 20 % starkare än den danska. I början av 1990-talet vände detta, dâ devalverade man starkt och den danska kronan blev betydligt starkare än den svenska. Idag är det vin och öl som kan köpas billigare i Danmark, knappast nâgot annat. Färjetrafiken mellan Landskrona och Köpenhamn upprättades strax efter kriget i samband med visning av filmen "Borta med vinden" som danskarna massivt kom till Sverige för att se. Dâ fanns det fortfarande mycket trafik mellan länderna och man planerade att skaffa en färja till. Budins och vi tvâ brukade bjuda varandra pâ middag och sâ satt vi hos dem en söndags kväll när de första värkarna kom. Jag fick plötsligt ont i magen. Först visste jag inte vad det berodde pâ, jag trodde att det var maten som kanske inte passade, men sâ blev värkarna värre och pâtagligare. Ingen av oss hade bil dâ, telefon var ocksâ en lyxvara som vi inte ägde. Tinko blev tvungen att cykla i väg för att hämta sin bror Fritz. Vi kunde inte sprâket och Fritz hade bil. Det var kallt ute och snön lâg pâ marken. Fritz körde mig till BB i Landskrona, där jag skrevs in och sedan lämnades ensam med personalen. Karlar fick inte vara med vid förlossningen pâ den tiden. Värkarna avtog sâ smâningom och jag kunde sova under nâgra timmar för att hämta ork tills förlossningsarbetet kom igâng pâ riktigt, vilket var dagen efter. Först pâ eftermiddagen kom värkarna tillbaka och de var mycket smärtsammare för varje timme som gick. Jag kunde inte ett ord svenska. Barnmorskorna och sjukhuspersonalen fanns hela tiden i närheten av mig men vi kunde ju inte kommunicera med varandra! De var dock vana vid liknande situationer och visade stort tälamod och var behjälpliga sä mycket de kunde. När värkarna var som värst minns jag att jag ropade efter min mamma. Ingen kom och höll mig i handen när jag ropade, jag fick klara det själv. Och det gjorde jag. Min dotter Teodora, som har smeknamnet Dora, föddes den 31 januari 1965 vid 22-tiden. Hon var välskapt, jättesöt och vägde ca 3 800 gram vid födseln. När jag för första gängen höll det lilla knytet i famnen försvann all smärta och oro! Tinko kom pä besök och blev väldigt glad för sin lilla dotter. Dora och jag stannade pä BB för eftervärd i en hel vecka. Det kändes skönt att bli omhändertagen av BB-personalen under Doras första levnadsdagar. Jag hade ingen mamma i Sverige som skulle kunna hjälpa mig med bebisen hemma. ETT OVANTAT BESOK Strax efter att min Dora kom till varlden borjade aven mina ovriga familjemedlemmar komma till Sverige, pa besok. Forst kom min bror Janez. Han dok upp redan den andra februari 1965. Da lag jag fortfarande pa BB i Landskrona. Dora fick sitt namn efter en kejsarinnan Teodora som jag laste om i en slovensk historieroman nar jag var liten. Boken skrevs av F. S. Finžgar och den heter "Under den fria solen", (originatitel Pod svobodnim soncem). Jag hade lovat mig sjalv da, att om jag nagonsin far en flicka, ska hon att hetta Teodora. Janez och hans fru Štefanija fick den 15/12 1964 sin förstfödde son, Jani. Efter ca en veckas BB-vistelse var det dags att komma hem. Tinko och min bror, Janez ville överraska mig med en färdiglagad middag vid hemkomsten. De stekte en kyckling som sag väldigt knaprig och fin ut, men när vi satte oss till bords och började skära upp kycklingen, märkte vi att den inte var speciellt bra genomstekt trots att den hade en gyllenbrun skorpa ovanpa. Redan vid första tuggan fick vi en förklaring varför den verkade seg. Janez kryddade den med fel krydda helt enkelt. Istället för att salta kycklingen sockrade han den! Tyvärr gick det inte att äta den. Han menade dock väl sa vi skrattade at händelsen langt efter och den kan verka roligt än idag. Bade Tinko och Janez är borta nu. Tinko dog efter en bilolycka 1988 och Janez efter att för andra gängen pa 13 ar drabbats av stroke ar 2010, vilket blev hans död. Fritz och Tinko har kafferast pä bageriet. Min första arbetsplats var Parajett. I samband med vär dotters födelse fick vi en engängssumma utbetald frän Försäkringskassan som ett bidrag tili det nödvändigaste. I stället för att köpa en barnvagn för ersättningen köpte vi en bil. Bebiskläderna ärvde Dora frän sina kusiner och andra bekanta som hade smäbarn. Vär första bil blev en begagnad Ford Taunus. Körkortet fick Tinko strax innan. Eftersom jag inte var förvärvsarbetande under graviditeten fick jag inte rätt till föräldraledighet och inte heller nägon föräldrapenning. När Dora var nägra veckor gammal började jag arbeta som lokalvärdare. Pä den tiden kallades det städerska. Jag städade nägra timmar varje dag pä tryckeriet Parajett i Landskrona. Där arbetade jag under nägra mänader, tills Katarina, min svägerska, fick in mig som städerska pä färjorna Scarlett, Linda och Dana, som seglade dygnet runt mellan Landskrona och Köpenhamn. Färjorna var fullsatta med passagerare, särskilt under veckosluten. Man kunde köpa mat och dryck billigare än i nägon vanlig restaurang pä land. Även cigaretterna var billiga, man kunde köpa ett begränsat antal askar sä att själva bätbiljetten inte kostade nägot. Mänga rökte pä den tiden, även jag. Det var först senare man började föra en kampanj mot rökning. Folk var inte medvetna om skadorna som rökningen kunde orsaka. Städarbetet pägick under nätterna. Mänga dätidens invandrare, bland dem ocksä slovener, hade fätt sin första anställning vid Varvet som syns i bakgrunden pä fotot. Under 1980-talet avvecklades Varvet och mänga blev arbetslösa. Detta orsakade mänga familjekriser och i synnerhet i Landskrona. Staden har inte lyckats hämta sig riktigt sedan dess. Näväl, Tinko och Janez kunde ta hand om lilla Dora dä. Tinko började sitt arbetspass pä bageriet kl. tvä pä natten och kom hem vid ättatiden pä morgonen. Min bror Janez fick snart ett arbete vid Parajett pä dagtid. Även han köpte en begagnad bil med sin första lön. Det var en Simca om jag minns rätt. Vär lilla Teodora, Dora döptes i den fina katolska kyrkan i Malmö. Hennes gudmor var min svägerskas syster, Erika. Under samma dag gifte sig paret Budin, Greta och Marjan. Bade dop och vigsel forrattades av den davarande slovenske prasten Josef Flis, som tjanstgjorde i Sverige mellan aren 1962-72. Efterfesten med mat och dryck holls hemma hos min svagers familj pa Kolonigatan. Svagerskan Katarina var valdigt duktig pa att anordna štora kalas. Dora med sin mor och far pä dopdagen; Dora med gudmor Erika och prästen Josef Flis i Malmös katolska kyrka. Tinkos första bil, vid bilen stär Fritz, Janez och Tinko och väntar pä gästerna efter dopet. Fyra mänader hade gätt sedan Dora föddes och jag märkte till min stora förväning att jag var gravid igen. Inte heller nu var jag särskilt glad över graviditeten, hur skulle vi klara tvä smä barn och arbeta samtidigt?! Men jag gjorde inget ät saken, jag arbetade vidare pä nätterna trots att jag mädde illa. Jag spydde ofta, dels p.g.a. graviditeten, dels för att det var sä äckligt att städa en massa smutsiga toaletter och restauranggolv pä färjorna. Samma är fick jag byta arbetsplats och började som montörskan pä Järnkonst, en fabrik i Landskrona som tillverkade vägbelysning. Fabriken finns kvar än i dag, fast under ett annat namn och med en annan ägare. Efter semestern i juli 1965 kom Janez tillbaka till oss, den här gängen med sin fru Štefanija, som vi kallar Štefka. De gifte sig ca en mänad efter oss i Slovenien, i augusti 1964. Den 15 december samma är fick de en son som fick namn efter sin far Janez och kallas för Jani. Han var nu ca ätta mänader gammal och fick stanna kvar hos Štefkas föräldrar i Zadobrova, en by nära staden Celje. Frän början ämnade ingen av oss att stanna i Sverige och sä var det även för min bror och hans fru. Därför lämnades sonen kvar i Slovenien. De ville tjäna ihop lite extra pengar för att sedan kunna starta nägot eller i alla fall skaffa sig en egen bostad i Slovenien. Sä blev det ju inte för alla, men min bror och hans familj fullföljde sina planer efter ca 12 är i Sverige. 1965/66; Nyärsafton i Asmundtorp, orkestern var tvä tyskapojkar som kunde spela slovenskfolkmusik. Festen anordnades av paret Fritz och Katica Prevolnik. Pä bilden: Tinko, svägerskan Štefka och jag. Näväl, jag var gravid och nu var vi redan fem personer som delade pä tvä rum och kök. Jag minns att Tinko dagligen kom hem med en bakad stor limpa franskbröd som han betalade av i slutet av varje vecka. Det blev en dyr affär eftersom vi var väldigt glada för det brödet. Det svenska brödet föll oss inte i smaken, de flesta sorterna var sötade och det tyckte vi inte om. Ingen kom pä tanken att baka bröd själv heller! Men i alla fall, vi delade pä kostnaderna. Svägerskan Štefka fick ocksä snart börja pä ett tillfälligt jobb pä Öresundshotellet i Landskrona som köksbiträde. Det blev mycket diskande för hand dä eftersom diskmaskinerna kom senare. I Slovenien jobbade Janez som busschaufför och Štefka (Štefanija) som kassörska pä en bank i Celje. Sä smäningom hittade vi en affär i Malmö som sälde italienska makaroner, spagetti, majsmjöl och polenta. De hade även billigare matolja och osötat bröd i sitt sortiment. Där fanns ocksä italienska korvar och andra köttvaror som liknade de slovenska som vi kände igen frän förr. Vi äkte dä och dä till Malmö för att storhandla matvaror som annars inte gick att köpa i de vanliga svenska matbutikerna. Nägra köpcentra fanns inte pä den tiden, de började växa fram först under 1970-talet (EPA, TEMPO, DOMUS, m.fl.). FAMILJERNA VÄXTE Det började närma sig ett nytt är, 1965 höll pä att rinna ut och 1966 stod framför dörren. Štefka berättade att även hon blivit med barn. Oj dä, nu var vi tvä gravida kvinnor med sina respektive män och min dotter Dora som snart skulle fylla ett är! Det började bli lite trängt hemma hos oss. Men ingen klagade direkt, utom hyresvärden och husets ägare, som bodde under oss pä bottenväningen. Han tyckte att vi var för högljudda ibland och sä höjde han vär mänadshyra nägot eftersom vi använde mer vatten, el och gas som ingick i hyran. Pä den tiden fick man lön veckovis. Hyran kostade oss ca en veckas lön som Tinko fick frän bageriet. Mirko, Fritz och Katarina Prevolnik, Katica som hon kallas, började med att anordna stora privata fester, ämnade främst för slovener. Festerna hölls pä Folkets hus i Asmundtorp. Det ligger ca en mil frän Landskrona. Man anlitade en tvämansorkester, tvä tyskar som kunde spela tysk folkmusik och som i sin tur liknade slovensk folkmusik. Polka och vals utmärker denna folkmusik. Nyärsafton satt vi fyra - Stefka, Janez, Tinko och jag där och inväntade det nya äret 1966 tillsammans med en del slovener frän när och fjärran. Även en del kroater brukade komma till vära slovenska fester, deras musik liknar vär. Paret Prevolnik anordnade liknande fester nägra gänger om äret i flera är, tills de flyttade till Billesholm. Dessa fester hade mycket djup innebörd, man träffade olika landsmän och förblev bekanta och i vissa fall ocksä vänner för livet. Flera äktenskap stiftades genom dessa möten ocksä. Livet gick vidare, mänaderna ocksä. Min andra graviditet gjorde att jag fick däliga blodvärden. Jag behandlades med järnmedicin som jag fick genom sprutor, under vissa perioder var jag veckovis inlagd pä BB-avdelningen för att behandlas intravenöst och intensivt. Jag fick ocksä en del problem med mina tänder, det gjorde ont här och där. Värst var det med en främre tand som absolut behövdes lagas. Men jag var bäde rädd och fattig för att gä till tandläkaren. Det fanns inte nägra subventioner för tandläkarvärden dä sä jag bedövade smärtan med Magnecyl och fick i stället ont i magen av medicinen. Vi var redan i början av mars mänad. Pä morgonen den 7 mars somnade jag om efter att ha sovit däligt pä natten. Kvällen innan fick jag min hemska tandvärk igen. Pä morgonen tog jag tvä värktabletter för att stilla smärtan. Och sä somnade jag pä sängen helt päklädd, liggande pä rygg. Plötsligt vaknade jag av en känsla som om nägon hade slagit mig över magen. Ingen fanns i närheten sä jag mäste ha drömt om det. Jag reste mig ur sängen och dä kom fostervattnet rinnandes! Dä förstod jag varifrän känslan av ett slag kom. Jag kallade pä Stefka som satt i rummet bredvid och berättade för henne om situationen. Stefka (Stefka) väckte min man som med all hast fick köra mig till BB. Hon tog hand om lilla Dora som dä var dryga 13 mänader gammal och behövde skötas om hela tiden. Mitt problem var bl.a. att jag svullnade i vänstra kinden pä grund av den hemska tandvärken som jag fick dagen innan. Nu var värken borta men jag säg inte klok ut. Det blossade upp en jättesvullnad under mitt vänstra öga och ett blämärke trädde fram. Personalen som tog emot mig pä BB var alldeles förskräckta vid synen av mig. Min man kunde tyska och lite svenska sä han förklarade för dem att det var p.g.a. min tandvärk och inte nägot annat som svullnaden och blämärkena uppstod. Personalen gav mig genast antibiotika eftersom de menade att det kunde vara farligt att läta svullnaden vara obehandlad. Man kunde drabbas av blodförgiftning m.m. sa de. Förlossningsvärkarna hade inte kommit igäng än sä jag kunde kureras ett tag innan förlossningsarbetet kom igäng. Tinko stannade hos mig tills värkarna blev starkare under eftermiddagen. När värkarna började komma pä allvar blev han tillsagd att gä hem och lämnade mig ensam där. Det gick fortfarande inte att ha sin man närvarande vid förlossningen. Nu kunde jag ätminstone lite svenska sä det kändes mindre övergivet och mindre hemskt att vara själv pä förlossningsrummet. Men jobbigt var det ändä, värkarna tilltog och blev starkare för varje timme som gick. HILENA, LENKA Den 7 mars 1966 vid 21-tiden föddes vär dotter Hilena som fick smeknamnet Lenka. Min lilla sötnos var välskapt och vägde ca 3 750 gram. Hon mädde bra, men jag hade fortfarande tandvärk och det passade mig utmärkt att bli omhändertagen av BB-personalen. Vär andra lilla dotter fick namnet Hilena pä grund av att hennes far uppgav namnet muntligt för sköterskan som frägade om namnet och Tinko uttalade Helena lite slarvigt. Det uppfattades som Hilena av sköterskan sä hon skrev in namnet Hilena och sen ändrades det aldrig. Lenka kunde senare själv ändra det men hon menar att det blir bra sä. Det är roligt att ha ett lite udda namn tycker hon och jag häller med. Lenka döptes i Bjuv, samtidigt som en annan slovensk pojke. Min tandvärk var borta numen jag blev tvungen att ätgärda mina tänder förr eller senare. Nägra pengar till tandläkaren hade vi inte. Sä jag bad min granne, kroaten Mato Zetovic om ett län. Han ställde upp och länade mig 2 000 kronor. Det var mycket pengar är 1966! Jag fick betala av skulden under flera mänader. 19 plomber lades i min mun. Nägra av dem häller än idag, 48 är senare. Frän början av 1960- och 70-talet blev katolikerna förvisade till olika lokaler för att kunna hälla sina gudstjänster och andra ceremonier inom kyrkan. Bara större städer hade tillgäng till en riktig kyrka. Mindre orter och städer var tvungna att hyra olika lokaler vid olika tillfällen för att träffas och utöva sin katolska tro. ^m ' H ^^^^ mr V , 4 k ™ 1 April 1966: Lenka doptes i Bjuv av prasten Jožef Flis, gudforaldrar blev paret Janez och Štefka Budja. Var forsta lagenhet, Marko Zetovic, Janez & Štefka och jag spelar ett sallskapsspel. Sa blev det aven nar mina barn var srna. Under senare 70-talet hyrde katolikerna en villa som kallades det katolska kapellet pa Midhemsvagen i Landskrona, dar man byggde om lagenheten pa bottenvaningen till en storre sal och installerade ett altare och bankar sa att folk kunde sitta under gudstjansterna. Forst i mars 1995 kopte katolska biskopsstiftet i Stockholm en aldre kyrkbyggnad av Metodisterna vid Slottsparken nara stadens centrum. Kyrkan ligger vackert och centralt i Landskrona och kyrkans skyddshelgon ar Den Helige Johannes Doparen sa kyrkan kallas Johanneskyrkan. 1966: Min svagerska Marija Varga med maken Franc, deras dottrar Susana och Beba samt mina dottrar Dora och Lenka (i Bebas famn). INGEN TID TILL FUNDERINGAR Dagarna i Sverige gick fort, mänaderna ocksä. Jag har burit pä mänga existentiella frägor angäende Tinko och mig som dock aldrig besvarades. Vilka var vära gemensamma mäl, skulle vi stanna i Sverige eller ätervända till Slovenien? Hur skulle vi bo i Slovenien i sä fall, hur skulle vi klara oss ekonomiskt? 1967 i Slovenien; Tinko, Olga och jag, vära grannar och kusiner. Det fanns en mängd frägor som vi borde ställa oss innan vi hamnade inför äktenskapets plikter. Nu var det sent pätänkt. Vi hade redan fätt barn. Kring frägan om vi skulle ha flera eller om det skulle bli tvä, talade vi aldrig om med varandra. Nägra preventivmedel ville Tinko inte ens föra pä tal, han skulle vara försiktig och jag skulle inte bekymra mig om det sa han. Har vär kärlek varit tillräcklig stark för att hälla längre än bara pä papperet genom giftermälet? Var själva giftermälet viktigare än att fä värt förhällande att fungera? Eftersom vi levde och upplevde vär barndom pä var sitt häll och inte kunde relatera den till varandras, fattades det pusselbitar i vära liv för att kunna anpassas automatiskt efter mallen. Lika barn leker bäst. Gäller det för alla? Tinkos älder var ocksä ett hinder för att kunna betrakta bäde vär barndom och framtid, svärt att fatta vissa viktiga beslut ur vära gemensamma perspektiv. Frägor, som vi borde ställa oss själva och varandra innan vi ingick partnerskap eller äktenskap och som rörde barnen hade vi inte tänkt pä innan vi skaffade dem; hur skulle vi fostra dem, vem skulle ansvara för vad? Och hur skulle vi göra med vära inkomster, vem skulle ta hand om vad, när det gällde räkningar, inköp och alla dagliga utgifter och sparande? Dessa frägor kom ändä upp under tiden och det blev allt svärare att bemästra dem. Hur skulle vi spendera vär fritid, skulle vi besöka släktingar, vänner, tillsammans eller var för sig? Föreningslivet som just bildats, hur skulle vi prioritera sä att tiden räckte till? Jag hade inte körkort dä, det blev Tinko som ansvarade för vära resor. Angäende hushällsarbetet, vem skulle göra vad, sä att inte allting lastades pä den ene eller den andre? Och hur skulle vi föra vär kommunikation, när skulle det passa bäst att vädra vära problem och planera vära liv? Majoriteten av dessa frägor glömdes bort i all hast, vi prioriterade att först att gifta oss och sedan att flytta till Sverige. Det visade sig snart vara i fel ordning, vi borde börjat frän början och inte nägonstans i mitten. Det är lätt att vara efterklok numen det fina var att vi fick tre fina barn tillsammans! Allting tog dock ändä slut mellan oss efter nägra är. EXISTENSIELLA FRÀGOR FRÂGOR OM RELIGION OCH POLITIK Allt i ett samhälle handlar om politik och mânga religionsfrâgor ingâr ocksâ. Majoriteten av slovenerna är katoliker. Kommunismen gjorde människorna till sluga individer och svikare. För att lyckas uppnâ en karriär inom yrkeslivet "vände mânga kappan efter vinden" som man säger. Slovenernas seder och kultur bygger pâ kristna värderingar i likhet med övriga västländer. Vi blir födda som ett oskrivet blad. Genom fostran sätter föräldrarna gründen för sina barns tänkande. Först senare kan barnen tänka självständigt, kritiskt granska och ifragasätta saker och ting. Det gäller religionsfrâgor, vänskap, pliktkänslor och andra samhälleliga frâgor. Själv anser jag att religionen fyller ut en inre tomhet, den ger människan sin särprägel i jämförelse med annat levande pâ jorden. Religionen svarar delvis pâ frâgor om meningen med livet, smärtan och döden. Den kristna läran inger människan hopp om det eviga livet, där man kommer att möta sina avlidna nära och kära i nâgon form. Kristendomen, i synnerhet katolicismen, är hoppets religion om man tolkar den rätt. En gâng beskrev min goda vän, Ulla Ring i Landskrona katolicismen som en positiv religion, den ger människan meningen med livet i en positiv riktning och jag kan hâlla med henne. Saken kan vara problematisk när människor tolkar innebörden av katolicismen sâ som det passar var och en, oftast pâ bekostnad av sin medmänniska vilket är rena motsatsen till hur den borde tolkas. Religionsfrâgor är av stor vikt för människans identitet, betydligt viktigare än partipolitisk tillhörighet tycker jag. Religionen präglade mig sedan barnsben och partipolitiska medvetenheten inföll lângt senare. Man kan förändra sina politiska övertygelser men knappast sina religiösa. Trots de periodiskt uppkommande tvivlen och oavsett att vi kritiskt synar vissa religiösa frâgor, vissa präster och vissa individer tillhörande vâr kyrka, förblir man katolik. Min katolska tro sitter fast, orubbad i mitt hjärta. Religionen genomsyrar allt i vâra liv, medvetet eller omedvetet. Den liksom göder vâr mänskliga intelligens. Alla vâra viktiga beslut baseras pâ vâr religiösa tillhörighet. Att tala om präster och pâven är inte det samma som att tala om religionen. Man kan ha sin tro i hjärtat utan att prata om den. Prästerskapet och religionen är tvâ skilda teman, kyrkan utgör bara ett stöd till de troende anser jag. Ingen är en renodlad ateist i hjärtat, ingen. Alla tror pâ nâgon högre makt som styr allt levande. Varför kämpa emot sin tro?! En av de stora förlusterna i en invandrares liv framträder just när ens barn och barnbarn börjar tappa fotfästet i föräldrarnas etnicitets- och religionsfrâgor. Det händer ofta p.g.a. omgivningens pâverkan. Det blir fel när även den etniska identiteten i släktleden rubbas. Är man sloven eller svensk? Hur länge är man den ena och när framträder svenskheten? För min del blir jag helt slovensk när jag befinner mig i Sverige. Men det blir inte sa klart när jag atervänder till Slovenien, da övergar min slovenska medvetenhet ofta till svenskheten. Jag jämför gärna saker och ting mellan dessa tva kulturer. Omgivningen gör att man känner sig utanför. Jag undrar hur det blir i framtiden. Vi är kristna. De ekumeniska fragorna som börjat föra oss samman under 1960-talet borde snart utplana skillnaderna som annars fortfarande sätter käppar i hjulen mellan protestanter och katoliker för att kunna leva fullt ut sida vid sida. Den alltmer framskridande neoliberalismen i USA och Europa kväver människans möjlighet att växa. BNP och tillväxten är dagliga huvudfragor som genomsyrar vara samhällen. Man lägger allt mindre vikt pa människans själsliga och kroppsliga välbefinnande, det är pengarna och kapitalet som styr vara liv. De miljontals arbetslösa star mer eller mindre permanent pa samhällets aviga sidor. Vi som har det bra ställt tycker kanske synd om dem, nagot mer gör vi dock inte at saken sa länge kriser inte drabbar oss själva. Egoism och egocentriskt tänkande är vad som styr oss. I Slovenien lever människorna numera i en marknadsekonomi som de inte riktigt förstar sig pa. Det har nu gatt över tjugotre ar efter kommunismens kollaps och trots att manga är högutbildade blir de inte riktigt klara över hur en marknadsekonomi fungerar. Kan det kallas rättvist när t.ex. en chef i en ledande position tjänar 170 ganger mer än en vanlig genomsnittlig löntagare?! Nej, anser jag. Och sadant händer i vara samhällen. Lagarna tillater dessa skillnader och det görs inte tillräckligt mycket av politikerna för att ändra dem. Det enda som var bra med Hugo Chavez politik (+ 2013) var ända att han förordade ett maximum för företagets vinster, max 30 % i vinst var tillatet, resten skulle aterinvesteras och delas bland de anställda. Men blev det sa, har inte de rika ända hittat vägar att lura staten? Nu har jag bott i Sverige i 50 ar, mina barn har redan vuxna barn. Samtliga döptes i den katolska kyrkan. Konfirmationen valde barnbarnen att fa i en protestantisk församling tillsammans med sina svenska skolkompisar. Och för detta krävdes det att de konverterade fran katolicismen till protestantismen. Jag valde att inte blanda mig i deras val. Egentligen fick jag aldrig fragan. Det skulle ända inte göra nagon skillnad, kanske skulle det leda till konflikter sa jag lät bli att framföra min asikt i fragan. Samtidigt grubblade jag pa om mina barn och barnbarn gjorde detta av sin religiösa övertygelse, av likgiltighet eller av ren okunskap om vad de olika religionerna innebär, vad som skiljer och vad som förenar dem. Vi tillber ju samma Gud, Jesus Kristus och det ma vara det viktigaste. Min dotter Anne-Marie menar att katolska kyrkan borde ändra kristendomsundervisningen, t.ex. fran 9 ars studier till ett ar. Man läser ända religionskunskap i skolan som ett eget ämne. Det är en omöjlighet att fa barnen att ga pa undervisningen under hela grundskolan, menar hon. Är det nagot att tänka sig att kunna genomföra? RELIGION OCH MORAL Humaniora växer fram i anslutning till en kulturell tradition. Bryter man den grenen som man sitter pä överlämnas allt ât marknadskrafterna. Historien och filosofin kommer för sent, vi kan inte bäde historisera värt NU och vara verksamma i det. Det är först senare man ser det som verkligen har varit. Även dagens unga har svärt att se skörheten i vär moderna civilisation. De ser inte förutsättningarna - att all civilisation uppehälls av makt och väld, mä det vara religiöst eller världsligt. Allt som hände före 1989 tycks vara bortglömt. Jag tänker dä främst pä kommunismens järnridäer och dess fall. Under 1900-talet vände filosofin till det väldsamma och brutala, och människans tro pä förnuft och humanitet vändes hastigt till fruktansvärda katastrofer. Alla framsteg tog plötsligt slut. Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein fanns bland seklets mest inflytelserika filosofer. Bäda brottades med en av 1900-talets viktigaste frägor, nämligen sökandet efter ett alternativ, när människan plötsligt ställdes pä bar backe utan hjälp efter att moderniteten krossat alla gamla hierarkier och trosföreställningar. Konjunkturer och tidsstämningar päverkar filosofernas dagordning, det är klart. Med tanke pä Förintelsen och de bäda världskrigen samt konsekvenserna blir det tydligt. Heidegger ställde sig i nazismens tjänst och Wittgenstein i arméns. Ett bra exempel är ett möte i München 2004 mellan dävarande ultrakonservativa kardinal Ratzinger, senare päve Benedictus XVI (2005-2013) och den vänsterradikale Jürgen Habermas. Ett möte som, lite överraskande slutade i samförständ. Religionskritikern Habermas fruktade nämligen ett urspärat sekulärt samhälle, där de ekonomiska intressena gär före respekten för mänskliga rättigheter. Den dramatiska och väldsamma nittonhundratalshistorien driver människor framför sig. Nittonhundratalet är krigens, väldets, totalitarismens, samt befrielsens, revolutionernas och de radikala experimentens, men ocksä den planetariska teknologins ärhundrade. Det filosofiska tänkandet under efterkrigstiden har i stort handlat om att förstä de katastrofer som den första hälften framkallade. Hur kunde den mest avancerade vetenskapliga och intellektuella civilisationen i världen inom loppet av nägra decennier sjunka ner i absolut barbari? Det är och förblir kanske den största frägan som det lämnat efter sig. En viss filosofi förblir evig, vissa frägor obesvarade. Men utan moral kan mänskligheten inte fungera eller överleva. I min självbiografi har jag utgätt frän min privata sfär. Ocksä min och andras religion är nägot väldigt privat, den är som en läng, läng resa genom livet som berör miljarder människor i alla tider. Enligt Bibeln skapade Gud bäde det onda och det goda. Människan har fätt sin fria vilja, hon kan välja mellan gott och ont. Det har pälagts oss ett stort ansvar att göra rätt. Hur kan det dä vara att vi är beredda att offra vära barn, främst pojkar, när vi skickar dem ut i krig!? Sä gjorde redan Abraham, när han var beredd, men slapp fullfölja, att offra sin enfödde son pä Guds befallning. Var fanns hans fria vilja dä? Livets och religionens filosofier är fyllda av konflikter. Vi kan vrida och vända dessa frägor om och om igen utan att fä nägon klarhet. Kan vi vänta oss Guds revansch efter sekulariseringen?! SPRÄK OCH ROTLÖSHET Ibland kan spräket vara den avgörande faktorn för hur man känner sig, vem man är. Spräket blir ett identitetsmärke. Enligt mitt slovenska ursprung tillhör jag en dialektminoritet i Slovenien, prleska. De stora skilda dialektgrupperna i Slovenien, över 40 i antal, har sina historiska grunder och orsaker som jag inte ska gä in pä här. Mitt prleska ursprung har präglat mig sedan barndomen sä som andra slovener präglats av sina respektive landskap och dialekttillhörigheter. I Sverige är jag en invandrare som aldrig kommer att behärska det svenska spräket till fullo, oavsett "hur duktig jag är pä att skriva", brytningen i uttalet sitter kvar. Frägor som "varifrän kommer du?", "trivs du i Sverige" förekommer ständigt och pekar ut mig som icke svensk. Namn och efternamn är andra kännetecken som päpekar det. Pä det spräkliga planet har barnen inga hinder att integreras i Sverige. Frägan är om det är bra eller däligt för deras identitetsutveckling, kanske är det nägot mittemellan. Allting har tvä sidor. Och hur är det med de religiösa frägorna, dä majoritetssamhället är protestantiskt? Dessa frägor väcker ständigt nya frägor utan svar, inte bara när det gäller mina barn och barnbarn, utan frägorna berör alla invandrare i Sverige. Och som jag nyss hörde i SR P1 när en aktiv imam i Sverige yttrade sig med funderingar kring att det inom kristendomen finns skillnader; det finns ju en svensk kyrka, en anglosaxisk kyrka, en tysk- och en romerskkatolsk kyrka med flera, vilket borde kunna överföras till islam ocksä sä att det finns en svensk eller en västerländsk variant av islam utöver den konservativa, menade han. Gud är det väsentliga, allt annat kring människans religionsutövning är oviktigt även för muslimska kvinnor att bära sjal eller inte. För ca 100 är sedan var de svenska och slovenska kvinnorna tvungna bära huckle, huvudbonad när de befann sig utomhus. Idag finns det varken förbud eller päbud att bära huckle. Tiden stär inte still. I Sverige är det rotlösheten som hotar oss i stallet. För min familj var det ovärderligt att mina föräldrar och syskon levde och lever kvar i Sverige. Andra slovener hade inte samma tur sä de känner sig ofta rotlösa. Man häller pä att tappa sin religion, men ocksä känslan för sin etniska tillhörighet. Vem är jag, vilka är mina barn, är de slovener eller svenskar? Slovenerna i Slovenien tycker att vi är svenskar bara för att vi bor i Sverige. I Sverige tycker man att vi är slovener. Hur känner vi själva, vilka är vi? KRISTENDOM Vid en kort tillbakablick hämtade jag lite fakta om kristendom i Sverige. I jämförelse med de slovenska trakterna började kristendomen ta fäste bland slovenerna under 900-talet och i slutet pâ 1000-talet under feodalismen gjordes de första nedskrivningarna pâ slovenska, i latinsk skrift. När den slovenska katolska missionen i Sverige firade sitt 40-ârs jubileum âr 2002 blev jag ombedd av den nuvarande slovenske prästen Zvone Podvinski att författa ett häfte som i korta drag beskrev katolska historiken inklusive slovenernas historia i Sverige. Jag blev dâ tvungen att forska en hel del för att fâ fram vissa nödvändiga fakta. Tack vare detta fick jag en mängd nyttig kunskap pâ köpet eftersom jag granskade flera källor som behandlade religionsfrâgor i Sverige. Ungefär samtidigt kom katolicismen till Sverige. Den genomfördes frân sent 900-tal till sent 1000-tal av människor som kommit i kontakt med kristendomen i andra länder. Det skedde bâde genom handel och genom kristna trälar. Ansgar som ibland kallas "Nordens apostel" kom till Birka omkring 830 och grundade den första kristna församlingen i Sverige. Det första tydliga tecknet pâ att kristendomen fâtt fotfäste i större skala är Olof Skötkonungs dop, omkring âr 1008. Den förste kände biskopen i Sverige var biskop Turgot av Skara som dog omkring âr 1030. Under 1100- och 1200-talen etablerade sig flera olika klosterordnar i Sverige. Alvastra, Nydala och Varnhems kloster grundades av cistercienserna. Dominikaner och franciskaner öppnade konvent bland annat i Visby och Skara. Kyrkans viktigaste person i Sverige under 1300-talet var utan tvekan den heliga Birgitta. Hennes uppenbarelser fick stor betydelse, bâde andligt och politiskt över hela Europa. Med tiden lyckades hon utverka ett tillstând av pâven för att grunda Den helige Frälsarens order vilket ledde till klosterbygge i Vadstena efter hennes död. Heliga Birgitta är idag Europas skyddshelgon. Under 1500-talets början kom dock den svenska staten, liksom övriga stater i norra Europas västerländska kulturomrâde att bryta med pâven och lämna den katolska kyrkan. Beslutet att överge den katolska kyrkan och dess lära bestod dels av en politisk/ekonomisk del, dels av en rent inomkyrklig teologisk utveckling. När det gäller den första delen stod slagfältet främst vid riksmötet i Västeras 1527 och vid Uppsala möte 1593 med kungen Gustav Vasa och hertig Karl som respektive härförare. I och med Uppsalamötet 1593 bekräftades reformationens seger i Sverige samt idén om enhetskyrkan. Därmed var den svenska kristenhetens brytning med pâven i Rom ett faktum. I Sverige var politik religion och religion var politik under denna tid. (jämför Koranen och muslimer idag). Beslutet ska även anses som en markering mot kung Sigismund och hans katolska anhängare. Dessa, liksom alla katolska trosbekännare, utvisades frân Sverige. Med Örebro stadga 1617 skärptes reglerna ytterligare och alla katoliker försvann ur Sverige. Fä katoliker fanns dock ändä kvar i Sverige även under 1500- och 1600-talen. Ett antal svenskar som inte i hjärtat bytt tro, men inte ville fly landet fanns kvar. Hela tiden kom dessutom invandrare frän katolska länder som bara lätsades övergä till protestantismen men egentligen var kryptokatoliker. Under senare perioder kom nägra jesuiter som drev teologisk utbildning pä Riddarholmen. Johan III tog emot katolsk kommunion och förde allvarliga förhandlingar med Rom om en svensk ätergäng till katolicismen, nägot som bland annat föll pä att Rom inte ville ge efter för kungens vilja att skapa en sorts mellanting mellan katolicism och protestantism i Sverige. I och med Sigismunds trontillträde kom en stor mängd katoliker till Sverige, därefter utvisades de dock. Drottning Kristina hade ocksä katolska präster som samtalspartner vid hovet. 1654 abdikerade hon och ett är senare konverterade till katolicismen. Nägra decennier in pä 1600-talet gavs det laglig rätt för ambassadörer frän katolska länder och deras husfolk att utöva sin tro, liksom för visst krigsfolk och viktiga köpmän som var katoliker och uppehöll sig i Sverige. Även invandrare frän katolska länder började i smyg delta i legationernas gudstjänster. För svenska konvertiter gällde dock dödsstraff om de avslöjades. Pä 1720-talet tilläts en större mängd katolska textilarbetare att invandra, främst frän Tyskland, och man blev tvungen att ge dem en begränsad religionsfrihet. Även de fick rätt att besöka legationskapellen och fira mässan där, om det skedde diskret och bakom lyckta dörrar; därmed utvecklade sig legationskapellen till regelrätta församlingar. Det är frän denna tid begreppet främmande trosutövare används om katoliker. Först 1781 infördes toleransediktet som gav utländska katoliker i Sverige rätt att ha egna kyrkor och uppfostra sina barn katolskt. En apostolisk vikarie tillsattes för ledningen av arbetet i Sverige. Sedan 1873 har det varit tillätet även för svenska medborgare att tillhöra katolska kyrkan utan att riskera utvisning. De medborgerliga rättigheterna var dock inskränkta. De sista diskriminerande lagarna togs bort 1951; fram till dess var det förbjudet för katoliker att utbilda sig och arbeta som lärare, sjuksköterskor eller läkare. Under senare delen av 1900-talet har invandringen av katolska trosbekännare ökat kraftigt. Bland dem finns även slovener, kroater, italienare, polacker, slovaker, tyskar och österrikare. De katolska biskoparna i Sverige: • Johannes Evangelista Erik Müller, 1953 - 1957 • Ansgar Nelson, 1957 - 1962 • John Taylor, 1962 - 1976 • Hubertus Brandenburg, 1978 - 1998 • William Kenney (hjälpbiskop), 1987-2006 • Anders Arborelius, 1998 - Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige, har ca 90 000 medlemmar och är därmed en av Sveriges största kyrkor. Är 1998 fick katolikerna i Sverige sin förste svenskfödde biskop sedan reformationen, Anders Arborelius. Stiftets katedral är Sankt Eriks katolska domkyrka som är belägen pä Södermalm i Stockholm. Katolska domkyrkoförsamlingen i Stockholm har drygt 8 500 medlemmar. Under de senaste ären har antalet människor i Sverige, som valt att konvertera till katolska kyrkan, ökat. Svenska blivande präster utbildas vid S:t Sigfrids prästseminarium i Uppsala och de akademiska studierna sker vid Newmaninstitutet. En del av studierna fullgörs vid nägot av de pävliga universiteten i Rom. Utbildningen tar normalt totalt sju är och omfattar studier i filosofi och teologi, praktiskt pastoralt arbete samt andlig och liturgisk formering. Under senare decennierna har en del utländska präster kommit till Sverige, bland annat polacker, slovener och kroater. Katolska kyrkor: Mala Nedelja, den Heliga Treenighets kyrka och i Landskrona Johannes Döparens kyrka IDENTITETSFRÄGA Katoliker kallar sitt samfund för "katolska kyrkan". Sä även i Sverige fram till senaste sekelskiftet. Men när svenska samfund fick en ny rättslig status är 2000 och de stiftelser som dittills juridiskt byggt upp den katolska kyrkan i Sverige upplöstes, förlorade kyrkan rätten till namnet. Stiftet hade aldrig skyddat namnet, men flera smä samfund, bland andra Liberalkatolska kyrkan och Gammelkatolska kyrkan, motsatte sig att nägon skulle fä kalla sig bara katolska kyrkan. Nödlösningen blev att göra som i Storbritannien där man länge talat om "roman catholics" för att inte sammanblanda med den anglikanska högkyrkligheten som ofta kallats Anglo katoliker. Katolska kyrkan bestär av kristna kyrkor av säväl östliga som västliga riter som erkänner pävens (biskopen av Rom) överhöghet. Att referera till hela katolska kyrkan som romersk-katolsk är säledes missvisande, dä det enbart syftar pä den del av kyrkan som följer den rit inom den latinska delen av katolska kyrkan som inte har nägon patriark mellan sig och päven. Men även de ortodoxa kyrkorna i öst benämner sin kyrka som romersk-katolsk. Stockholms katolska stift upprättades 1953. Hur som helst, jag blev katolik genom att mina föräldrar och samtliga förfäder, sä längt det gär att spära tillbaka, var utövande katoliker. Min identitet byggdes upp med hjälp av kristendomen. I Sverige överväger protestantism, vi katoliker befinner oss i underläge. Dock är vi alla kristna. Min barndom var starkt präglad av kyrkans aktiviteter. Trots kommunismen som säg snett pä utövande katoliker, förblev jag kyrkan trogen. Jag hade aldrig identifierat mig varken som kommunist eller som jugoslav. Därmed inte sagt att jag inte finner vissa kyrkliga förordningar som föräldrade och rent av felaktiga. Man kan peka ut mycket som är fel, kvinnas ställning är ett av dem, prästernas celibat ett annat, den kyrkliga vigseln som den enda rätta det tredje. Möjligheten att fä genom en skilsmässa om man är vigd i kyrkan är ocksä minimal, vilket ocksä känns fel. Människorna hamnar utanför pga. vissa omöjliga lagar som kyrkan har stiftat. Mänga fel har begätts av kyrkans män genom historien. Jag säger av män, för att det är männen som bestämmer i kyrkan. Dock har religionen burit med sig mycket av det goda ocksä, ett hopp och en tro pä ett liv efter döden, bland annat. Med tron pä Kristus som vär Frälsare blir det lättare att leva. Den gyllene regeln som Jesus implementerade vid sin bergspredikan innefattar en stor del av människans livsfilosofi, en princip för användning av empati vid etiska ställningstaganden: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni ocksä göra för dem", eller »Behandla din nästa sä som du vill att din nästa behandlar dig och att kärleken mot din nästa övervinner allt«. Jag vet att min mor ber för oss alla, levande och avlidna och önskar att alla hennes barn, barnbarn och övrig efterkommande släkt ska finna livets mening i sin kristna tro. Genom vär tro hyser vi hopp om att vi alla en gäng efter döden ska ses och mötas igen i paradiset. Genom trons mysterium kommer vi att leva vidare i varandra. Detta är grunden för en troende katolik. Vadstena klosterkyrka (Östergötland, Linköpingsstift) VI HAR BLIVIT FLER FÖRÄLDRARNAS ANKOMST Den 14 maj 1966 hämtade vi mina föräldrar i Graz, Österrike med bilen. 1966 var Slovenien fortfarande en delrepublik i SFRJ och sä skulle det vara fram till 1991. Mina föräldrar kämpade med sin lilla bondgärd för att kunna leva och överleva. Pappa var aktiv i kyrkan och mamma stödde honom pä alla sätt och vis. Nägot ekonomiskt uppsving för oss privatpersoner eller för landet var inte i sikte dä. Elektriciteten hade börjat komma till landet nägra decennier tidigare, men min familj hade inte räd att installera detta ljusbringande element. Man tände en fotogenlampa när kvällen föll och fick nöja sig med den. Gick man ut frän huset pä kvällen, ja, dä tände man en fotogenlampa som man kunde hälla i ena handen och göra nägot annat med den andra. Vatten hämtade man i brunnen som vi hade hemma pä gärden. Först när elektriciteten redan var ett faktum i byn och när en kommunalreservoar byggdes, gick man över frän brunnsvatten till kranvatten, detta var nägon gäng under 1970/80-talet. Det fanns ingen telefon i byarna heller. Hur som helst, min mor och far skrev till oss under vären 1966, de ville besöka oss i Landskrona, främst för att träffa och se vära tvä döttrar, Dora och Lenka. Än hade min lilla familj inte varit i Slovenien, dels för att vi hade ont om pengar, dels för att min dävarande make inte kunde ätervända till Slovenien, eftersom han hade vissa obetalda räkningar och för att han tidigare vid flera tillfällen hade flytt gränsen frän det ena landet till det andra (frän Slovenien till Österrike och tillbaka). Han hade förbjudits att passera genom Österrike ocksä. Min bror och svägerska tog hand om vära smä barn under tiden och vi äkte till Graz, där föräldrarna väntade pä oss hos en bekant sedan pappas ungdomstid, dä han under 1930-talet säsongsvis arbetade där. Den 14:e maj 1966 hämtade vi dem och kom till Landskrona den 15 maj. Min pappa Avgust skulle fylla 61 är den 28 maj och mamma hade just fyllt 50 är exakt en mänad tidigare sä de var direkt inga ungdomar när de kom till Sverige. Mammas far, min morfar Vincent Bohanec, hade just gätt bort sä hon kunde lämna hemmet under en längre tid. Innan dess hjälpte min mor sin 13 är yngre syster Marica med att ta hand om deras far under nägra är. Efter ankomsten till Sverige bodde mina föräldrar tillsammans med oss pä Suellsgatan, vi ordnade det pä nägot sätt. Bade mor och far stannade kvar i Sverige under en läng tid. Hemma hade de hamnat i en konflikt med arvingarna till f.d. ägaren av huset, Janko Prelog, som dog hastigt när han färdades med sin moped mot Ljutomer efter att köpeaffären med mina föräldrar genomfördes. Arvingarna ville ogiltigförklara köpet och fä tillbaka huset. De anlitade en stjärnadvokat. Mina föräldrar fick ocksä anlita en offentlig försvarare i Ptuj. De trodde att arvingarna skulle vinna och att köpet skulle hävas pä deras bekostnad. Föräldrarna skulle hamna pä bar mark, förlora allt. Sä de ville inte vara närvarande i Slovenien när domen föll. Mamma tog snart hand om vära barn och pappa fick ett städjobb pä Varvet, arbetarnas garderob i Landskrona. Han stannade där han till pensioneringen 1970. Redan under den tiden pensionerades man först vid 65-ärs älder i Sverige. Mänga av vära landsmän var anställda pä Varvet pä den tiden. Min lillasyster Olga hade flyttat hemifrän efter grundskolans slut 1965 och var sedan dess bosatt i Škofja Loka hos storasyster Jelka och hennes make Leopold, Poldi Karlin. Dä hade jag redan bott i Sverige i nästan ett helt är. Olga gick som lärling pä en frisörsalong, hon ville utbilda sig till härfrisörska i Škofja Loka och praktiserade pä en frisörsalong i staden. I Karlins lägenhet bodde ocksä Jelkas barndomsvän Cilka Košti. Hon arbetade pä en fabrik nägonstans i närheten, boendet var tillfälligt menat. Innan dess hade dessutom Karlins familj utökats med en son, lille Poldi jr. Han föddes den 15 februari 1963 och var nu drygt tre är gammal. De väntade ett till barn i september 1966. GABRIJELAS FAMILJS ANKOMST I juli äkte min bror Janez och svägerska Štefka pä semester till Štefkas hemtrakter, där deras lille son Jani fortfarande bodde kvar hos hennes föräldrar. När de sedan ätervände, tog de med sig familjen Karlin, Polde, Jelka och lille Poldi. Polde (Leopold) fick strax en anställning pä Varvet, han var snickare till yrket. Alla vi, ätta vuxna och tre barn, trängdes ett tag hemma hos oss pä Suellsgatan tills Janez och Štefka hittade en mindre lägenhet hos familjen Varga, pä samma gata. Štefka fick en liten dotter, Bernarda den 18 augusti 1966. 1966: Gabrijela, Leopold och lille Poldi, Leopold Karlin, Gabrijela födde sin andra son, Robert, den 29 september 1966. Nu letade vi efter nägot större att bo i och fick i oktober är 1966 tag pä en stor lägenhet pä Strandgatan i Landskrona. Mor och far följde med oss dit. Familjen Karlin blev bodde kvar pä Suellsgatan 19 i nägra mänader till. Sedan flyttade de till kvarteret Gripen, likasä gjorde Janez med familj det. De bodde grannar. Hosten 1966: Alla utom Janez medfamilj bodde fortfarande hos Tinko och mig. En utflykt till Landskronastrand. BERNARDKA OCH ROBERT FÖDDES Min bror Janez och Štefanija väntade sitt andra barn. Sonen Jani föddes den 15 december 1964 och bodde kvar hos Janez svärföräldrar. Bernardka föddes den 18 augusti 1966. Efter min syster Jelkas ankomst i juli var det uppenbart att även familjen Karlin väntade tillökning. Robert föddes den 29 september 1966. Under den tiden hade vi redan flyttat till varsin lägenhet. Janez bodde hos min svägerska Marija Varga och Gabrijela flyttade snart till en mindre lägenhet i Gripen. Mor och far flyttade med oss till Strandvägen. Robert föddes den 29 september 1966. Som jag redan nämnt, blev 1960-talet den tid da flest slovener kom till Sverige inom loppet av nägra fä är. Sedan blev det stopp med arbetskraftsinvandring, marknadens krafter var nöjda och mättade, efterfrägan tillgodosedd. Nu var bara lillasyster Olga kvar i Slovenien. Hon bodde i Karlins lägenhet i Škofja Loka tillsammans med Jelkas ungdomsvän, Cilka Košti. Olga hade dä tvä är kvar av sin frisörutbildning. Vi höll kontakten via post. Bara större firmor hade räd att ha egen telefon. Även i Sverige hade inte telefonerna kommit till allmänheten än. Familjerna hade utökats och blivit större. Vära män hade än sä länge varsitt arbete att gä till och kvinnorna passade barnen tills föräldraledigheten var slut. Sedan ätergick vi till vära jobb och mamika passade vära barn pä dagtid. Ingen av dem var skolpliktig ännu. Under somrarna äkte vi till Slovenien, Tinko och jag även till Italien under nägra är, där vi kampade tillsammans med Fritz och Katarina, Katica Prevolnik. SMÁBARNSÁREN 1966: Hemma igen efter dopet av Robert Karlin och Bernardka (Bernarda)Budja gudföräldrar (botri) Karlin och Prevolnik. I bakgrunden; Štefka med Lenka och Janez med Dora i famnen. Prästema i den svenska kyrkan far vara gifta, det finns även kvinnliga präster, vilket jag ser som ett normalt tillstand. Hur ska man kunna ge rad och fostra andras barn när man inte har egna?! Katolska präster haller fast vid celibatet, vilket jag inte ser nagon mening med. I Slovenien fanns det enstaka ensamstaende föräldrar som hade barn och man tisslade och tasslade om att prästerna var barnens fäder. Kvinnorna betraktades som udda, nagon slags syndarer och deras barn ansags vara faderlösa stackare. Vilka onödiga tragedier! Mina barn föddes i rask takt efter varandra. Självklart var jag inte tillräckligt mogen för att kunna bestämma mig för att skaffa barn men det bara hände. Som man sa pá den tiden - barnet blir till snabbare än en peng hamnar i fickan (otrok pride prej kot dinar v žep!) Ett slovenskt ordsprák helt enkelt, sá kändes det för mig ocksá dá. Visst var det härligt att fá söta, friska flickor, men att vara mamma var inte lika enkelt. Och pá den tiden tog sig papporna friheten att inte ta hand om barnen mer än nödvändigt. Báde husháll, förvärvsarbete och föräldraskap lades övervägande pá mig. Och allt detta i ett främmande land, där jag inte kunde förvänta mig nágon hjälp av släktingarna som inte fanns här och dá det sociala nätverket inte kommit till stánd. Det kändes tungt ibland, men jag var ung och frisk och lyckades övervinna mycket av det svára. De flesta föräldrar upplever att det är jobbigt när man inte far tillräckligt med sömn när barnen är smá. I mángt och mycket upplever man saker pá samma sätt som jag själv gjorde. Genom att berätta om mitt eget liv, om nágot som jag inte tyckte var sá bra hos mig, nágot som upplevdes som jobbigt, öppnar jag upp för andra människor att berätta om det som trycker dem eller om det som har varit besvärligt i deras ungdom. Jag brukar uppmuntra människor att berätta högt om sitt grubblande. Ofta visar det sig att vi är mer lika varandra än man skulle kunna tro. Och sá slipper man anlita psykolog när man är öppen och berättar. Genom att vága öppna sig och prata om sina upplevelser lättas trycket som gjorde att man gick och skämdes, skammen och skuldkänslorna minskar och man már bättre. Sá upplever jag det och jag tror att även andra gör det. Att gá och grubbla över nágot som hände för länge sedan och som man inte var direkt skuld till eller kunde páverka är att bekymra sig i onödan. Detta gäller för báde psykiska och fysiska problem, för psykisk och fysisk hälsa och ohälsa. Omgivningens reaktioner kan vara den tuffaste delen att fórutspá, när man vill avslöja sitt inre och söka fórstáelse. Fördomarna är ett gissel för mánga som är utsatta. Att skriva ner sina memoarer är alltsá mitt sätt att lätta pá trycket, att vädra min egen inställning och att tänka efter. Och eftersom jag märker att mitt minne börjar svikta och att jag lätt glömmer saker, tycker jag att enda sättet att förebygga glömskan är att skriva ner det jag fortfarande minns. Jag försöker plocka fram alla minnen som är värda att minnas. Mánga av mina bekanta och släktingar i Sverige har gátt bort under min vistelse-tid i Sverige. Mánga vänner och bekanta i Slovenien har dött eller skingrats för vinden, sá varje spár efter dem har försvunnit för mig. Jag känner mig vilsen ibland, snart blir det min tur. Det positiva för min del är att jag ofta har min kamera med mig och jag brukar fotografera alla viktigare händelser i min väg. Till min hjälp för att minnas tar jag ofta foton som det finns gott om i min samling. Det blir lättare att kunna átergá till det nedskrivna om man vill plocka upp nágon bild ur sitt liv, nágot enstaka minne. Fotografierna är värdefulla för mig. MIN NYA YRKESVÄG Efter att, strax efter förlossningen, ha arbetat pä färjorna fick jag senare under 1965 börja pä Järnkonst. Arbetspassen var förlagda pä dagtid och jag valde att sluta som städerska pä färjorna. Jag arbetade pä ackord vid bandet som montör tillsammans med sju andra kvinnor. Jag kunde ännu inte svenska och tyckte att det var väldigt tungt, stressigt och jobbigt och jämförde arbetet med helvetet pä jorden. Jag hoppades pä att kunna vänja mig med tiden. Man fick fem minuters rast varje heltimme. Rasten använde de flesta av oss till att röka en hel cigarett, kanske bara en fimp eller till ett snabbt toalettbesök. Och sä gick det som ett snabbtäg vidare i ätta timmar, exklusive tid för obetald lunch- och kafferast, sex dagar i veckan. Är 1919 infördes 8-timmars arbetsdag och 5-dagars arbetsvecka infördes först under ären 1971 - 1973. Jämför med att en ätta timmars arbetsdag infördes i Australien redan 1856. En lagstadgad 40-timmars arbetsvecka i Sverige kom först är 1973! Kafferast och lunch inkluderades inte i arbetstiden (vilket fortfarande görs i Slovenien, är 2013!), i praktiken var det ca nio timmar som man vistades pä arbetsplatsen. Nu, 40 är senare, kan man konstatera att vi i västvärlden har kört fast i 40 timmars arbetsvecka, plus övertid. I jämförelse med 1960- 70-talen har samhället dock omorganiserats sä att lönearbetet har blivit mindre omfattande. Andra typer av aktiviteter tar större plats i vära liv i Sverige idag: arbetsmarknadsätgärder, universitetsstudier med studiebidrag och studielän, pensionärsliv. Hur som helst, när mina föräldrar kom till Sverige gick jag tillbaka till jobbet i förtid, meningen var att dryga ut vär hushällskassa. Jag visste faktiskt inte om att det var brottsligt att avbryta sin föräldraledighet genom att ätergä till arbetet. Det blev jag snart medveten om, Försäkringskassan kontaktade mig med ett krav pä att betala tillbaka föräldrapenningen. Jag bestraffades ocksä i rätten med dryga dagsböter för att ha brutit mot lagen. Att under rättegängen försöka förklara att jag inte kände till att detta var olagligt, hjälpte inte. Okunnighet var ingen friande orsak. Jag minns att man frägade mig spydigt om det var tillätet att göra sä i Jugoslavien. Jag svarade att jag inte visste det eftersom bäda mina barn var födda i Sverige. Domen blev orättvis, tyckte jag dä och det tycker jag fortfarande. Det värsta var att jag behövde en tolk vid rättegängen! Jag ville inte ätergä till Järnkost mer efter min barnledighetstid av den enkla orsaken att jag inte klarade tempot och jobbet där. Inget tillfredställande moment eller ännu mindre nägot utvecklande fanns med vid arbetet. Lönen var relativt bra men min självbild grumlades sä jag sökte mig till Landsverks verkstadsskola för att bli svarvare. Till dagens motsats var det lätt att byta jobb pä den tiden. Upplärlingstiden varade i ca 6 mänader. Vid sidan av min utbildning lärde jag mig behjälpligt svenska spräket pä köpet. Efter utbildningen fick jag genast en anställning som svarvare pä en fabrik, Thulin-verket, som idag dock inte längre finns kvar under samma namn. Man har flyttat verksamheten och en del arbetsuppgifter och företaget fick andra ägare och ett annat namn. Där jobbade jag i drygt ett âr. OLGAS FÖRSTA BESÖK 1967: Framför vâr bostadpâ Strandvägen 89 i Landskrona; 1967: Olga pâ besok i Landskrona, vi hade lânat grannens bât till fotot; Olga upptradde som solist medflickkvartetten i Škofja Loka efter att vi âkte tillbaka med henne efter besoket i Sverige. Det var sommaren 1967 som en taxibil kom körandes in pä gärden hemma hos oss pä Strandvägen. Vem kunde det vara som kom äkande med taxi? Snart fick vi veta att det nämligen var Olga som kom äkandes ända frän Malmö! Hon överraskade oss helt med att ta täget frän Ljubljana till Köpenhamn, därifrän tog hon färjan och äkte sedan med taxi hem till oss. Hon hade kontaktat vär kusin Slavko Budja som gick i godo för henne sä att hon skulle kunna lämna landet för detta utlandsbesök. Det var inte lätt att fä utresetillständ för minderäriga dä. Olga var bara 17 är. Hon läste tyska i skolan sä hon klarade sig bra genom att fräga sig fram under resan. Själv hade jag semester och Tinko var arbetssökande sä vi tillbringade mycket tid med att visa lillasyster Olga runt i Skäne. Olga tyckte mycket om de skänska slätterna och de danska smorrebreden. Även svenska smörgäsar blev hon förtjust i, samt mycket annat, som hon fick se och smaka pä under sitt besök i Sverige. Vädret var för det mesta fint sä det var en behaglig sommar som vi tillbringade tillsammans. Vi bodde fortfarande pä Strandvägen, alldeles intill havet där det brukade lukta alger när vindarna drog frän Öresunds hall. Mamma trivdes inte speciellt bra där eftersom det bläste sä gott som varje dag. Hon säg ingen tjusning i att bo vid havet. Vi andra gjorde det, det vill säga pappa, Tinko och jag. Barnen var smä dä, sä de hade inga egna äsikter direkt. Tiden gick alldeles för fort, sä det blev snart dags för Olga att äka tillbaka till Slovenien för att fortsätta sin frisörutbildning. Hon hade ett tredje är kvar. Vi hjälpte henne ekonomiskt genom att skicka nägra tjugolappar SEK med brev till henne varje mänad frän Sverige. Nägra bankkonton hade man inte pä den tiden. Tinko och jag skulle köra henne tillbaka till Slovenien igen, mor och far samt bäda barnen följde ocksä med oss. Vi brukade ofta sitta hopträngda och övertaliga i bilen när vi reste till Slovenien. Och massor med bagage lastades med. Vi sov aldrig över nägonstans, det var direktfärd mot södern som gällde. Barnen satt i knä pä vuxna, nägra bilbälten fanns inte pä den tiden. HOSTEN 1967 1967: Strandvagen, mina foraldrar, Dora och Lenka, jag och fam. Lakota; 1969: Pa en slovensk farja Koper i Landskronahamn, Fritz, Katica och jag. 1969: Pä besök hos föräldrarna 1969/1970: Nyärsafton I slutet av juli ätervände vi till Sverige igen. Tinko blev arbetslös efter att ha blivit osams med sin chef, arbetsgivaren pä bageriet. En morgon krockade de med varsin bil i en korsning när de var pä väg till jobbet. Chefen tyckte att det var Tinkos fel och Tinko menade att det var chefens. De kunde inte alls komma överens och blev riktigt osams istället. Tinko fick böta efter chefens anmälan och det satte punkt för fortsatt karriär för Tinko som bagare. Han slutade omedelbart pä bageriet. Efter det hade han inte nägot fast jobb mer. Han försökte lite här och där men det blev inget längvarigt. Han drev runt dagarna i ända, alltid med bil, jag hade varken körkort eller tillgäng till bilen dä. Pä grund av hans arbetslöshet och rastlöshet började vissa orosmoln komma in i vär familj. Problemen blev allt mer pätagliga. Pappa arbetade pä Varvet, mamma tog hand om vära barn och hushället, jag ätervände till mitt svarvarejobb pä fabriken. Sä smäningom började dock även Tinko arbeta pä en firma i Eslöv som längtradarchaufför. Nov. 1970 i Landskrona: den nyfödde André Budja i mamma Štefkas famn. Vi bodde ute vid Landskronas havsstrand pä Strandvägen, mamma tog hand om alla sina barnbarn, även Bernardka och ibland ocksä Poldi och Robert medan vi jobbade. Lägenheten var stor nog sä att alla fick plats. Pappa cyklade till sitt jobb pä Varvet och jag till mitt pä Thulinverket. Tinko och jag hamnade allt oftare i bräk, vi gled ifrän varandra mer och mer. Han hjälpte knappt till med försörjningsbördan, jag fick stä för de mesta av utgifterna för hushället, barn och räkningar. Mina föräldrar hittade snart en egen lägenhet i kvarteret Gripen i Landskrona. Pä hösten 1967 flyttade de ifrän oss. Barnen fortsatte att vistas mycket hemma hos mina föräldrar, sä jag brukade ocksä gä dit efter att ha slutat jobbet. Mamma lagade mat till oss alla. Hon bakade bröd ocksä, det blev billigare och godare med hembakat. Tinko strosade ocksä runt efter att han slutade jobbet. Han var sällan hemma med barnen. Jag fick aldrig veta var han befann sig när han inte var hemma. Han sa ofta att han var hos sina föräldrar, som ocksä bodde i Landskrona. Till slut tyckte jag att det var lika bra att han inte var hemma, för han gjorde mig ofta besviken och barnen blev ledsna. Och när man märker att det är bättre att vara ifrän varandra och all längtan är borta, dä äterstär inte mycket kvar i ett förhällande. Sä kändes det även för mig gällande Tinko. Han var aldrig hemma efter sitt arbetspass och jag anade hans snedspräng. Jag började vänja mig vid Tinkos fränvaro och med tiden kändes det kändes mindre jobbigt. Pä jobbet träffade jag en trevlig man som var intresserad av mig. Han övertalade mig till att träffas utanför arbetstiden nägra gänger men snart fick jag reda pä att han var gift. Vi slutade träffas. Tinko fick reda pä detta och blev vansinnigt svartsjuk. Först dä började han förstä att jag inte längre tälde vad som helst frän hans sida. Det var första gängen pä länge vi pratade ut om oss och värt förhällande och vi beslutade att försöka hälla värt äktenskap samman. Under oktober mänad blev jag gravid igen utan att graviditeten var planerad. Detta fick mig att anstränga mig extra mycket för att vär samvaro skulle hälla. FLYTTEN Under en höstmänad kom vi pä att husägaren, som vi hyrde vär lägenhet av, lurade oss med att ha kopplat sin elström till vär elmätare. Vi fick nägra ovanligt höga elräkningar, därför gick jag till elkontoret och frägade om de kunde undersöka varför det var sä. Vär spis gick nämligen pä gas och vi försökte vara sparsamma med elektricitet. Dä skickades en anställd hem till oss för att kolla vad som var galet. Personen kom i underfund med att husets ägare använde el som kopplats till värt elnät och sedan pä vär räkning. Han hade gjort det med flit genom tjuvkoppling. Ägaren blev sedan anklagad för bedrägeri och vi slapp betala sista elräkningarna. Därför ville vi inte bo kvar där längre. 1967: Pä hösten flyttade vi till Kolonigatan i Landskrona. Tinkos bror Fritz och hans familj bodde kvar pä Kolonigatan och de fick pä nägot sätt reda pä att en av lägenheterna i barackerna där familjen bodde blev ledig. Vi ansökte om lägenheten och flyttade dit utan att bry oss om uppsägningstiden 3 mänader för den gamla lägenheten pä Strandvägen, vilket annars är lag i Sverige. Vi fick hyra en fyrarumslägenhet för en billigare peng och den läg i närheten av föräldrarnas bostad i Gripen. En av vära bekanta, en sloven, Mirko Koletnik, frägade oss om han kunde bo i ett av rummen. Han tänkte flytta till Slovenien snart, sä det skulle bli billigare för honom att hyra in sig hos oss än att ha en egen lägenhet. Allt för att han skulle spara mer. Vi gick med pa det och Mirko, fick bo hos oss. Föräldrarna fick under tiden ett underrättelsebrev fran deras advokat i Slovenien, han meddelade dem att tvisten angaende husköpet i Mala Nedelja utföll till deras fördel. Olga blev kallad som vittne till nagra rättegangsförhandlingar under tiden mor och far var i Sverige. Även nagra grannar blev kallade som vittnen för att säga sitt. De malsägande arvingarna efter den hastigt avlidne Janko Prelog som salde huset till oss förlorade alltsa malet. De var tvungna att sta för alla kostnader i samband med rättegangens atalsfraga i att häva köpet. Det blev ju en fantastisk nyhet för bade föräldrarna och oss andra. Lite rättvisa fanns det kvar i hemlandet trots allt! Vi fick behalla vart hem i Slovenien. Tiden bara rusade i väg. Jag slutade jobba nagra veckor innan det blev dags för förlossningen. Nu hade det redan kommit en mängd slovener till Landskrona. Man sökte upp varandra och det var manga som ofta kom hem till oss och hälsade pa. Pa kvällarna spelade vi kort och dansade till slovensk, kroatisk och svensk musik. Jag minns att norskan Venke Myhre blev jättepopulär just da sa hennes vinylskiva gick varm om kvällarna. Trio TiViDi och Avsenik var ocksa populära. Jag hade för övrigt spenderat mycket pengar pa att köpa vinylskivor vilka vi sedan spelade vid vara sammankomster hemma hos oss. Tinko var fortfarande sällan hemma. Tva ganger i veckan hade vi sangövningar hos mina föräldrar pa St. Olofsgatan i Gripen. Pappa spelade orgel och vi sjöng i kyrkan när den slovenske prästen, Josef Flis, kom till Landskrona, ca en gang i manaden. Orgel har en fantastisk klang, det är lätt att bli förtjust i körsang om man har orgeln som följe. Vi sjöng även för polska präster som höll gudstjänster pa svenska varje söndag och helgdagar. Vara sangövningar och sangframföranden lade en första grund till det senare föreningslivet i Landskrona. Tinko körde lastbil för Jörgen Salmöse i Eslöv. Han brukade vara borta i flera dagar eftersom han körde uppat landet men även utomlands ibland. Min far blev sjukskriven p.g.a. diagnosen angina pectoris som han just hade fatt. Han madde ofta daligt efter hart arbete som han utförde, han blev illamaende och kräktes. I mitten av juni akte föräldrarna med tag till Slovenien. De tog med sig Dora, 3 ar och Lenka, 2 ar för att underlätta för mig som väntade mitt tredje barn. Jag var ocksa sjukskriven p.g.a. foglossning i samband med graviditeten. Det blev väldigt jobbigt för mig att ga längre sträckor eller att utföra vissa göromal. ANNE-MARIE Den 28 maj 1968 fyllde jag 23 ar. Jag var inne pa min sjunde graviditetsmanad. Under andra halvan av juni manad var Tinko borta ovanligt länge. Han hörde inte av sig heller sa jag flyttade tillfälligt in till min syster Jelka, till familjen Karlin, för att inte vara hemma själv när det var dags för barnet att komma. Veckorna gick utan att Tinko syntes tili och jag beslutade mig för att göra slut. Värt äktenskap var redan sedan en längre tid i upplösning, trots att värt tredje barn var pä väg. Alla gnistor slocknade. Jag bad Jelka och Polde att inte släppa Tinko in hemma hos dem om han skulle komma och leta efter mig. Han hade nämligen en förmäga att övertala mig till det han ville uppnä. Tinko kom, precis som jag trodde, tre dagar innan förlossningen. Först fick han Polde att lyssna pä hans förklaringar, sedan gick han över till Jelka och han övertalade dem. De släppte in honom till mig i alla fall. Först ville jag inte ha med honom att göra, men han gav sig inte sä jag följde slutligen med honom hem. Tinko visste precis hur han skulle ta mig. Jag har nämligen vid flera tillfällen fast besluten vid att göra slut men han lyckades övertala mig och fä mig tillbaka igen, hur jag än lovade mig själv att inte ge efter. Han sa att han sä gärna ville vara med när vi fick värt barn och jag hade svärt att neka honom rätten till det. Sä jag följde med honom hem till vär lägenhet och hoppades att det skulle ordna sig pä nägot sätt. Den 15 juli var det dags att äka in till BB i Landskrona. Efter ett normalt förlossningsarbete föddes Anne-Marie pä kvällen, samma dag. Hon var välskapt och vägde ca 3 300 gram. Äterigen fick Tinko sä klart inte vara med vid händelsen nu heller. Min söta minsting Anne-Marie fick sitt namn efter Larry Finnegans säng "Den enda flickan jag har, hon heter Anne-Marie..." Jag gillade den läten och blev förtjust i namnet Anne-Marie som upprepades ett antal gänger i läten. Anne-Marie var sä söt sä man inte kunde ta ögonen frän henne. Hon föddes med mycket här pä huvudet och var mest lik en liten docka. Pä den tiden stannade man kvar pä BB i ca en vecka efter förlossningen. Sä blev det även dä. Jag födde tre barn under en tid av tre är, förhällandena har inte förändrats nämnvärt. Efter ca en vecka kom jag hem med vär nyfödda. Tinko verkade mycket ängerfull och var allmänt älskvärd mot oss tvä. Han till och med överdrev i sin omsorg för barnen sä pass intensivt att han fick mig att följa med honom till Slovenien för att hämta Dora och Lenka, som fortfarande var hos mina föräldrar. Konstigt, men jag lydde honom slaviskt. Vi lämnade dock vär fem veckor gamla bebis Anne-Marie hos hans svägerska Anica Prevolnik och äkte söderut, mot Slovenien. Jag har pä senare tid ofta grubblat och frägat mig själv hur Tinko i all värld kunde fä mig att lämna Anne-Marie och avbryta amningen sä tidigt. Ibland finner man inget försvar för sitt handlande. Jag pämindes dock om min dumhet och dristighet genom att brösten ständigt värkte och det rann. I slutet av augusti ätervände vi till Sverige med bäda barnen. Dora var tre och ett halvt och Lenka drygt tvä är gammal dä. Föräldrarna kom senare med täget. Tinko fortsatte köra lastbil för Eslövs firma tills han äterigen började visa tecken pä sin rastlöshet. Han själv kunde inte heller förklara varför han var sä rastlös som han var. Tinko saknade fôrmâgan att lyssna pâ en, att sitta med andra och bara vara. Han fick mig ocksâ att bli ôveraktiv i vissa anseenden. I bôrjan av oktober ville han tillbaka till Slovenien igen. Anne-Marie doptes av prasten Jožef Flis i OV-huset i Landskrona i borjan av november 1968, min syster Olga Budja var gudmor. Marjeta Benko och Tone Magdalene tyckte mycket om lilla Anne-Marie. 15/07-1969 i Maribor, Anne-Marie fyller 1 âr. Hösten 1969 lekte hon med Jože Bajec pâ Marjeta och Jože Krageljs bröllopsfest. Anne-Marie var omtyckt av alla som kom i kontakt med henne. SIMON KARLIN FÖDDES När vi ätervände till Sverige var min syster Jelka redan höggravid. Jag var föräldraledig efter AnneMaries födelse i juli. Nu var även mina föräldrar tillbaka i Landskrona efter att ha varit i Slovenien under sommaren. I början av oktober 1968 var det dags för Jelka att äka in till BB för att föda. Familjen Karlin utökades med en liten pojke som fick namnet Lille Simon i mamma Jelkas famn. Simon döptes samtidigt som Anne-Marie i november 1968, hans gudföräldrar var min make Tinko Prevolnik och jag. Pä nedre bilden - efterfesten. Simon. Han föddes den 5/10, förlossningen gick bra. Polde och Jelka Karlin hade nu tre pojkar och Tinko och jag hade tre flickor. Jag hade nu börjat släppa tanken om att ätervända till Slovenien men familjen Karlin funderade fortfarande i dessa banor. De skulle spara och ätervända en dag. De bodde kvar i Gripen och vi i baracken pä Kolonigatan. Hyrorna var relativt läga sä man kunde unna sig annat ocksä. Polde och Jelka började se sig om efter att köpa ett hus och de höll pä att spara till handpenningen. Att betala av pä huslänen ansägs ocksä vara ett sätt att spara. Till skillnad för Tinko och mig som slösade för det mesta pä resor, särskilt Tinko som hela tiden var pä resande fot, vilket inte var billigt. Jag betalade hushällsräkningarna och han hade bilen att ta hand om. Försäkringar, bensin och reparationer läg pä hans bord, jag hade värt uppehälle och allt annat att ta hand om. OLGAS ANKOMST TILL SVERIGE Olga meddelade att hon klarat frisörutbildningen och fätt sitt gesällbrev och Tinko fick en ide om att hämta hit Olga, till Sverige. Denna gäng skulle vi överraska henne och komma utan att meddela det i förväg. Vi äkte i början av oktober, barnen tog mina föräldrar hand om under tiden. När vi kom ner tili Slovenien, begav vi oss först tili salongen där Olga jobbade. Hon blev väldigt överraskad när vi dök upp bara sä där, utan förvarning. Hon hade heller inte bestämt sig om hon ville flytta till Sverige än. Sä detta kom helt oväntat. Sä smäningom sa hon att hon ville det. Hon var ensam i salongen när vi kom och var tvungen att jobba till stängningsdags. Nu gällde det att meddela hennes chef att hon skulle sluta hos dem och flytta till Sverige. Vi äkte hem till dem för att lämna nycklarna och berätta om Olgas planer. De blev helt utom sig, de ville att Olga skulle stanna kvar pä salongen och jobba hos dem nu när hon avslutat sin utbildning. Det blev inte lätt att fä dem att acceptera verkligheten, till slut gick de dock med pä det för vad kunde de annars göra? 1968 i Zagreb: Vi var tvungna aka till Kroatiens huvudstad, Zagreb för att hämtapassen och visumen till Olga och Marjeta. Pa bilden: Gusti, Marjeta, Tinko, Tone (Olgas davarande pojkvän) och Olga. Pä väg tillbaka till Mala Nedelja svängde vi in pä en restaurang i närheten av Ljubljana, i Medvode, där en f.d. granne frän vära hemtrakter, Marjeta Benko, var tillfälligt anställd som köksbiträde. Vi hälsade pä henne och berättade att Olga skulle följa med oss till Sverige. Marjeta fick tärar i ögonen och sa att hon ocksä ville följa. Frän början visste vi inte om Marjeta menade allvar, men det visade sig att sä var fallet, sä vi erbjöd faktiskt Marjeta att följa med oss. Bäde Olga och Marjeta saknade ett giltigt pass sä vi blev tvungna äka till Zagreb dagen därpä för att fä deras pass utfärdade. Olga tog adjö av sin dävarande pojkvän Tone. Snart blev allt det nödvändiga ordnat och vi fyra var pä väg till Sverige. Pä den tiden var resan genom Österrike och Tyskland mycket jobbigare och mer tidskrävande än nuförtiden. Man äkte över bergen, som det fanns gott om i Österrike. Ofta kränglade bilarna i Alpernas uppförbackar, man hade inga kylningssystem i bilarna, det blev varmt och svettigt. Det fanns inte motorvägar överallt och inga tunnlar i Österrike som annars skulle förkortat det bergiga Alplandskapet. I Tyskland förde motorvägarna oss genom storstäder som München, Nürnberg, Hamburg, vilket var väldigt tidskrävande i jämförelse med nu. Förr kunde körningen ta över trettio timmar ät ena hället mot dagens sexton eller sjutton timmar. MARJETA BENKOS ANKOMST Vi kom tillbaka välbehällna efter att ha kört ca 160 mil. Marjeta skulle bo hos oss och Olga skulle bo hos vära föräldrar i Gripen. Olga fick snart sin första anställning pä en textilfabrik, Schlasberg, som numera inte finns mer. Redan under 1970-talet la man ner och avvecklade nästan all textilindustri i Sverige. Marjeta stannade hos oss i nästan tvä är, hon hjälpte till i hushället mot att fä mat och logi eftersom hon inte hittade nägot förvärvsarbete att gä till. Ären därpä kom mänga unga slovener till Sverige. Nu blev man tvungen att ha ett jobb säkrat för att kunna stanna. Pä den tiden var det relativt lätt att fä ett jobb. Spräkkunskaperna efterfrägades inte, man brydde sig inte sä värst mycket om invandrarnas själsliga behov, tyvärr. Mänga kunde knappt svenska trots att de bott i Sverige i tio är eller mer. Ju längre tid som förlöpte utan att ha läst svenska, desto svärare blev det att fylla spräkluckorna senare. Mänga förblev halvspräkiga. 1976 ätervände Marjeta till Slovenien, efter att först ha bildat familj, gift sig och fätt tvä barn i Sverige. Familjen Kragelj bosatte sig sedan i Laska vas nära Celje, där Marjetas make, Jože Kragelj, ärvde en tomt av sin mor och där de byggde sig ett hus. De bor fortfarande där, dock pä varsitt häll, de skildes nägot är senare efter att de kommit tillbaka. Bäda barnen, Angelo och Tanja, bor kvar i huset med mor Marjeta. Jože har gift om sig med Radmila, Radica och de byggde ett nytt hus i närheten av det gamla huset. De har funnit sig till rätta i Slovenien. Jože blev ocksä politiskt aktiv pä lokalorten vilket han var ända fram VI BÖRJADE TA FOTFÄSTE I SVERIGE SLOVENSKA FÖRENINGEN TRIGLAV BILDAS Föreningsmedlemmarna: Avgust Budja, Marjan Ušaj, Janez och Štefanija Budja, Angela Budja, Olga Budja, Tinko Prevolnik, Katja och Nevenka Ušaj, Magdalena Ivič, Jože Kragelj, Gabrijela Karlin, Avguština Prevolnik (Budja) samt Jože Bajec. 1969 - Avgust och Angela Budjas vardagsrum, pappa nyttjade varje ledig stund till att sätta sig bakom sin harmoniska orgel med fotpedaler eller sitt piano som han höll pä att behärska.1970: Systrarna Budja under ledning av sin far Avgust, fyrstämmig säng. 1971: Folkets hus i Landskrona: Blandad sängkör under ledning av Avgust Budja. Vid den här tiden hade hela den närmaste familjen flyttat till Landskrona. Det fanns ett behov av att träffas ocksä med övriga slovener i Landskrona pä ett mera organiserat sätt. Hemma hos oss var det alltid fullt med folk som sökte sig till sina landsmän. Landskrona hade dä ca 16 000 invänare. Vid en tillbakablick kan jag minnas att det fanns minst 300 slovener i Landskrona med omnejd, jag hade tillgäng till de flesta adresserna tack vare mitt senare föreningsengagemang. Dessa slovener utgjorde en bra grund till att kunna bilda en förening, en kulturförening, där säng och musik skulle vara ledande motton. Familjen Budja var den drivande faktorn redan frän början. Sä tidigt som i slutet av 1967 regisserade min bror en slovensk pjäs som var över hundra är gammal, en komedi skriven av författaren Anton Tomaž Linhart, titel: Županova Micka -Borgmästarens Mitska. Ett är senare bildade min far och min bror en slovensk förening; som kom att bli den första slovenska föreningen i Sverige, som registrerades pä Kulturförvaltningen i Landskrona den 1 december 1968. Föreningen fick namnet Kulturklubben TRIGLAV. Triglav, efter det högsta berget i Slovenien som symboliserar slovenskheten. Janez gjorde den administrativa delen och pappa ledde kören. Vokaltrion systrarna Budja bildades ocksä tillsammans med sängkören Triglav, allt under ledning av Avgust Budja. Föreningens ordförande blev Janez Budja, hans fru Štefanija utsägs till sekreterare, jag blev vald till kulturreferent. Sä sent som 2011 fick jag i uppdrag att sammanställa värt föreningsarkiv i Landskrona. Med stöd av Urad za Slovence po svetu, en avdelning pä slovenska utrikesdepartementet, dokumenterade jag arkivet genom att sammanställa det och kopiera över det till CD-skivor. Genom insamlingar av dokument fick jag djupare kunskap om föreningslivet i Landskrona, allting om hur det började och hur det fungerade sedan. Redan 1969 höll kören och systrarna Budja nägra konserter för slovener och deras vänner i Landskrona och i Malmö. Samtidigt med Triglavs bildande, bildades även Kulturförvaltningen i Landskrona. Slovenerna inledde ett jättebra samarbete med kulturlivet i Landskrona. Man anordnade gemensamma konserter med andra svenska sängkörer. Det kändes fantastiskt bra att kunna leva ut sina intressen, säng och musik. Jag har skrivit dikter sedan barnsben och kunde nu läsa dem för en slovensk publik. Vi hade även provat utföra flera teaterföreställningar, men det stannade vid att framföra nägra sketcher i samband med konserter. 1970: Augustina, Gabrijela, mor och far, Olga och Janez efter en av de första konserterna i Sverige, familjen Budja utgjorde kärnan av musikaktiviteterna i den slovenska föreningen i Landskrona. Fram till 1990-talet, dâ svensk skola och föreningslivet kommunaliserades, upprätthöll slovenerna ett gott samarbete med kulturförvaltningen i Landskrona. Sedan kommunaliseringen blev vâr förening likställd med andra invandrarföreningar, med dem som hade asiatisk och afrikansk bakgrund. Vi hamnade i en situation där det râdde envägskommunikation. Plötsligt hade slovenerna ingenting att säga till om längre, vi blev inte längre kallade till allmänna möten med andra föreningar i Landskrona utan vi kallades tillsammans med övriga, yngre invandrarföreningar. Det blev mycket märkligt och orättvist att man drog alla över en kam, milt sagt märkligt. Samtidigt bröt f.d. Jugoslavien samman. Slovenien har deklarerat republikens självständighet (25/06-1991), men till att börja med hade Sverige hade svârt att acceptera dessa förändringar. Myndigheterna menade att det var lättare för dem att sköta det administrativa med bara ett land i stallet för sex länder, som Jugoslavien efter sitt sammanbrott bestod av. Även Sowjetunionen föll sönder till flera olika länder vilket var extra besvärligt att hâlla reda pâ i Sverige tyckte man. Dâ hade slovenska föreningen i Landskrona redan funnits i 23 âr. De svenska myndigheterna envisades med att kalla alla slovenska föreningar för jugoslaviska, trots slovenernas ständiga invändningar och pâpekanden om att respektive förening är slovensk. Frân början hade vi inte nâgon särskild lokal att vistas i. Medlemsantalet i föreningen växte frân âr till âr. Kören blev ocksâ allt större. Alla som ville och kunde sjunga, fick vara med. Vi övade hemma hos mina föräldrar i Gripen, sâ det blev livat av allt folk som kom och gick. Pâ sätt och viss var vi redan vana vid trängseln hemifrân när pappa ledde sängkören och övade i hemmet. Janez hittade ett billigt piano för 50 kronor, pappa kunde nu öva själv och ackompanjera oss vid sângövningarna. Ibland undrade grannarna vad vi höll pâ med. En granne lite längre bort i omrâdet skrek kvädesord och kallade oss för Tito-folket. Vi visste inte om vi skulle vara ledsna, känna oss sârade eller förbli likgiltiga. Sâ smâningom fick folk reda pâ vad vi höll pâ med, att det var sâng och musik och dâ blev vâra aktiviteter accepterade. De första artiklarna om vâr förening publicerades i lokaltidningarna 1969, sâ alla visste. 1968: Underflera âr anordnade paret Fritz och Katica Prevolnik flera slovenska fester i Asmundtorp. Strax efter att föreningens blivit tili, öppnade även Folkuniversitetet sitt kontor i Landskrona. Ulla Ring blev lokalchef. Hon erbjöd oss slovener att ha sina övningar och möten i Folkuniversitetets lokaler pä Rädhustorget, vilket vi gärna hade. Hon timanställde mig som sängledare för personer med utvecklingsstörning som i regel var svenskar, under nägra är. Där lärde jag mig en del svenska seder och bruk och pä köpet även otaliga svenska visor och utvecklade mina spräkkunskaper. Jag minns att det t var en intressant tid. 15/7-1969: Anne-Marie 1 är OLGA OCH DRAGO KOSTANJEVEC GIFTE SIG Olga och Drago träffades under en fest som min sväger, Prevolnik Fritz och hans Katica, anordnade i Asmundtorp. De blev kära i varandra vid första ögonkastet. Drago var son till min dävarande svägers, Stanko Prevolniks fru, Lojzka. Hon var gift sen tidigare och hade en son med Franc Kostanjevec i Maribor. Sonen Drago kom tili sin mamma pä besök under sommaren 1968 och blev kvar i Sverige. Olga bodde hos vära föräldrar. Sä smäningom flyttade Drago in hos dem och dä tyckte de att det var dags att gifta sig inom kort, vilket de gjorde pä hösten 1969 i den katolska kyrkan i Helsingborg. Snart flyttade Olga och Drago till en egen lägenhet pä Vasagatan i Landskrona. Vära föräldrar var alltid glada för barn, särskilt för oss, sina egna och för vära barn. De saknade umgänget när vi var borta. Sä därför blev det naturligt att Lenka stannade den större delen av tiden hos mina föräldrar, hon sov över och reste med dem när de reste. Hon ville det själv och mor och far blev glada att det fick vara sä. Jag hade ingenting emot det heller eftersom jag själv dagligen besökte föräldrarna. Vi i vär familj var väldigt bundna till varandra, kan man säga. Förresten passade mamma ocksä en del andra slovenska barn och senare även svenska smäbarn när deras föräldrar jobbade. Det gjorde hon tills det frän att politikerna kom ett krav pä att alla verksamma dagmammor mäste skaffa sig en utbildning för att kunna bli just dagmammor. Vár mor var dá redan tili áren sä hon valde att inte utbilda sig utan slutade att arbeta som dagmamma. Hon tog sedan nágra timmars städjobb istället. Under vären 1970 öppnade Janez och Štefka ett café pá Skolallén i Landskrona. Lokalen hade nágra stora utrymmen, det fanns ett extra stort rum, där föreningen hyrde in sig. Nu hade vi övningar i lokalen, alla möten hölls ocksá där. Janez fick samtidigt fler kaffegäster eftersom medlemmarna kom och gick där. Vi höll mindre fester i lokalen ocksá, sásom födelsedagar samt jul- och nyársfester. BÖRJAN TILL SLUT Man hoppades pá att livet i Sverige skulle förbli ett bra liv, men sá blev det inte för alla. Förhállandet i min egen familj med Tinko hade blivit mer och mer ansträngt. Det hela var pá väg att avslutas. Pá vintern 1970 blev vi tvungna att flytta frán Kolonigatan. Barackerna var byggda för att hálla i högst 10 ár och nu hade det gátt 14 ár sedan de byggdes. En vattenledning i köket hos oss sprack och den kunde inte repareras mer. Landskronahem hittade en lägenhet át oss, dit vi kunde flytta. Vi flyttade till ett nybyggt omráde pá Ringvägen. Det blev en trerumslägenhet pá andra váningen. Mirko Koletnik, som bodde ett tag hos oss, hade dá redan flyttat och bodde numera i Slovenien. Där bildade han familj. Han förolyckades senare i en bilkrasch när han körde sin gravida fru till förlossningen i Ljubljana. Mirko dog i kraschen, barnet som föddes dá överlevde, men fick en CP-skada och frun klarade sig. Nu var det bara Marjeta som bodde kvar hos oss. Hon flyttade med oss till Ringvägen. Under tiden kom Tinko hem med en bekants tjej frán Maribor, Slavica, som egentligen kom till Sverige för att flytta ihop med pojkvännen, Tone Magdalenc. Men deras fórhállande höll inte, sá vi tog emot henne tillfälligt, annars skulle hon vara tvungen att flytta till Maribor igen. 1969/70: Marjeta Benko och Jože Kragelj gifte sig. Och det var inte allt. Min svägerska Anica Prevolnik berättade för mig att Tinko numera besökte dem dagligen, efter att hennes brorsdotter Lidija Vrabel frán Maribor flyttat hem till dem. Lidija var dá 16 ár gammal. Anica menade att jag borde se efter Tinko mer, sâ att inget olämpligt skulle ske mellan honom och Lidija. Jag viftade bort varningen som lät osannolik eftersom Tinko dâ nästan var 39 âr och Lidija 16. Men Anica var säker pâ sin sak, sâ hon slängde ut Lidija. Dâ tog Tinko med henne hem och bad att även Lidija skulle fâ stanna hos oss, tills hon hittat nâgot annat boende. Eftersom jag inte tog Anicas pâpekanden pâ allvar, fick Lidija stanna hos oss. Pâ sommaren 1970 körde Tinko mig, vâra tre barn och Olga till Slovenien. Drago jobbade ännu, han skulle komma efter oss. Tinko âtervânde till Sverige efter nâgra dagar. Marjeta, Slavica och Lidija blev kvar i vâr lägenhet pâ Ringvägen. Under tiden träffade Marjeta en kille i Landskrona, Jože Kragelj, som hon senare under âret gifte sig med. Hon flyttade hem till honom, Slavica hittade en ny kille, Ivan, i Malmö och flyttade dit där de ocksâ gifte sig. Nu blev Tinko själv hemma med Lidija, som bodde kvar hos oss. Vid den tiden fanns det varken telefoner eller internet i min hemby i Slovenien, sâ jag visste inte hur det förhöll sig hemma i Sverige under tiden dâ jag var borta. OLGA VÄNTADE BARN Olga märkte snart att hon väntade barn. Vâra föräldrars hus renoverades under tiden vi var i Slovenien sâ vi vistades mycket hos moster Marica i byn Kuršinci, där vi även sov över. Štefka, vâr svägerska som själv kört med bil till Slovenien, kom pâ besök emellanât och körde oss lite varstans eftersom Olga och jag inte hade tillgâng till bilar ännu. Vi var hemma hos Štefka i byn Zadobrova nära orten Vojnik och hälsade pâ hennes föräldrar Jože och Ana Bezenšek. Där bodde även Štefkas och Janezs lille son, Jani. Vid ett tillfälle körde Štefka oss till Murska Sobota. Vi svängde in pâ hotellet Diana, där det var allmän dans. Vi roade oss ett tag och sedan körde hon oss hem till Mala Nedelja. Drago kom till Slovenien i juli för att hämta Olga, dâ fick även han reda pâ att de väntade sitt första barn. Glädjen var stor. Dock mâdde Olga inte sâ bra i början av graviditeten. Hon var ofta illamâende och kunde inte äta vissa rätter som hon tyckte om. Detta hörde till hennes tillstând. Olga och Drago âkte snart till Adriatiska havet för att avnjuta nâgra semesterdagar tillsammans. Tinko kom och hämtade mig och barnen. Min pappa var redan pensionerad och föräldrarna stannade i Slovenien under längre tid än vanligt. Vid hemkomsten till Sverige fick jag veta att Lidija hade flyttat och bodde tillsammans med sina föräldrar och syskon, som flyttat till Sverige under den gângna sommaren. Vi hade dâ redan installerat egen telefon. Lidija ringde mig en dag och berättade att det gick ett skvaller om att hon och Tinko skulle ha vänstrat under tiden jag var borta. Själv hade jag inte hört nâgot ännu sâ jag struntade i ryktet. Marjeta bodde sedan nâgra mânader hos sin man, Jože Kragelj och Slavica har jag inte hört av sedan hon flyttat till Malmö. Hon blev ocksâ gift. Vi blev ensamma med vâra barn igen och vârt liv verkade gâ ât rätt hâll. ANDRÉ OCH LEONIDA FÖDDES Den 5 november 1970 föddes Štefkas och Janezs tredje barn. De fick en son, André. Nâgra mânader senare, den 30 januari 1971, föddes Olgas och Dragos förstfödda dotter, Leonida. Familjerna växte, vi blev fler och fler. Ingen tänkte längre pâ allvar att ätervända till hemlandet. Vi blev uppslukade av allt nytt i det nya landet Sverige som tagit emot oss pâ ett bra sätt. Och eftersom hela vâr familj bodde i Landskrona, inte lângt frân varandra, hade vi ingen direkt hemlängtan nâgon av oss. Om vi hade bott kvar i hemlandet hade vi aldrig haft möjlighet att bo sâ här nära varandra. Innan vi kom till Sverige var vi utspridda över hela Slovenien, Gabrijela bodde i Škofjja Loka, Janez i Celje och jag i Maribor. Olga bodde fortfarande hemma hos föräldrarna. 1971: Leonidas stolta föräldrar; Mamma med alla sina barnbarn i parken. André och Leonida döptes under vâren, Tinko och jag valdes ut som gudföräldrar inför Leonidas dop, Andrés gudföräldrar blev makarna Karlin. Vi bodde kvar pâ Ringvägen, en bit bort frân mina föräldrar. Tinko var borta i flera dagar, ibland veckor. Han körde lastbil eller sâ hittade han pâ nâgot annat. Jag visste aldrig vad han sysslade med och han gav mig sällan nâgra pengar till hushâllet men han skötte om bilen och använde den själv. Vi, eller han, hade en Mercedes Benz. Jag hade fortfarande inget körkort sâ bilen var helt i Tinkos händer, jag fick klara mig utan under tiden han var borta. Och som sagt, Tinko var borta mycket. Jag hade fâtt ett tillfälligt jobb pâ Scarlettfärjorna mellan Landskrona och Köpenhamn igen. Barnen var smâ och det gick inte att ha ett helt dagtidsjobb. Dora var sex âr, Lenka fem och Anne-Marie tre âr gammal. Det gick alltsä inte att lämna dem ensamma. Mina föräldrar ställde upp med barnpassning barnen sov hos dem när jag var pä jobbet. Sommaren 1971 följde Dora med Tinkos föräldrar tili Maribor. Lenka och Anne-Marie blev kvar hos mig i Landskrona. Och som vanligt, försvann Tinko och var borta i flera veckor. Jag visste inte vart han tog vägen. Jag ringde till Tinkos arbetsplats i Eslöv för att höra mig för om var han kunde befinna sig. Chefen berättade dä att Tinko sagt upp sig pä jobbet för flera veckor sedan och fätt semestern utbetald för han skulle pä semester. Jag kände en klump i halsen för kanske anade jag nägot, men inte detta! Dagen efter träffade jag en annan bekant, som sa att Tinko och Lidija lämnat Sverige tillsammans för ca tre veckor sedan för att äka till hennes släktingar i Berlin. Dä fanns det ju inget tvivel mer om vad han höll pä med. Jag beslutade mig snabbt för att söka upp en advokat och lägga in ansökan om skilsmässa. Nu började helvetet bryta loss! r I? % 1967/68: Vara män ställde upp pä fotografering; min bror Janez, maken Tinko, min pappa Avgust och min sväger Polde Karlin. Det var julafton och alla samlades kring julbordet hemma hos Janez och Štefka pä Bryggaregatan i Gripen. Oj, vad fort tiden har runnit i väg... . KRISER SKILSMASSA Ibland far man en känsla av att hjärnan slutar att fungera av allt ont som man utsätts för. Da letar man efter nya vägar för att aterga till det normala... Jag tog döttrarna Lenka och AnneMarie samt det nödvändigaste - kläder, leksaker -och flyttade in hos mina föräldrar. Lilla Dora var da hos Tinkos föräldrar i Maribor. Sedan letade jag upp en advokatbyra i Landskrona och ansökte om skilsmässa. Jag förklarade situationen och gav advokaten fullmakt att föra min talan. Efter nagon vecka dök Tinko upp hos mina föräldrar, där jag befann mig med barnen. Han hade med sig Dora. Hans förklaring var att han varit och hämtat Dora och att det drog ut pa tiden innan han kunde komma tillbaka till Sverige. Jag visste att han ljög och upplyste honom om att jag ville skiljas och att ärendet redan fanns hos en advokat. Detta besked överraskade Tinko helt. Han försökte fa mig att ändra mig och när det inte lyckades, började han grata som sa manga ganger förr. Han klandrade mig och sa - hur jag kunde göra sa mot honom och barnen, för inte trodde jag väl att jag skulle fa vardnaden om vi skiljdes! Jag blev jättearg och i min ilska tog jag en askkopp som lag pa bordet och slog honom över axeln med den. Han blev inte skadad, men chockad. Barnen blev sa klart ocksa rädda och de slöt sig genast till sin far. Detta utnyttjade han och när han insag att jag menade allvar med hotet om skilsmässa, tog han barnen med sig bilen och körde iväg. Det hela gick sa fort att jag inte hann reagera. Detta fick jag angra bittert! Och helvetet som bröt lös, dröjde sig kvar ett bra tag! Nagra svara ar väntade och det skulle komma att dröja länge innan livet atervände till det normala. Jag blev kvar hos mina föräldrar och när jag dagen efter vart möte skulle till var lägenhet pa Ringvägen för att hämta barnen och extra kläder, nekades jag att komma in. Tinko hade bytt ut laset pa ytterdörren! Heller ingen svarade när jag ringde och kallade. Jag kontaktade genast advokaten för att fa rad om hur jag skulle ga vidare. Han radde mig till att ligga lagt, d.v.s. invänta pa rättegangen och absolut inte braka med Tinko eftersom detta kunde användas mot mig. Sa jag försökte med att komma in i lägenheten genom att ga dit oftare. Allt var tyst inne i lägenheten, det verkade som om ingen var hemma. Jag kunde inte göra nagot just da. Oron och längtan efter barnen malde. Jag försökte att fa tag i dem om och om igen. VAR FANNS BARNEN? 1969: Vära barn, i Mala Nedelja och Landskrona Nägra dagar senare följde min pappa med mig för att försöka fä kontakt. Dä öppnade farfar Franc dörren och alla tre barnen var hemma med honom. Barnen blev jätteglada att se oss. Farfar berättade dä att han passade barnen medan Tinko körde lastbil igen och var borta i flera dagar. Farmor ville inte passa barnen sä han fick själv vara med dem. Jag bad honom att lämna över flickorna sä att de kunde följa med mig. Han vägrade för att han var rädd för vad Tinko skulle säga. Till slut gick han med pä att Dora och Anne-Marie kunde följa med, Lenka skulle stanna kvar trots att jag bad honom om att även Lenka skulle fä följa med. Dä började hon tveka och ville hellre stanna kvar där. Vad skulle jag göra, jag kunde inte tvinga henne med väld därifrän. Vi bestämde att jag skulle komma att hämta henne dagen därpä. Pappa och jag tog var sitt barn, pappa tog Dora och jag Anne-Marie och cyklade i väg, hem till Gripen, där min mor väntade. Vi kom nägra hundra meter och dä hände det nägot hemskt pä vägen. Jag cyklade först med Anne-Marie pä pakethällaren och dä jag märkte att nägon ryckte i henne. När jag vände huvudet var hon borta! Tinko hade kommit förbi med lastbilen och tagit Anne-Marie under körningen och satt henne i bilen. Innan dess hade han, pä samma sätt, plockat Dora frän min far. Det hela gick sä snabbt att vi inte hann reagera innan det var försent. Tinko körde iväg med flickorna. Vi vände tillbaka mot lägenheten men blev inte insläppta. Det som hände, kändes obeskrivligt hemskt. Jag ska inte gä in pä detaljer hur skilsmässoprocessen förlöpte. Men det blev helvetets svärt för alla parter. Tinko skaffade sig en del vittnen till rättegängen som fick vittna mot mig om att jag var en dälig mor och att han var en lämpligare värdnadshavare. Vittnena som blev kallade till förhören fick sädana typer av frägor frän Tinkos advokat som var till Tinkos fördel. Han smutskastade mig och vände en del av vära gemensamma bekanta mot mig, bara för att fä sin vilja fram. Barnen och deras välbefinnande struntade han i. Tinko straffade mig genom barnen och lät hans far passa dem. Oftast passade han dem även pä nätterna eftersom Tinko var bortrest. För det mesta förblev barnen instängda, inlästa i lägenheten, sä att jag inte skulle fä tag pä dem. De kom aldrig ut pä gärden för att leka eller umgäs med andra barn. Processen drog ut pä tiden eftersom flickornas pappa ofta var utomlands med lastbilen. Det gick mänader innan man kom fram till nägot beslut. VÁRDNADSFRÁGAN Att fä barn är en gäva. Vid en av rättegängarna beslutades det att barnen skulle fä komma till mig vartannat veckoslut, de skulle bo kvar hos pappan eftersom de redan för det mesta var där och det var jag som lämnade vär lägenhet. Jag hamnade i underläge eftersom jag saknade bäde lägenhet och fast jobb. Jag jobbade tillfälligt som köksbiträde pä Landskrona-färjorna igen, men bodde hos mina föräldrar. Jag insäg snart att jag hade gjort fel i att flytta hemifrän och lämna lägenheten till Tinko, men hur skulle jag kunna veta det dä? Min advokat tröstade mig med att värdnaden om barnen snart skulle tilldelas mig, bara jag ordnade mitt boende. Sä jag letade efter en lämplig bostad att flytta till. Jag var inte svensk medborgare och hade inte samma ekonomiska rättigheter som svenskarna hade. Utöver barnbidragen var jag inte berättigad till att fä bostadsbidrag och underhäll eller annat ekonomiskt biständ. Om jag lyckades skaffa mig en bostad skulle jag själv stä för hela kostnaden. Jag ansökte om att fä svenskt medborgarskap för att kunna fä vissa privilegier säsom ekonomiskt biständ. 1971: Döttrarna Dora, Lenka och Anne-Marie Vid andra tillfället när jag träffade barnen avslöjade de att farfar behandlade dem, särskilt Lenka däligt. Hon var periodisk sängvätare. Detta mobbades hon för av farfar och han var väldigt grym mot barnen. Bl.a. hotade han flickorna med ett svärd som Tinko en gäng hittat pä vinden och hängt upp pä väggen i vardagsrummet. Han fick dem att göra saker som är alldeles för svära att äterge här. Jag beslutade dä för att inte lämna tillbaka barnen till Tinko. Mändagen därpä sökte jag upp min advokat och anmälde farfar för hans kränkningar och misshandel mot barnen. Det blev en del förhör, flickorna fick med hjälp av en slovensk tolk, Magdalena Ivič, berätta om vad som pägick hos farfar och att deras pappa nästan aldrig var hemma. Det beslutades att jag inte fick vara med pä förhören för att inte päverka barnen berättelser. Dora var dä sex är, Lenka fem och Anne-Marie tre är. De fick genomgä läkarundersökningar. Man hittade inga fysiska men sä farfar gick fri frän alla anklagelser i brist pä bevis. Barnens utsagor togs inte pä allvar! Men jag tilldelades omedelbart värdnaden om barnen. För barnen blev det i alla fall nägot positivt i det hela tragiska, de slapp ätervända till sin far och till den vidriga behandlingen som deras farfar utsatte dem för. LIVET RULLAR VIDARE Den som söker, den finner. Efter att ha bott hos mina föräldrar ett tag fick vi tag pä en fin trerumslägenhet pä Hantverkargatan i Landskrona 1972. Min lön räckte knappast till hyran och alla andra utgifter. Jag ansökte om barn- och bostadsbidrag. Barnens far skulle hjälpa till ekonomiskt fram till att jag klarade mig själv. Men han gjorde det aldrig. Skilsmässan blev ocksä klar sä jag fick min frihet. För att bli berättigad till barn- och bostadsbidrag i Sverige krävdes det att man var svenskt medborgare. Ansökan var inlämnad men den drog ut pä tiden. Under tiden fick vi ta emot socialbidrag för att klara ekonomin. Dora började gä i förskolan. Vid ett tillfälle kom Tinko hem till oss för att prata med mig. Han frägade inte efter barnen, utan han ville fä mig att ta honom tillbaka. Dä vaknade alla mina sinnen till liv. Jag blev sä arg att jag kunde klösa ut ögonen pä honom och slänga ut honom över balkongen. Hur kunde han understä sig och vara sä fräck egentligen?! Dä dök en tanke upp i mitt huvud, hur skulle jag bli av med honom för gott? Jag började hota honom med att jag skulle skvallra för Lidija att han var ute efter mig sä att hon ocksä skulle göra slut mellan dem och slängde ut honom. Det hjälpte, banne mig, han kom aldrig tillbaka igen, inte ens för att träffa barnen. Jag kände snart ett behov av att skaffa en bil och började pä körskola för att ta körkort. Egentligen var det Olga som anmälde mig till körskolan, sä jag blev pä sätt och vis tvungen att fullfölja utbildningen. Det visade sig vara svärt att kunna gä hemifrän med tre smä barn samtidigt, man har ju bara tvä händer. För att underlätta för oss, beslutade jag mig för att köpa en begagnad bil. Jag sparade ihop lite pengar och började sedan leta efter en bil pä egen hand. Valet föll pä en bil av märket Falcon. I början av 1972 träffade jag en ny kille, Mile Jevic. Under tiden flyttade Tinko ihop med Lidija och den 4 januari 1973 fick de en son, Glenn. Och trots den utdragna processen fick vi slutligen igenom vär skilsmässa i Sverige. Vi bäda ansägs vara otrogna mot varandra, vilket anfördes som skäl till skilsmässan. Tinko försummade sin umgängesrätt helt och kom aldrig för att träffa barnen, vilket jag tyckte var bra. Men barnen saknade honom dä och dä. Först började Dora grundskolan pä Seminariet och ett är senare även Lenka, min pappa hjälpte oss och följde med barnen under den första tiden. Anne-Marie var hos mina föräldrar pâ dagarna. Jag arbetade dagtid som städerska pâ varuhuset Wessels i Landskrona. Efter skolan vistades barnen hemma hos mina föräldrar tills jag slutade pâ jobbet och hämtade dem. Anne-Marie visade stark ângest när en bil ute pâ gatan körde förbi och tutade. Och bilarna var mânga. Hon kunde sitta ihopkrupen i soffan och skaka i hela kroppen ibland. Sâ kunde det inte fortsätta, jag mâste göra nâgot ât saken. Vi kontaktade min moster Terezia, Rezka Bohanec, mammas ogifta syster i Ljubljana. Hon var en före detta nunna som inte hade nâgra egna barn. Ibland Moster Rezka gav oss kläder och olika leksaker när vi var smâ. Eftersom hon jobbade pâ ett apotek som farmaceut kunde hon komma hem till oss med smâ papperskartonger. Moster läste till farmaceut som vuxen efter att klosterlivet förbjöds efter kriget. Dessa kartonger och askar i olika storlekar blev vâra leksaker, särskilt Olga och jag uppskattade dem högt när vi var smâ. I brist pâ annat lekte vi genom att göra olika figurer och former av askarna. Jag frâgade nu Rezka om hon var villig att ta hand om min Anne-Marie under nâgra mânader, tills situationen i Landskrona lugnat sig. Bâde moster och Anne-Marie gick med pâ det. Över julhelgen 1973 körde jag Anne-Marie till Slovenien. Moster Rezka och Anne-Marie besökte ofta släktingar i den andra ändan av Slovenien, i landskapet Prlekija. De âkte buss. Min mor hade tvâ av syskonen -Stanko och Marica som bodde kvar där, nära sig. Under sommaren âkte även mina föräldrar dit till sitt hus som de lät rusta upp under tiden. Anne-Marie blev pâ ett fantastiskt sätt omhändertagen av släktingarna där och höll sakta pâ att glömma otrevligheterna i Landskrona. Till hösten 1974 hämtade jag dock hem henne till Landskrona igen, det var dags för henne att börja gâ i förskolan. Frân början vantrivdes Anne-Marie pâ förskolan, hon tyckte att fröken där var orättvis mot henne. Sprâkkunskaperna var inte de bästa eftersom hon bodde i Slovenien ett tag. Och för övrigt var vâra barns första sprâk slovenska, genom oss och genom mina föräldrar som aldrig behärskade det svenska sprâket ordentligt, vi talade slovenska i hemmet. AnneMarie behövde först känna sig trygg med sin omgivning, sprâket blev alltsâ ett problem bara i början. Nu bodde alla tre barnen tillsammans med mig. Jag sällskapade med Mile fram till slutet av 1975. Därefter drog han iväg till sina föräldrar i Bosnien. Han var ocksâ glad i andra kvinnor och jag tyckte att jag hade fâtt nog av kvinnokarlar. Jag beslutade mig för att göra slut, dock försökte han komma tillbaka men det gick jag inte med pâ. Strax efter träffade jag en annan kille, Vinko, mest för att glömma Mile som tagit sig vissa friheten och förstört för oss, barnen och mig genom sina snedsprâng. Förhällandet med Vinko blev ocksâ kortvarigt. När det inte finns nâgon längtan och inte nâgra varma känslor till den andre, dâ finns det heller inte nâgon kärlek. Och sâ ansâg jag att det var lika bra att göra slut och gâ vidare. TVÁ SLOVENSKA FÖRENINGAR I LANDSKRONA 1975 i Jönköping: Kärnorna i de bäda föreningarna, i Landskrona, Triglav och Slovenija Slovenerna höll pä att etablera sig i Sverige. Genom vissa politiska beslut stängde man gränsen för arbetskraftsinvandring. Man började ta emot en viss kvot flyktingar frän hela världen i stallet. Dä hade redan 7 000 - 8 000 slovener kommit till Sverige. För det mesta var det unga människor, nägra kom hit med familjer, andra bildade familj först efter ankomsten till Sverige. Ofta gifte man sig med en landsman eller landsmaninna men även blandäktenskap förekom. Pä den tiden kände inte allmänheten till den hemska sanningen om slovenska kommunisternas ogärningar som numera sipprar fram och inte att även Sverige 1945 utlämnat nägra hundra balter till Stalins Sovjetunion tillsammans med flera tusen tyska flyktingar som efter krigets slut sökte skydd i Sverige. Man brydde sig inte om de enskilda fallen dä utan skickade dem massivt till en säker fängenskap, tvängsarbetsläger och i vissa fall döden. Detta hörde jag i ett TV-program den 19 december 2012, jag fick kalla kärar efter att fä reda pä det. Jag pämindes om händelserna i Slovenien under samma tid, dä man genom axelmakternas svek skickade tillbaka tusentals slovenska flyktingar frän Österrike, där de bokstavligen slaktades och slängdes i massgravar. Jag trodde nägot helt annat om Sverige och om socialdemokratin här. För det var en socialdemokratisk regering som svek människorna som var i nöd! Enligt ett avtal som ingicks med Stalin skulle alla förlorare överlämnas till segrarmakterna, oavsett vilka skäl de enskilda människorna hade för att ha hamnat i den givna situationen. Mänga balter blev ju tvängsrekryterade av Tyskland till att strida mot ryssar. De hade inget val, ändä bestraffades de. Man kan absolut jämföra det svenska uppförandet med sveket och sanningen om de slovenska flyktingarnas situation i Österrike. Efter axelmakternas medling, med England i spetsen, överlämnades tiotusentals slovenska flyktingar, f.d. motständsrörelsens kämpar som motsatte sig kommunismen i Slovenien och i Jugoslavien. De motsatte sig även ockupantmakten under Hitler och Mussolini, men vägrade att ingä i den kommunistiska ordningen. Efter kriget var de tvungna att lämna landet för att undkomma repressalier frän regimens sida. De samlades i flera läger i Österrike. Efterät vägade människorna inte prata om det sä de yngre slovenerna kände inte till sanningen om den kommunistiska regimens kriminella handlingar som pägick under högsta ledning av Tito. Först efter kommunismens fall och Sloveniens självständighetsförklaring började man leta efter massgravarna i landet. Man hittade nära 700 massgravar och nära 100 000 människoskelett frän efterkrigstiden. Alla gravarna är dock inte upptäckta ännu. De flesta som dödades var slovener, men även kroater och tyskar förekom bland offren. Bäde barn, äldringar och kvinnor fanns bland offren. I Slovenien har ingen skyldig fätt stä till svars för sina gärningar. F.d. kommunisterna skyddar varandra och tiden gär Jag har redan i korta drag, i ett av mina föregäende avsnitt, beskrivit min familjs politiska utsatthet och förföljelserna i hemlandet. Förföljelserna sträckte sig till och med till Sverige. Pappa utövade kyrkomusik i kyrkan även här. Pä basis av körsäng och hela familjens medverkan bildades den första slovenska föreningen i Sverige. Under Belgrads diktat skickade slovenska regeringen i Ljubljana flera mindre delegationer till oss i Landskrona. Det fanns bäde politiska funktionärer och journalister bland dem. Oftast var de mina/vära gäster, de bodde hemma hos mig under sina vistelser i Landskrona. Pä dagarna äkte de runt för att träffa andra slovener. Vi trodde att de ville oss väl. Men snart visade det sig att de var ute efter att krossa föreningen TRIGLAV. Och riktigt, 1973 lyckades de splittra slovenerna i Landskrona pä ett sätt som märks än idag. LJUSARE TILLVARO ORKESTER LASTOVKE, SVALORNA GRUDA nam ov enska jedeže far* jf ki «t Var orkester under 25 ar: SVALORNA, THE SWALOVS eller LASTOVKE pa slovenska. Orkestern Svalorna var helt slovensk fran början. Senare kom nagra svenskar och andra att medverka. Svalorna hade ofta hjälp med sangen av olika familjemedlemmar; här medverkar Zvonko Bencek, Ilko Stopinšek och Gabrijela Karlin. Orkestern valde namnet SVALORNA för att var slovenska grupp i Sverige betraktade sig som flyttfaglar, liksom svalorna flög tog vi oss fran norr till söder, fast i olika riktningar vid olika arstider. Ibland är det svart att aterberätta pa ett helt korrekt sätt när exakt allting i mitt liv verkligen hände och i vilken kronologisk ordning. Det kan därför hända att händelserna inte följer en exakt ordning, men i stort stämmer beskrivningarna här sa som jag minns dem. Pa varen 1972 beslutade nagra av oss inom föreningen att bilda en orkester. Det började med att jag och min lillasyster Olga blev vokalister hos en kroatisk grupp. Orkestern Skane, som den hette, bestod av serber, kroater samt mig och Olga som var slovener. Men sedan ville vi slovener vara för oss själva sa vi bildade en egen orkester. Olga och jag blev vokalister, bror Janez var var gitarrist, Olgas make, Drago var trummis och landsmannen Vinko Krajnc spelade dragspel. Nämnas kan att Vinko var gift med Štefka. De fick senare en son, Armand. Armand blev boxare, bl.a. världsmästare. Men detta hände mycket senare när Armand var en mogen pojke. Sa smaningom lärde Vinko sig att även spela orgel. Föreningen köpte en liten elorgel av märket Farfisa som orkestern fick använda vid spelningarna. Vi började med att öva och öva. Övningarna pagick tva till tre ganger per vecka. Ibland blev det sena kvällar och nätter. Trots mina problem med Tinko och senare med Mile och Vinko, fann jag glädjen och meningen med livet genom sangen och musiken. För varje övning som gick utökade vi var repertoar. Under tiden öppnade Olga en egen frisörsalong. Snart blev vi i orkestern mogna till att försöka prova vara musikförmagor pa med en fest. Janez anordnade var första stora fest nagonstans i Helsingborg. Jag minns inte exakt var. Trots att efterfragan efter slovenska sammankomster var stor, hade man pa den tiden ingen slovensk förening där da. Festen gick av stapeln och den blev trevlig och lyckad. Slovenska föreningen fick in lite pengar sa vi köpte en del instrument. För att kunna betala av musikinstrumenten hade orkestern Svalorna ett avtal med föreningen om att spela för ett lägre gage för dem. Gaget fran andra spelningar tillföll orkestern. Sa smaningom fick vi massor med spelningar pa olika hall. Pengarna kom väl till användning för mig som hade tre barn att försörja och övriga medlemmar i orkestern var ocksa glada för pengarna som kom in genom vara spelningar. POLITIKENS PÄVERKAN I Landskrona pagick hemspraksundervisningen för de barn som önskade det. Läraren hette Franc Šprah. Efter reformen 1975 i Sverige blev hemspraksundervisningen mycket efterfragad. Da tillfragades även jag om jag kunde jobba som hemsprakslärare i slovenska. Sverige ansvarade själva för anställningen av hemsprakslärarna utan nagon paverkan fran Slovenien angäende vilka som fick jobbet. Och jag fick jobbet. Varken jag eller Franc Sprah hade nägon slovensk lärarutbildning i botten. Jag började min vidareutbildning i Sverige först nägra är senare (1982). Nägon lärarexamen lyckades jag aldrig fä, trots mina omfattande studier, allt frän Komvux till Lunds universitet. Om detta berättar jag nägot mer om senare i boken. 1973 hände en tragisk utveckling. I Landskrona bildades dä ytterligare en ny slovensk förening. Föreningen tog namnet Slovenija. Föreningen som bildades var en motpol till den första föreningen Triglav. Vär familj, som i Slovenen redan betraktades ha hamnat pä fel sida av den ledande politiska strukturen, blev alltsä även här sedd som icke duglig. Slovenerna i den andra föreningen uppmuntrades av olika delegater, bäde frän Slovenien och av dem som verkade i Sverige, att bilda en ny förening och pä sä sätt splittra enigheten bland slovenerna i Landskrona (söndra och härska). De flesta slovener här var för naiva för att förstä den egentliga poängen med en förening till. Men en ödesdiger delning bland slovenerna blev ett faktum. Oenigheten finns kvar än idag, trots att mänga aktörer pä bäda sidor redan dött och nägra till och med har flyttat. Vi som är kvar känner av denna tragiska delning än idag. Det politiska läget i Slovenien hade fortfarande inte blivit vänligare, trots införandet av demokratin och fria valen efter republikens självständighet 1991. Slovener i Sverige speglar i miniatyr det faktiska läget i hemlandet genom att de delat sig i tvä läger - det vänstra och det högra. Till det vänstra räknas partierna som härstammar frän den kommunistiska tiden i forna federationsstaten SFRJ. De ombildasunder olika namn till varje valtillfälle. Till den högra politiska polen räknas de partier som inte har ett kommunistiskt förflutet och som är föregängare av slovensk självständighetssträvan, de s.k. värpartierna (pomladne stranke). Det är dock inte helt enkelt att klassificera partierna sä strikt. Det ledande skiktet för de vänstra stär för en stor majoritet av nyrika i Slovenien. Mänga av dessa fick sin rikedom genom korruption. Rikedomen har man skaffat sig pä ett eller annat oförklarligt sätt. Mycket mygel förekom under nationaliseringsperioden i början av 1992 och framät. En del av den egendom som genom tidigare beslag tillhörde staten, skulle nu delas ut till medborgarna genom avnationalisering. Lagen om avnationaliseringen antogs 1991 med syfte att korrigera de orättvisor i form av beslagtagna fastigheter och annan egendom som staten beslutade att ta frän ägarna, utan att ge dem möjlighet att överklaga. Den s.k. agrara reformen sattes i gäng i slutet av andra världskriget och varade i fyra decennier, tills Jugoslaviens sammanbrott 1991. De flesta ur vänsterklicken är högutbildade, de tilldelades höga positioner i samhället och därmed privilegier sä som bättre betalda jobb, m.m. De hade räd att ge sina barn en högre utbildning och det ger dem en överhand i samhället. De hade bl.a. tillgäng till ett semesterparadis och gratis sjukvärd med förtur. Vänstern använder mânga fula knep för att komma ât de ledande högerpolitikerna. Mest utsatt för en sâdan behandling var Janez Janša, som bl.a. dömdes (5/6-2013) till fängelse för antydd korruption men som aldrig bevisades. Rättsväsendet ligger i händerna pâ vänsterklicken i Slovenien. Janša överklagade domen men hans trovärdighet sjönk hos en del av folket och det var det som var mâlet för f.d. kommunisterna. HISTORIA I KORT De äldsta spâren av människor i Slovenien är cirka 250 000 âr gamla. En benflöjt som hittats i en bosättning frân neandertalmänniskor nära Cerkno kan vara världens äldsta funna instrument. I en Cro-Magnon-bosättning i Potok-grottan har världens äldsta nâl hittats. Veneter, illyrer och kelter bebodde omrâdet under bronsâldern och förromersk järnälder. Rika fynd frân urnfältskulturen och Hallstattkulturen frân dessa tidsperioder har hittats i Slovenien. Under romarnas styre delades landet in i Romerska rikets tionde kärnregion Regio X Ventia et Histria (västra Slovenien, med östgräns ungefär vid den nuvarande slovenska huvudstaden Ljubljana), det autonoma kungadömet Noricum (senare nedgraderat till provins) i norra Slovenien, provinsen Pannonia i sydöstra och östra Slovenien, samt provinsen Dalmatia i sydligaste Slovenien. Slovenien var en del av Romerska riket fram till Västroms sönderfall. Furstendömet Karantanien, den första protoslovenska och den första stabila slavisksprâkiga staten, grundades pâ 600-talet. Âr 745 förlorade Karantanien sin självständighet till fôrmân för Frankerriket och den kristna missionen i omrâdet intensifierades för att slutgiltigt omvända slovenerna och bayrarna. Under andra hälften av 900-talet skrevs de freisingska skrifterna som var de första slovenska och även de första slaviska skrifterna skrivna pâ det latinska alfabetet. I början av medeltiden talades det alpslaviska sprâk som blev slovenskan i ett ungefärligt omrâde frân den nuvarande tjeckiska gränsen i norr, längs linjen Linz-Lienz genom nuvarande Österrike, till nuvarande italienska Sydtyrolen i sydväst, Adriatiska havet och Istrien i söder, och i sydost till Balatonsjön i nuvarande Ungern. Slovenska som majoritetssprâk överlevde enbart det landomrâde som idag utgör Republiken Slovenien. Under medeltiden var dagens Slovenien delat främst mellan Venedig och Bayern. Pâ 1300-talet kom det mesta av Slovenien att hamna under det habsburgska Österrike. Fâ adelsfamiljer av slovensk börd hade nâgon större politisk betydelse i det medeltida Europa. Grevarna av Celje, efter att de 1436 blev graderade till furstar är ett undantag. Barbara av Celje blev tysk-romersk kejsarinna 1433. Celje-ätten uppfattades som ett hot mot Habsburgarnas makt. Genom ett avtal mellan familjerna bestämdes att den ätt som överlevde den andra skulle ärva den andras egendomar. Den siste Celje-fursten Ulrik den II som var barnlös, lönnmördades 1456 under ett tornerspel och Habsburgarna tog över Celje-ättens alla ägor. 1400- och 1500-talen karaktäriseras av bondeuppror. Reformationen var viktig för den slovenska nationella identiteten. En betydande del av slovenerna konverterade till protestantism och gründen för vad som kunde ha blivit en slovensk protestantisk nationell kyrka lades. De första böckerna pä modern slovenska trycktes av protestanter, däribland bibeln 1584, och ambitionen var att skolgäng pä slovenska skulle införas i varje socken. Nyckelpersoner i den slovenska reformationen var Primož Trubar, Sebastjan Krelj, Jurij Dalmatin, Adam Bohorič och Felicijan Trubar. Habsburgarna säg reformationen och de spirande nationskänslor som ett hot mot riket stabilitet och inledde därför en motreformation. Motreformationen (under 1600-talets tre första decennier) var inte blodig i de slovenskspräkiga omrädena, men systematisk. Protestanterna tvingades att äterigen konvertera till katolicism, eller landsförvisades. Mänga av de mest välutbildade och förmögna valde att gä i landsflykt. Protestantiska kyrkor och kyrkogärdar förstördes och alla tryckta böcker (utom bibeln) pä slovenska brändes. Nägra fä exemplar av Primož Trubars Cerkvena Ordnunga ("kyrkoförordningen") frän 1564, grunderna för en slovensk nationell protestantisk kyrka, överlevde. Nationalkänslan hos slovenerna hölls sedan undertryckt till upplysningstiden. Under 1700-talet intresserade sig vetenskapsmän, dramatiker och konstnärer allt mer för det "slovenska" och det slovenska spräket. 1779 förnyades vetenskapsakademien Academia Operosorum i Ljubljana. Medan den tidigare vetenskaps-akademin var humanistisk till sin själ men latinsk till spräket, blev den förnyade akademin spräkligt och nationellt upplysningsmässigt utpräglad slovensk. 1797 trycktes den första slovenskspräkiga tidningen Lublanske Novice (Ljubljanas nyheter). Slovenien förblev i det habsburgska väldet ända fram till första världskrigets slut, dä Österrike-Ungern kollapsade är 1918. Slovenerna valde att ingä i serbers, kroaters och sloveners kungadöme, som efter 1926 kom att bli känt som Jugoslavien och som efter 1929 blev en diktatur (med kravet pä ett land, ett spräk). Efter en tid av italiensk och tysk ockupation efter andra världskriget äterbildades Jugoslavien som en socialistisk förbundsrepublik den 29 november 1945. Under Josip Broz Titos ledarskap bestod Jugoslaviens inre sammanhällning, men efter Titos död 1980 ökade splittringen mellan delstaterna. Slovenien genomförde under 1980-talet steg mot ökad demokrati och yttrandefrihet och blev det första land som bröt sig ur och förklarade sig självständigt frän Jugoslavien den 25 juni 1991, samtidigt med Kroatien. Sloveniens väg mot självständighet gick genom att 93 % röstberättigade gick och röstade och att ca 88 % av dessa röstade för Sloveniens självständighet den 24 december 1990. Efter att ha klarat sig lindrigt undan de jugoslaviska krigen kunde Slovenien snabbt närma sig Europeiska unionen ekonomiskt och politiskt. Landet gick med i Nato den 29 mars 2004 och blev medlem i Europeiska unionen den 1 maj samma är. I den monitära unionen ingick Slovenien under Janez Janšsas regering i januari 2007. Den 1:a januari 2008 blev Slovenien ordförandeland för den Europeiska unionen. Folkkultur i Slovenien blev en blandning frän de germanska, slaviska och latinska kulturerna. Därför uppfattar slovenerna ofta sitt land som "landet Mittemellan" Förfäderna som gett slovenerna deras spräk, anlände till Alperna, Pannonien och Istrien, och de bosatte sig i en region med en befolkningskontinuitet sedan forntiden. Assimileringen skapade förutsättningar för den etnogenes som formade slovenerna och den slovenska folkkulturen. Venedig ökade ocksä sitt inflytande i regionen frän och med 1000-talet och venetianska patricier och ämbetsmän bosatte sig i städerna, främst längs kusten, vilket skapade ytterligare en kanal för kulturella interaktioner. Folkkulturen i Slovenien är diverse, präglad av de geografiska förutsättningarna (Alperna, Medelhavet, Dinariderna och Pannoniska slätten). Närmast besläktad är den slovenska kulturen med den österrikiska och i kustlandet med den friuliska och venetianska. I det gammal-slovenska samhället var bönderna fria och organiserade i bysamfällen med byting, där majoritetsbeslut fattades under demokratiska former. Bytingen var underordnade regionala ting som fungerade som domstolar vid större tvister. Dä frankerna tog makten över slovenska omräden pä 700-talet, kom slovenernas politiska och självständiga ställning att försvagas. Feodalsystem av frankiskt snitt infördes och levde vidare i Österrike som de slovenskspräkiga omrädena till stor del kom att ingä i. Periodvis härda förhällanden för bönderna ledde till upprepade bondeuppror. I de slovensketniska omräden som styrdes av Venedig fick slovenerna dock full administrativ autonomi och det gamla tingssystemet levde vidare ända till 1797, dä tog Habsburgarna kontroll över venetianska Slovenien. Renässansen, reformationen och upplysningstiden formade ocksä slovenernas medvetande. Det finns säledes en läng tradition av demokratiska beslutsvägar, individualism och samarbete hos slovenerna, kvaliteer som är grunden för effektiva statliga institutioner i ett modernt samhälle. Av tradition ser slovenerna det som en allmän rättighet att röra sig fritt i skogen och använda dess resurser i form av bär och svamp, vilket äterspeglas i det gamla slovenska ordet "gmajna" ("gemensamt land") för skog. Säledes finns i Slovenien en motsvarighet till den svenska allemansrätten. Slovensk materiella kulturen är knuten till geografin i landet, men är till stor del av nordligare karaktär än man kanske förväntar sig av landets geografiska läge i Centraleuropas södra utkant. Gott om skog gör trä till ett vanligt material i den traditionella arkitekturen i den alpina och föralpina delen av landet. I kustlandet dominerar stenarkitektur av mediterran typ. Den nuvarande regeringen under ledning av Alenka Bratušek tillkom pâ dessa privilegierande grunder (den 13 mars 2013), utan att ett nyval hade utlysts. Janša avsattes mot sin vilja. Man erkänner förvisso att Janša utförde ett bra regeringsâr, dock förebrär man honom enligt Bratušek "överdrivna" krisätgärder för att "normalisera livet". Dessa skulle mjukas upp nu under Bratušeks regering. Dock blev det inte sâ. För nâgra veckor sedan förhandlade Bratušek till sig en förtroendeomröstning i parlamentet med ett budgetförslag i vilket man genomförde höjningar av olika skatter och andra ekonomiska försämringar för slovenerna. Hennes krisätgärder slâr Janšas med stora mâtt. I mitten av december 2013 kom beskedet om att de kristyngda bankerna i Slovenien behöver kapitaltillskott pâ 4,8 miljarder euro. Allt detta kom fram enligt stresstester. EU-kommissionären Olli Rehn räknade med att beloppet troligen kunde täckas av den slovenska staten utan att det krävdes ett mdlân. Ingenting är helt klart ännu. OM SLOVENSKA DIALEKTER Det bör nämnas att slovenska sprâket har uppskattningsvis 48 enskilda dialekter. Denna mângfald anses ha geografiska, politiska, historiska, samhälleliga och andra orsaker. Enligt Wikipedia finns det âtta stora dialektgrupper som är uppdelade till fler inom gruppen: 1). dolenjska, talas i landskapet Dolenjska, 2) gorenjska, talas i Gorenjska, 3) koroška [koroshka] talas i Koroška, 4) primorska, talas i Primorska, 5) štajerska [shtajerska] talas i Štajerska, 6) panonska, talas i Prekmurje, 7) rovtarska, talas i Štajerska, 8) blandade kočevska [kochevska] dialekter talas i delar av Dolenjska. Varje landskap delas i ett antal dialektomrâden som kan skilja sig stort frân varandra. Den slovenska rezijanska (resianska) dialekten, som numera ligger i Norra Italien har p.g.a. sin isolering frân det övriga slovenska talsprâksomrâdet bevarat âlderdomliga element som i den moderna slovenskan inte längre finns kvar. Som enda slovensk dialekt har det ocksâ bevarat ett perfektivt preteritum (aorist). Det har ett frân slovenskan avvikande alfabet som ocksâ innehâller w. Eftersom Rezija/Val Resia ligger i Italien och dalen är öppen mot väst, pâverkades ordförradet och uttalet av italienskan. I södra Österrike bor sedan 1:a världskrigets slut en större slovensk minoritet och har slovenskan som modersmâl. De har ett speciellt rullande r i sitt uttal. Pâ tyska kallas det slovenska sprâket för windisch. I det sydöstra gränsomradet mellan Slovenien och Kroatien talas dialekter som ligger mellan slovenska och den kajkaviska dialektgruppen. Själv arbetade jag som slovensk hemsprakslärare i Sverige sedan 1976. Det visade sig att det fanns stora svârigheter just p.g.a. dialektala skillnader hos de slovenska barnen. Slovenerna kom frân olika delar av Slovenien och barnen talade olika dialekter. Det hände att barnen hade svärigheter att förstä varandra sinsemellan samt att förstä bokmälet som jag tyckte var lämpligast att använda mig av vid undervisningen. Jag fick dock anpassa mig till barnens nivä och försökte kommunicera trots de olika dialekterna som barnen talade i hemma. Och det gick bra, barnen lärde sig en hel del och jag med. Zvonko Benceks dialektomräde är prekmurski och talas i landskapet Prekmurje (Zvonko är min pojkvän sedan 1977). I Slovenien sätter man fortfarande olika stämplar pä folk som kommer frän olika dialektomräden. Av erfarenhet vet jag att det anses mindre fint om man kommer frän mitt Prlekija. När jag började skolan och vid ett tillfälle berättade nägot för min fröken pä prleška, blev jag avbruten och tillrättavisad av min annars snälla fröken Heda: här ska vi tala slovenska, Budja, bara sä du vet! Hon kom frän trakterna kring Maribor och lyssnade inte pä vad jag sa, utan pä hur jag sa det. Det glömmer jag aldrig. STANDARDSPRÄKET Det slovenska litteraturspräket hade sin början pä 1500-talet dä den protestantiske prästen, författaren och översättaren Primož Trubar valde den centrala dialekten som talades i Ljubljana som standardspräk. Dialekten bestod i grunden av en blandning av de största dialekterna frän regionen Dolenjska (Nedre Krain) som var Trubars hemtrakter, frän regionen Gorenjska (Övre Krain) och regionen Notranjska (Inre Krain). Han valde att använda den latinska skriften framför den glagolitiska, efter att hans första tvä böcker hade tryckts med det glagolitiska alfabetet. Är 1550 gav Primož Trubar ut den första slovenska tryckta boken, Katekizem (Katekesen) och med den även en annan liten bok, Abecednik (ABC-boken). Den första kompletta slovenska bibeln gavs ut 1584 och den översattes av Jurij Dalmatin, en slovensk protestantisk författare, poet och översättare. Samma är kom den första slovenska grammatiken skriven av Adam Bohorič, som bidrog med sitt arbete till att slovenskan skrivs med en variant av det latinska alfabetet och använder sig av följande 25 bokstäver: A B C Č D E F G H I J K L M N O P R S Š T U V Z Ž Ytterligare ett antal bokstäver används i namn av icke-slovenskt ursprung: C D Q W X Y Ä E Ö Ü. Accenter sätts ibland ut ovanför vokaler för att skilja pä ord med samma stavning men olika betydelse. Fonetik (ljudlära) Vokalljuden har olika värden; o och e kan vara länga och korta, öppna eller slutna samt med fortsatta subtila variationer i uttalet. Variationerna är inte markerade i skrift och mäste läras genom att lyssna noggrant och repetera ord och ljud. Betoningen i orden kan variera mellan stavelserna frän ord till ord. T.ex. göri na góri gorí = det brinner uppe pá berget. A a B b C c Č č D d E e Ff G g H h I i J j K k L l [a] [b] [ts] [tfl [d] [e,e,9] [f] [g] [x] [i] [j] [k] [l,w] M m N n O o P p R r S s Šš T t U u V v Z z Ž ž [m] [n] [o, o] [p] [r] [s] LH [t] [u] [v] [z] [3] Morfologi (formlära) Slovenskan är grammatiskt komplex med manga böjningar med sina sex kasus för substantiv, adjektiv och pronomen, tre genus och fyra tempus. Spraket har som sagt tre numerus; förutom singular och plural även dualis - till exempel ett hus - hiša, tva hus - hiši, flera hus - hiše (exemplet visar numerus-ändelser i feminin form). Slovenskan räknas till de sydslaviska spraken, men somliga anser att spraket borde rankas som ett västslaviskt sprak. Den äldsta kända inflyttningsvagen av slovenernas slavisksprakiga förfäder till dagens Österrike och Slovenien kom fran ett västslaviskt kulturomrade, vilket, bland annat, arkeologiska fynd som klassats tillhöra Prag-kulturen visar. Slovenskan skiljer sig fran kroatiskan och serbiskan i att ha behallit alderdomliga proto-slaviska grammatiska funktioner och lexikala egenskaper som indikerar en högre alder och har en stark lexikal anslutning till den nordslaviska typen. Exempelvis sa finns det sprakligt ovanliga dualis kvar i slovenskan, vilket förbinder det med sorbiskan, ett västslaviskt sprak. Användningen av supinum förbinder det med tjeckiskan och genitivformen i negationer förbinder det med den baltoslaviska sprakgruppen. Till skillnad fran kroatiskan och serbiskan karakteriseras slovenskan av ett stort antal dialekter - det sammanlagda antalet pa ca 50 dialekter och subdialekter indikerar ocksa en hög alder pa spraket. Freisingfragmenten, skrivna pa slovenska, är de äldsta bevarade funktionella skrifterna pa ett idag ännu existerande sprak i Europa. Enligt expertanalys sa blev de till när biskopssätet i Freising 973 e.Kr. under biskop Abraham fick slovenska omraden i sin egendom. Av de tre olika texterna, som Freisingfragmenten bestar av, var troligen predikan avskriven fran ett tva hundra ar äldre underlag fran Čedad/Cividale del Friuli, där den aquileiske patriarken hade sitt säte - det var till denna de slovenska regionerna da tillhörde kyrkligt. I slutet av 1500-talet gjorde motreformationen att utgivningen av böcker pa slovenska saktades ner. Da började det tyska spraket dominera inom administrationen och handeln och som studerandesprak användes latin. Slovenska talades pa landsbygden och i kyrkan, medan man i städerna använde bade slovenska och tyska som samtalssprak. Den franska revolutionen och humanismen förde med sig ett uppsving av den nationella medvetenheten i de slovenska omrädena i början av 1800-talet. När Napoleon ockuperade de slovenska omrädena 1809 uppstod för en kort period i historien den slaviska staten Illyrien med Ljubljana som huvudstad och det slovenska spräket började användas av stadsborna medan ocksä undervisningen i grundskolan skedde pä slovenska. Tiden av uppsving för det slovenska spräket representeras bl.a. av poeten Valentin Vodnik, lingvisten Jernej Kopitar och poeten France Prešeren. Vindelitierna och de nordliga Noricumborna började germaniseras av sina nordliga tyska grannar. In pä dalmatiernas omräde kom kroater (rvati) och serber, till Pannonien kom först langobarder och efter dem avarer resp. obrer och/eller serber samt bulgarer. Langobarderna flyttade sedan 568 frän Pannonien till Venetien och grundade där sitt langobardiska kungarike, som snart romaniserades. Romaniserade var ocksä veneterna eller sloveneterna frän vilka omrädet fätt sitt namn. Endast pä Noricums omräde uppstod pä den tiden det första slovenska riket efter romarrikets fall, som kallades Karantanien eller Provincia Sclaborum och Marka Vinedorum. Slaverna delas alltsä upp mellan ursprungsbefolkningen slovener eller veneter och de andra som flyttar in senare, som inte är slovener, utan anter (se nedan). Bäda har slaviskt spräkligt päbrä, men är av olika ursprung. En av de avgörande faktorerna för att Slovenien idag finns som ett eget, distinkt och självständigt land är spräket. 1921 var hälften av befolkningen i Kroatien och nära 68 % av serberna analfabeter, samtidigt som hela 91 % kunde läsa och skriva i Slovenien. SLOVENSKAN - ETT SÄREGET SPRÄK Att skriva en bok är att arbeta med ett säreget spräk. Det har sagts att en orsak till att slovenskan bäde fick en framträdande kulturell roll och blev bevarad var att även adeln talade slovenska. De fragment och budskap som kom till under de följande 500 ären efter är 1000 vittnar om en bred användning, men kanske lite osystematisk odling av kultiverad slovenska i det kyrkliga och sekulära livet. Klagenfurtmanuskript, Stičnamanuskript, Venetieslovenska (Čedadski) och Castelmontemanuskript (Starogorski rokopis) som kom till under 1300- eller 1400-talen talar om en tro och ett hopp hos folket. Texterna beskriver bl.a. den enastäende ritualen kring installationsceremonin av Kärntens hertigar, en-staka verser frän riddarpoeter som Ulrik Lichtenstein och Oswald Wolkenstein samt Turjaška manuskriptet uppmärksammar att det slovenska spräket inte bara var ett spräk för undersätarna utan ocksä aristokraterna under medeltiden. Pä 1500-talet översatte biskopen Bonomi i Trieste Calvins, Erasmi och Vergilii arbeten till slovenska. I inventarielistor frän början av 1600-talet framgär att adelspersoner hade protestantiska böcker pä slovenska. Slovenska var det tolfte spräket bibeln översattes till. Bibelöversättningen utkom 1584. I Sverige gavs visserligen hela bibeln ut 1541 pâ svenska men där fanns kung Gustav Vasa som drev pâ. Biskopen Bonomi skriver följande om slovenerna: Jag vet inte varifrân detta folk fâtt dessa traditioner och ett sâ specifikt sprâk och kan inte förbinda dem med de sydliga grannarna, eftersom deras sprâk pâminner mer om bohemernas (tjeckernas) och slovinernas (slovakernas). Att detta folk lever i Pannonien, Istrien, Venetien, Noricum, Carniola, Liburien, Slavonien och delvis i Dalmatien kan tillskrivas endast detta faktum att de lever pâ sitt omrâde väsentligt längre än deras sydliga bröder och att deras ursprung far sökas i självaste antikens begynnelse. Âr 623 samlade kung Samo, som av de frankiska kronisterna uppges vara av frankisk börd, de flesta slovenska regionerna - Karantanien, Pannonien, Rakoška, Moravska, dessutom tjecker och lusiska (lužiška) sorber - i ett slovenskt. Primära historiska källor dokumentet Excerptum de Karentanis, Conversio Bagoariourum et Carantanorum in Auctarium Garstense, uppger att Samo regerade i Karantanien - in Quarantanis, dvs. in Karinthiam. Kung Samo regerade över alla dess regioner i hela 35 âr, vilket var länge för den tiden. Berättelsen om hans liv ingâr i trilogin Sagan om Karantanien, skriven av Ivan Sivec (se del 7 i Slovensk historia av Vesna Jakše). Själv är jag en stolt sloven. Man kan faktiskt beundra slovenerna för att de, trots alla motgângar, har utvecklat och behâllit sitt säregna sprâk. Mânga kulturer, nationer och sprâk har försvunnit under historiens gâng i världen. Slovenerna har försvarat och behâllit sitt territorium trots mânga krigsränder genom tiderna. Det ses fortfarande som ett under att Slovenien utropade och fick sin självständighet 1991, trots omvärldens ignorans i början och det övermäktiga jugoslaviska armens hot och vapenskrammel. Sloweniens huvudstad, Ljubljana; källa IT FLER HÄNDELSER JAG MINNS 1971: Fröet till orkestern Lastovke; 1973: 1976: Ett vänskapsmöte inför föreningarna Triglav och Slovenijas sammanslagning; Möten i Gripen; 1976:Utflykten; 1975; Picknick tillsammans medföreningsmedlemmar och vänner, familjen Menhartpä besök frän Slovenien. Jag är säker pá att mitt intresse för olika aktiviteter väcktes genom sängen, kören, teaterspelandet med pappa och i skolan. Även mobbingen och förtrycket i skolan gjorde att jag växte och engagerade mig mer i vissa större frágor än det var vanligt bland folk i allmänhet. Kriser och det medfödda trotset samt nyfikenheten stärkte mina drifter. Min lillasyster Olga och hennes make Drago köpte 1974/75 ett hus i utkanten av Landskrona i kvarteret Örja. Ett tag hade Olga en egen frisörsalong pá Järnvägsgatan. Hon var utbildad bäde till dam- och till herrfrisör. Jag hjälpte till ibland med att tvätta och rulla kundernas här. Vissa kvällar hjälpte jag Janez och Štefka i deras café, Petit bar, pá Skolallén med att servera gästerna. Allt för en liten peng som betalning vilket var till hjälp i mitt hushäll. Orkestern Svalorna hade nu blivit en mycket populär musikgrupp som var väldigt efterfrágad av de nybildade slovenska föreningarna i hela södra Sverige. Ibland blev det rätt stressigt att hinna leva vid sidan av alla aktiviteter. Jag hade alltid svárt att vara stilla och bara vara. Det var hela tiden nágot som fängslade mig och som jag ville ägna mig át pá fritiden. Den känslan sitter i fortfarande trots att jag närmar mig 70 ár. Mest av allt saknar jag vára musikaktiviteter som háller pá att avta helt. Mina systrar orkar inte riktigt med sángen längre och jag är väldigt beroende av deras medverkan. Orkestern Svalorna fick ofta hela tre spelningar under veckosluten, pá olika ställen i Sverige. Det blev dock för mycket för Vinko, hans fru ville inte att han skulle vara borta sá mycket sá han fick sluta spela i Svalorna. Även Janez kunde inte alltid följa med oss p.g.a. sin verksamhet sá även han slutade i orkestern. Olga var självlärd i gitarrspel sá hon fick ta tag i den delen. När hon var barn tog hon över tog över Janezs gitarr vilket gjorde att hon lärde sig att spela. Vi fick snart tag pá en annan kille, Pavle Blagojevic frán Älmhult, som var mycket begávad och kunde följa med oss pá spelningarna. Hans föräldrar var ungerska serber sá Pavle hade en bred musikkunskap även när det gällde serbisk musik. Vi fick en del spelningar även i montenegrinska, makedonska, kroatiska och serbiska föreningar. Pavle ersatte Vinko Krajnc. Även i Danmark anlitade man oss nâgra gânger, dock i en montenegrinsk och i en serbisk förening. Nâgon slovensk förening fanns inte i Danmark. Där fick vi insyn i deras respektive kultur, det fanns en del kulturella skillnader hos oss, det jugoslaviska folket, främst inom sprâket och musiken men även beteendet och inom andra omrâden. I hemlandet fick vi aldrig tillfälle att träffa folk frân andra republiker pâ samma sätt, det blev först möjligt i Sverige och i Danmark! Intressanta upplevelser, som hade fyllt mânga sidor om man hade skrivit om dem. Orkestern Svalorna utökades snart med ytterligare en medlem, basisten Peter Bernardi. Han kunde ocksâ spela pâ trummor vid behov. När Bernardi slutade spela i orkestern blev Josef Sternad frân Malmö vâr basist under mânga âr framât. Egentligen blev han kvar sâ länge orkestern fanns. Utöver Olga som gitarrist hade orkestern även haft nâgra andra gitarrister genom âren, först var det en som hette Ulf, efternamnet minns jag inte, sedan kom Vinko Mrak frân Ljubljana. Vi fick ocksâ Bjarne Bertelsen frân Malmö samt Tomas Knutsson. Bjarne var duktig pâ dragspel, orgel och sâng ocksâ. Under Bjarnes, Tomas och Josefs tid var orkestern Svalorna anslutna till Musikförbundet i Sverige och fick en del spelningar genom förbundet, bl.a. pâ färjan mellan Helsingborg och Travemünde, pâ vissa firmafester, pâ en restaurang i kurorten Bâstad, samt pâ andra ställen. Under 1975 drabbades västvärlden av en djup ekonomisk kris, mest p.g.a. av oljeransoneringen, en s.k. oljekris. Man befarade plötsligt att oljan snart inte skulle räcka till allt och alla. Priserna steg och arbetslösheten ökade. Även i Sverige blev den ekonomiska krisen kännbar. Plötsligt var det inte längre självklart att tillväxten och valstândet skulle vara för evigt. Ekonomin skakades i grunden. Den obekväma sanningen som följde med krisen fick människorna att tappa tron pâ utvecklingen och framtiden. De flesta invandrande slovener här kände ocksâ en oro inför framtiden. Det kom som en chock när flera slovenska familjer plötsligt beslutade sig för att âtervanda till Slovenien eller flytta till nâgot annat land i världen. Bland dessa familjer fanns ocksâ min brors familj. Janez beslutade hösten 1976 att âtervanda, tillsammans med sin fru och son, till hemlandet. André var dâ fem âr gammal, dottern Bernardka hade gâtt i fjärde klass pâ Tuppaskolan i Landskrona. Vi kom överens om att hon skulle stanna hos oss fram till sommarlovet 1977 för att avsluta sin fjärde ârskurs här. Sedan skulle jag köra henne till Slovenien där hon skulle fortsätta sin skolgâng i femte klass. Och sâ blev det. Bernardka berättade senare hur svârt det var att anpassa sig till det slovenska skolsystemet. Lärarna var helt annorlunda i Slovenien än i Sverige. Hon blev ofta utsatt för mobbing, mest p.g.a. att hon kom frân utlandet. Eftersom hon gâtt de första fyra âren i en svensk skola innan hon blev tvungen att flytta med föräldrarna till Slovenien var inte hennes slovenska sâ bra i början. Sverige var Bernardkas hemland och det svenska sprâket behärskade hon bättre än det slovenska. Allt detta gjorde att hon hade svârt i den slovenska skolan frân början. Skolorna i Slovenien intalar fortfarande (âr 2014) barnen om lögnaktiga historier frân efterkrigstiden dâ kommunismen râdde. Pâ grund av empatibrist och i brist pâ tillräckliga kunskaper kunde inte lärarna sätta sig in i Bernardkas situation. I f.d. Jugoslavien betraktades för övrigt alla utvandrare som mindre värdiga medborgare oavsett orsakerna till att de lämnade landet. Under sina resonemang blandade manpolitiska flyktingar med ekonomiska utvandrare. När utvandrarna besökte hemlandet stoppades de ofta vid gränsen. Redan i tullen trakasserades de resande pâ olika sätt. Mânga utvandrare blev senare kallade till den lokala polismyndigheten, där de förhördes om ditten och datten. I Sverige placerades enstaka människor ut i större folksamlingar, t.ex. i föreningar där de spionerade pâ sina landsmän. Man anade detta men man kunde inte göra nâgot för att förhindra det. Av vissa landsmän fick vi reda att de förhördes bl.a. om orkestern Lastovke, vilka medlemmarna var, vilka vi spelade för, o.s.v. De förhörde aldrig oss i Slovenien. Janez och Štefka âtervande till sina hemtrakter. Först bodde de hos Štefkas föräldrar tills de köpte ett hus i Šempeter som de skulle bygga klart. Janez köpte en grävmaskin som han jobbade med vid motorvägsbygget. Snart sâlde de det halvfärdiga huset i Šempeter och köpte en stor, äldre restaurang i staden Šentjur, ca en mil frân Celje. Deras ordnade en bostad för dem själva pâ övre vâningen. Štefka drev restaurangen och Janez jobbade med grävmaskinen. André hade inte börjat skolan än. Cven familjen Kragelj, Marjeta och Jože med barnen Angelo och Tanja bestämde sig för att âtei^nda till Slovenien under detta âr. Familjen Pukmaister, flyttade ocksâ i samma veva. Detta blev en stor förlust för föreningslivet i Landskrona. Janez var ju verksam i föreningen Triglav, Pukmaister och Kragelj var under senare âr aktiva i föreningen Slovenija. Man började fundera pâ att slâ samman bâda föreningarna till en. DOMINIKA FÖDDES Under sena hösten 1975 blev Olga gravid igen. Olga och Drago väntade sitt andra barn. Orkestern Svalorna hade under hela den tiden spelningar pâ olika hâll i Sverige. Ibland saknades en gitarrist och dâ fick Olga ställa upp med sin gitarr. Vi spelade pâ olika bröllopsfester och födelsedagsfester, i Vadstena, för olika föreningar, firmafester, valkampanjer och annat. 4/9-1976: Dominikas föräldrar, farmor och gammelfarmor Den sjätte juni 1976 anordnade föreningen Triglav en stor picknick för medlemmarna. Redan dä firade man Den svenska flaggans dag, dock var det inte en arbetsfri dag pä den tiden. Min bror Janez Budja ägde ett gammalt hus i byn Säby nära Landskrona som han senare sälde, innan familjen ätervände till Slovenien. Vi kunde hälla till pä hans gräsmatta, grilla, leka och sjunga. Slovenerna fän Landskrona med omnejd samlades där och hade kul tillsammans. Vädret denna dag var strälande vackert och gräset var grönt, sä man tog med sig stora filtar hemifrän för att kunna sitta eller ligga pä marken. I Sverige slutar skoläret vid den här tiden sä det blev mycket att fira den dagen. Sommarlovet var här! Plötsligt fick Olga värkar som inte ville ge sig. Maken Drago körde henne till förlossningen i Helsingborg. Kompisen Josef Sternad frän Malmö var med som sällskap. BB-avdelningen i Landskrona avvecklades nägra är tidigare sä föderskor frän Landskrona blev hänvisade till Helsingborgs förlossningsavdelning. Drago kom dock snart tillbaka med Josef. Eftersom värkarna avtog tyckte han att han inte behövde stanna kvar hos Olga men Olga fick ändä stanna kvar. Mot kvällen meddelade hon att hon fött en liten flicka. Förlossningen blev svär för Olga. Drago hade missat tillfället att närvara och stötta henne, vilket inte kändes bra. Olga fick själv kämpa sig genom förlossningsarbetet, som visade sig vara mer komplicerat än väntat. 6/6-1976: Dominika visas upp av sin mamma Olga... Dominika, som den nyfödda fick heta, föddes i sätesbjudning, vilket innebär att barnets ända kommer ut först vid födelsen. Idag genomför man oftast kejsarsnitt vid liknande födslar. För det mesta är det svärt att hitta en orsak till att ett barn ligger i säte när det är dags att föda. Oftast är det barnmorskan pä mödravärden som misstänker att fostret ligger i säte när hon försöker känna fostrets läge i livmodern. Med ultraljud kan diagnosen fastställas. Hos Olga upptäcktes inte detta i tid. Som tur är gär det att föda ett barn som ligger i säte, men senare studier har visat att det kan finnas en ökad risk för barnet vid sätesförlossningar. Därför har man pä senare tid infört att alltid göra kejsarsnitt om barnet ligger i säte trots ett vändningsförsök. Ibland upptäcks inte sätet förrän förlossningen är längt framskriden, det kan till exempel hända om kvinnan är en omföderska, vilket Olga var. En upprätt förlossningsställning underlättar barnets passage ut om man inte hinner vända ställningen. Ingenting av detta visste man pä den tiden, Olga fick ingen upplysning om varför det blev som det blev. En förlossning handlar inte bara om det nyfödda barnet, den handlar minst lika mycket om personen som ska ta hand om och älska sitt barn. Och ta hand om ett barn gör man bäst utan psykos, depression och underlivsskador som kan förekomma vid födslar om man inte behandlas pä rätt sätt. Olga och Drago hade dä varit gifta i sju är. Man brukar säga att efter sju är uppstär den kritiska tiden för ett äktenskap. Jag hade ju själv erfarenhet av att efter sju är inte kunna hälla ihop äktenskapet längre. I familjen Kostanjevec uppstod ocksä flera kriser, de flesta var orsakade av extern inblandning. Dominika föddes med en liten defekt kromosom. Detta visste man inte när hon föddes. När Dominika 2005 själv fick ett barn, Johanna, som föddes med Down Syndrom, uppdagades hennes kromosombild. Samtidigt har man frän forskarnas sida antytt att Dominikas kromosomavvikelser troligen beror pä nägra ärftliga faktorer. Olga genomgick en undersökning i samband med denna antydan men man fann inte felet hos henne. Dä förmodade man att det ligger i Dominikas fars släkt, hos Drago och hennes farmor Lojzka. Tyvärr avled farmor i samma veva. Det hela stannade vid detta, nägon vidare undersökning gjorde EN NY BÖRJAN ZVONKO Föreningen Triglav i Landskrona anordnade en bussresa som gick tili Vadstena i regel varje är under de första tvä decennierna. Bussen kördes först av min bror Janez och senare av landsmannen Vinko Slanič, och slutligen av Toni Jedrejčič. Janez var föreningens ordförande under de första ären efter bildandet, mellan 1968-76 och fram till att han och hans familj flyttade tillbaka till Slovenien. Den 28 maj 1977 var det dags att äka till Vadstena igen. Jag hade just fyllt 32 är samma dag. Dagen innan hölls den tredje slovenska kulturfestivalen i Olofström, anordnad av föreningen Slovenija, Olofström. Det blev ett stort evenemang där nägra hundratals slovener frän hela Sverige närvarade. Arrangemanget var i Volvos lokaler som rymde mänga människor. En orkester kom frän Slovenien och den kallades Alpina herdarna (eg. Planšarji). Vi frän föreningen Triglav medverkade i kulturprogrammet med barnkören Vägorna (Valovi), systrarna Budja och Svalorna. Efterät övernattade vi pä ett vandrarhem i närheten för att dagen därpä fortsätta med bussen till Vadstenas fjärde Pingstträff. Pingsten firar man 40 dagar efter päsk, därför varierar datumet nägra veckor fram och tillbaka. För att fylla bussen och fä en billigare resa till Vadstena om vi var fler, plockade vi upp slovener frän olika orter, pä vägen dit. Vi hämtade upp resenärer i Helsingborg, Ästorp och även i Jönköping. Vi brukade ha matsäck och dricka med oss hemifrän. Man sjöng och skojade under hela resan som varade i över fyra timmar. Frän Landskrona till Vadstena är det ca 40 mil. Man fick starta tidigt pä morgonen för att hinna dit innan tolv, när mässan i klosterkyrkan började. Uppsamlingarna av slovenerna pä vägen dit var ocksä tidskrävande men oftast gick det bra och vi hann i tid. Innan allting började skulle man ocksä hinna uträtta ett toalettbesök och eventuellt kunna klä om. Även är 1977 stannade vi till pä olika ställen och hämtade upp folk. I Jönköping kom nägra glada människor, vissa av dem har vi redan träffat äret innan, men vi kände dem inte närmare. Det är ändä ca 27 mil dit frän Landskrona. Nu fanns det en speciell person bland de tillkomna, en man som var pä ett väldigt vitsigt humör. Han säg ut att inte ha sovit mycket under den gängna natten men han berättade roliga historier, sä hela bussen skrattade ät hans berättelser. Jag hade mina döttrar med i bussen, alla tre satte sig i närheten av Zvonko som vi fick reda pä att han hette och lyssnade pä hans historier. Han berättade sina vitsar pä svenska sä att även barnen kunde följa och förstä dem. Barnen omgivning var mestadels svensk sä de höll pa att halka efter med slovenskan. De hade nu gätt i skolan ett tag, Dora i sjätte, Lenka i femte och Anne-Marie i tredje klass. Skoläret 1976/77 närmade sig sitt slut. Pä fritiden umgicks de med svenska kompisar. Hemspräksundervisningen pägick i Landskrona men den gav inte sä mycket eftersom det bara varade i 40, högst 80 minuter per barn i veckan. Det avgörande för spräket var hemmet, om man var konsekvent och pratade slovenska med barnen hemma, dä behöll barnen sitt modersmäl, annars inte. Hur som helst, alla pä bussen lyssnade pä Zvonkos vitsar. De flesta var riktigt roliga och orsakade högljudda skrattsalvor. Vi ät av smörgäsarna och sjöng emellanät. Barnkören Vägorna skulle uppträda, även den vuxna kören Triglav, nu under ledning av Olga eftersom mor och far redan var i Slovenien. Samtliga grupper övade lite pä bussen. Vi hade värt program att framföra i Vadstena. Systrarna Budja ingick ocksä i kulturprogrammet. Under dansen spelade vi, vär orkester Lastovke. Det var fjärde gängen vi samarbetade i Vadstena. 1977 kom även en ny slovensk präst till Sverige, Jože Drolc, som verkade bland slovener och stannade här i 16 är. Vär förening Triglav medverkade vid samtliga Vadstenaträffar med säng och musik, först i kyrkan och sedan i festlokalen. Sverige-slovenerna började känna igen som kom frän Landskrona, för ofta var det vi som höll igäng kulturprogrammet och dansen. Det hände ofta att det p.g.a. orkesterns medverkan dröjde till sena kvällen innan vi blev klara inför avfärden hem. Pä vägen hem stannade vi i Huskvarna, nära Jönköping, för att släppa av folk frän bussen. De, som inte somnade pä bussen var bjudna att följa med in i ett tväfamiljshus, ägt av familjerna Belec och Gustin. De hade en vinkällare och flera sorters vin som de själva hade tillverkat. Vinet var jättegott, det smakade precis som hemma i Slovenien. Även Zvonko steg av bussen där och skulle hem till sitt. Husmodern i huset, Anka, lagade kaffe, de som ville dricka vin fick göra det och sä skojade vi hit och dit med varandra. Zvonko kom och frägade mig om jag minns honom frän förra äret. Nej, svarade jag och det var sant. Det var sä mänga nya människor, mest trevliga som jag mötte i Vadstena sä det var svärt att lägga nägon särskild pä minnet om man inte var speciellt intresserad. Men nu bad Zvonko mig om mitt telefonnummer sä att han skulle kunna ringa mig en dag. Först vägrade jag ge honom numret, sedan fick han det. Jag minns att han antecknade numret pä tapeten vid familjen Gustins köksdörr. Vi tackade för det vänliga bemötande och sa adjö till Jönköpingsborna. Under vardagsstressen och sysslorna i Landskrona höll jag pä att glömma Zvonko och övriga medpassagerarna. Redan efter nägra dagar ringde telefonen. Det var nägon frän Jönköping, en manlig röst som ville tala med mig. Mannen berättade vem han var och att han var intresserad av att träffa mig igen. Hans behagliga basstämma i telefonen och vänliga ord fick mig att bli intresserad. Jaha, hur skulle detta gä till da, frägade jag? Han berättade att han just da varken hade körkort eller bil, sä han skulle komma med täget pä en avtalad tid. Varför skulle vi träffas, tänkte jag för mig själv. Zvonko menade att vi hade mycket att prata om och att vi skulle ta chansen att träffas i alla fall. Jag hade inga motargument sä jag gick med pä hans förslag. Pä den tiden stannade täget i Helsingborg sä jag skulle hämta honom där. "Men, hur ska jag kunna känna igen dig" frägade jag. "Jag kommer att ha en mörk skinnjacka pä mig och stä pä trottoaren utanför stationen" blev hans svar. En kort tillbakablick blir kanske nödvändig här för att belysa min dävarande situation. Under en spelning i Landskrona pä nyärsafton 1975/76 träffade jag Vinko Zemljic, en kille frän Malmö. Han härstammade frän en av mina grannbyar i Slovenien. Vi bäda hade lämnat varsitt kraschat förhällande bakom oss och vi försökte inleda ett fungerade förhällande men det misslyckades. Han ville stanna nära mig, trots att jag gjorde klart för honom att det inte kommer att fungera. Vi kämpade för att hälla samman ett tag men det visade sig att vi hade alldeles för olika intressen i livet och att det var lika bra att bryta upp. Vi gjorde slut under vären 1977. Nu finns inte Vinko längre, han dog hösten 2012. Separationen pägick just när Zvonko kom in i bilden. Zvonko kände till detta förhällande, han var till och med bekant med Vinko när han bodde i Jönköping med sin familj. När paret Zemljic skildes, hjälpte Zvonko Vinkos fru med att flytta frän deras gemensamma hem. Zvonko var skild sedan nägra är tillbaka. Hans f.d. fru Hedvika bodde kvar i Jönköping med deras gemensamma dotter Inger, 13 är samt Hedvikas son, Mladen. Själv var jag ju ocksä skild sedan 1973 och hade nägra misslyckade förhällanden bakom mig. Därför kände jag mig tveksam till att ingä i en ny relation med Zvonko. ZVONKOS FÖRSTA BESÖK I LANDSKRONA Zvonko kom till Landskrona i början av juni och jag körde till Helsingborg för att hämta honom. Hemma hade jag förberett flickorna pä att killen frän bussen till Vadstena var pä väg att besöka oss. Flickorna blev glada över att träffa honom igen och det kändes bra för mig ocksä, att de var positiva till värt möte. Hösten 1977: Zvonko och jag Zvonko väntade pä mig pä trottoaren utanför stationen i Helsingborg, precis som vi hade avtalat. Det var lätt att känna igen honom. Plötsligt dök minnena frän Vadstena upp igen och jag mindes gladjen som han spred omkring sig dar. Och han var faktiskt snygg, nyrakad och prydlig. Och trevlig var han, som bara den. Jag blev kar i honom vid forsta motet och han verkade ocksa vara glad i mig. Han borjade med att kalla mig Mojca, vilket jag tyckte var ett fint smeknamn. Nar vi kom hem till Landskrona halsade flickorna honom valkommen och de trivdes bra tillsammans. Allting kandes bra. Sommaren 1977: Zvonko bekantar sig med mina släktingar och kompisar. Zvonko stannade över helgen, vi gick omkring i Landskrona och han tyckte om de gamla gatorna och framförallt Landskronakusten. Sedan körde jag honom till tâgstationen i Helsingborg. Han var tvungen att ätervända tillbaka, för jobbets skull. Han arbetade pâ Munksjö pappersfabrik i Jönköping. Det kändes plötsligt svârt att ta farväl frân honom. Vi kramades och lovade att ringa varandra igen. Nu stod sommarlovet inför dörren, inom kort tänkte jag köra med barnen till Slovenien. Bernardka bodde ocksâ kvar hos oss eftersom hennes föräldrar - min bror och svägerska âtervânde till Slovenien âret innan. Min pappa blev âlderspensionerad redan 1970 och mamma var deltidsarbetande sâ de kunde vistas i Slovenien under längre perioder pâ somrarna Zvonko och jag ringde varandra nästan dagligen. Samtalen kunde pâgâ i timmar. Vi skrev ocksâ till varandra eftersom telefonräkningarna blev skyhöga. Det var billigare med brev. Jag berättade för Zvonko att jag skulle till Slovenien med barnen. Dâ sa han att han skulle vilja följa med men att hans semester började först i juli. Jag hade lovat barnen att köra dem till Prlekija direkt i början av sommarlovet och Bernardka skulle till Zadobrova, till hennes föräldrar. Zvonko och jag kom överens om att jag skulle köra barnen till Slovenien och sedan âtervanda för att köra tillbaka ner i juli igen, tillsammans med Zvonko. Orkestern Lastovke hade nâgra spelningar i slutet av juni som jag kunde vara med pâ dâ, när jag kom tillbaka frân Slovenien. SOMMARLOVET 1977 Jag var anställd som SV2-lärare pâ heltid. Min första bil var utbytt mot en nyare SAAB som jag hoppades skulle hâlla ett tag. Vi packade vâra väskor och for iväg mot södra Europa. Utöver mina tre barn var även syskonbarnen -Bernardka, Leonida och Robert med i bilen. Redan i norra Tyskland, ca en mil frân Puttgarden, körde jag pâ en annan, stillastâende bil framför oss. Jag sâg att bilen inte rullade, men trodde att den skulle köra iväg, tills det var för sent att stanna. Tror gör man i kyrkan! Min bil fick sig en ordentlig smäll, barnen och jag kom undan utan nâgra skador och vi kunde, efter polisens inblandning, köra vidare. Belysningen gick sönder, delvis även bromsarna. Karossen var inbucklad men det gick andâ att âka vidare med bilen. När vi hade fâtt polisens medgivande, kunde bâde vi och den pâtode bilisten köra vidare. Felet var fôrstâs mitt, det fanns ingen tvekan om det. Men skadorna var mest pâtagliga pâ min bil, den andres bil var det knappt nâgon skada pâ. Resten av resan gick bra, dock blev vi stoppade i Österrike av polisen igen, jag körde för fort. Pâ grund av vâra sprâkbrister kunde vi fortsätta köra vidare. Polisen gav upp sitt försök att göra sig fôrstâdd. Ibland har man tur ändâ! Efter nästan en 24-timmar lâng körsträcka utan längre uppehâll kom vi äntligen välbehâllna hem till mina föräldrar. Dagen efter körde jag hem Bernardka till hennes föräldrar och fortsatte sedan mot Ljubljana. Där bodde min moster Terezija Bohanec, Rezka, som en gâng tagit hand om Anne-Marie i Ljubljana. Hon ville sälja nâgra av sina böcker för att kunna betala advokaten som hon anlitade efter en tvist som uppstâtt om hennes lägenhet. Jag och mina systrar, Jelka och Olga, ville köpa mosterns böcker som hon sâlde relativt billigt sâ jag lastade hundratals böcker i min plâtskadade bil och âtei^nde till föräldrahemmet i Prlekija. Prlekija, Gornja Štajerska (eg. Övre Steiermark),) är en del av landskapet som vâr familj härstammar ifrân. Det bör nämnas att vâr ursprungliga dialekt, prleški, skiljer sig kolossalt frân det slovenska bokmâlet. Det finns större dialektal skillnad där än mellan skänska och rikssvenska dialekter, ja, större skillnad än mellan det danska och det svenska spräket! Man fick vara en duktig spräkkännare med bra gehör för att kunna göra sig förstädd i Ljubljanatrakten när man kom frän omräden kring Ljutomer, sä som vi gjorde. Om dialekter i Slovenien har jag skrivit i korthet pä föregäende sidor. ÄVENTYRERRESAN TILLBAKA TILL SVERIGE Som mina läsare redan är vana vid, hoppar jag ibland hit och dit i min historia. Sä blir det även här. Efter nägra dagar hos mina föräldrar i Slovenien var det dags att köra tillbaka mot Sverige igen. Bilen var överfull med böcker och annat som jag köpte hos min moster Terezija i Ljubljana. När jag skulle passera gränsen till Österrike, blev jag stoppad av den Österrikiska tullpolisen. De päpekade bilens brister, bl.a. hördes oljud frän handbromsen när jag saktade ner. Jag fick order om att genast söka upp en bilverkstad där man skulle fixa till det nödvändigaste sä att bilen skulle vara körduglig för att fortsätta resan. Jag blev dä tvungen att lyda ordern och sökte upp en bilverkstad i Graz. För att fä bilen reparerad nästa dag var jag tvungen att övernatta och det gjorde jag i bilen. Reparationen kostade mig mina sista slantar, betalkort fanns inte pä den tiden. Jag hade dock lite pengar kvar för att kunna tanka och köpa biljetten till färjan. Det kändes bra att ha fätt bilen i ordning igen. Färden mot Sverige gick sedan bra och mot kvällen samma dag steg jag av färjan i Danmark. Dagarna i Skandinavien vid den tiden kring midsommar är länga, kl. 22.00 är det fortfarande relativt ljust ute. Jag tyckte att vägarna i Danmark var rätt sä träkiga. De var och är helt raka pä vissa ställen, man kan se kilometervis framför sig och det är knappt nägra bilar som kör. Pä vissa ställen syns det hur jorden kröks mot horisonten. Danmarks landskap är helt platt. Jag tryckte pä gaspedalen och ökade farten för att komma hem till Sverige i tid. Orkestern Svalorna skulle ut och spela pä kvällen. Plötsligt kom en motorcyklist körande bakom mig och körde om mig. Han saktade ner farten och jag körde om honom. Sä höll vi pä ett tag i nägra kilometer. Jag trodde att motorcyklisten skojade med mig med sina omkörningar och därför skojade jag tillbaka, ända tills han körde förbi mig igen och överraskande sträckte ut sin stoppflagga framför mig - det visade sig att han var en civilklädd polis! Jag stannade till vid vägkanten och han kom mot mig med en sträng blick. Polismannen bad mig stiga ur bilen och visa körkortet. Jag gjorde som han sa. Sedan frägade han om jag vet hur fort man fär lov att köra i Sverige. Javisst, svarade jag. Dä läxade han upp mig med att samma regler gällde i Danmark och att jag hade överskridit hastighetsbegränsningen med 12 km/tim. Jag bad om ursäkt, men det hjälpte inte. Han skrev ut en böteslapp som jag skulle betala frän Sverige. Tur i oturen, tänkte jag, för jag hade knappast nägra pengar kvar pä mig! Nu kunde jag fortsätta köra vidare. Trots att jag hade brättom tillbaka, passade jag mig noga för att hälla rätt hastighet. Denna resa blev inte som jag hade tänkt mig, men det kunde varit värre, tröstade jag mig med. Det blev bucklor pä bilpläten, en kostsam reparation i Graz och böter för fortkörning i Danmark, men ingen människa skadades. Till slut kom jag hem till Landskrona och hann precis duscha och klä om innan det var dags att dra vidare till en spelning nägonstans i södra Sverige. Nu slapp jag köra själv, jag äkte med i Josef Sternads bil, basisten frän Malmö. Sä slutade detta äventyr, men snart väntade nya. VAR BÖRJAR ELLER SLUTAR KÄRLEKEN? Kärleken börjar alltid hos en själv. Vem kan bättre svara pä frägor om vad jag själv vill eller inte vill, om inte just jag själv. Först och främst ska man vara klar med att man mäste tycka om sig själv, se till att man själv mär bra för att sedan kunna älska och hjälpa andra. Det är viktigt att vara medveten om sina egna önskemäl. Vad är det jag vill? Man bör prioritera saker som är nödvändiga för ens eget välbefinnande, mycket av det som man önskar sig för stunden är inte alltid bra för en. Det är viktigt att vilja ta hand om sig själv, sä att man inte lastar sina bekymmer pä nägon annan i onödan. Människor, som tycker om sig själva, ser till att äta gott, sova tillräckligt, motionera tillräckligt efter behov och underhäller sina sociala och intima relationer, mär bra. Man ska sätta sina gränser, kunna säga nej till saker som är skadliga. Att umgäs med människor som uttrycker sin glädje när man själv är glad, som uppmuntrar en när man tvekar och som delar ens intressen är ocksä en viktig del i ens liv. Det är viktigt att kunna förläta. Ingen människa är felfri. Att bära pä ilska och hysa agg mot nägon, skadar mest en själv. Jag försöker ta lärdom av mina och andras fel sä att jag slipper upprepa dem. Jag förläter ocksä mig själv när jag har gjort nägot dumt och försöker sedan att gä vidare. Det som inte kan göras ogjort fär inte stä i vägen, man mäste kunna gä vidare. Jag försöker leva livet fullt ut och utan att trampa pä nägon annan vill jag göra det jag tycker om. Jag vill förverkliga mina gamla drömmar. Lyckas jag med det, dä har jag uppnätt mycket. Om inte, mäste jag kämpa och gä vidare. Det som inte dödar mig, gör mig starkare. Och om jag lyckas, blir min värld vackrare, kärleken djupare och jag kan göra andra människor nöjda, men först mäste jag bygga upp min styrka till det. Saknar jag förmägan till allt detta, dä är det synd om mig och mina närmaste och sä vill jag inte ha det. Kärleken är dock ett tillständ, där man ofta sätter den man älskar före sig själv. Det kan vara barnen, partnern, syskonen, vännerna eller föräldrarna som prioriteras. Det är inte alltid sä lätt, verkligheten är ofta svärare än teorierna, men viktigt för ett bra förhällande är att kunna prata om saker och att kunna lita pä varandra. Även när det gäller kärlek, eller kanske särskilt dä. Kärleken börjar med tillit och förstäelse och slutar när dessa tar slut. VÄR FÖRSTA RESA HEM 1977: Pä vägen till Slovenien stannade vi bland annat till i Venedig. Under tiden sattes Zvonko och jag pä prov gällande frägan om hur vi ska gä vidare. Skulle vi fortsätta träffas dä och dä, ringa och skriva till varandra, eller borde han flytta till Landskrona? Kärleken kan yttra sig i en stark längtan efter den man älskar, när den andra är fränvarande. Vännens fränvaro släcker inte längtan, utan snarare förstärker den och gör den tydligare. Zvonko och jag kom fram till att han skulle flytta till oss men först tänkte vi äka pä semester till Slovenien, vilket vi ocksä gjorde. Vi tog vägen via Schweiz, stannade till lite i S:t Moritz och fortsatte sen via norra Italien mot Venedig. Därifrän äkte vi vidare till vära föräldrar i Slovenien. Vi hade inte meddelat nägon av dem att vi skulle dit tillsammans. Mina föräldrar visste inte om Zvonko och Zvonkos föräldrar kände inte till mig. Först äkte vi hem till mina föräldrar. De blev glatt överraskade över att se Zvonko Bencek komma hem med mig. Min mamma sa att hon kom ihäg Zvonko frän äret innan när han äkte med oss i bussen till Vadstena. Under nägra dagar stannade vi hemma i Mala Nedelja, sen skulle vi hälsa pä Zvonkos föräldrar ocksä. Hans föräldrar skildes när Zvonko var tvä eller tre är gammal. Zvonko hade en ett är yngre bror, Bruno, men som dog som ung. Zvonko var det enda barnet kvar. Mamma Irma levde med sin gamla mor Marija Kumin i sitt föräldrahem i byn Černelavci, nära Murska Sobota i Prekmurje. Pappa Mato Bencek, som var omgift, bodde med sin fru Marica i Kroatiens huvudstad, Zagreb, där Zvonko och Bruno föddes. Vi fick säledes fullgöra tvä besök, ett till var och en av föräldrarna. Vi bestämde oss att besöka hans mamma i Prekmurje först. Zvonko berättade att han inte varit hos nägon av dem under flera är. Han tyckte att det var jobbigt att träffa föräldrarna eftersom det inte gick att nämna dem för varandra. De smutskastade varandra och det gick inte att ändra pä det. Det gjorde honom ledsen. Föräldrarna hade genomgätt en svär skilsmässa. Alla skilsmässor är jobbiga och att skiljas är att dö en smula. PREKMURJE Landskapet Prekmurje ligger pä den Pannoniska slätten som gränsar mot det slovenska landskapet Štajerska i väst, Österrike i norr, Ungern i öst och Kroatien i söder. Floden Mura avgränsar landskapet Prekmurje mot Štajerska. Därifrän kommer ocksä landskapets namn. Prekmurje betyder Över Mura. Prekmurje hade anslutit sig till Slovenien först 1919, efter att i ärhundraden tillhört Österrike-Ungerns dubbelmonarki, egentligen under Ungerns styre. Prekmurska dialekter präglas starkt av det ungerska spräket. Nägra Prekmurska byar är protestantiska, vilket utgör en viss skillnad mot de katolska byarna. Zvonkos mor Irma var protestant och pappa Mato var katolik. Zvonko själv har fostrats protestantiskt. I Prekmurje trycker man än idag protestantiska kyrkoböcker pä prekmurski dialekt. Sädana böcker finns i varje protestantisk församling, vilket är nägot unikt i Slovenien! En dag bestämde vi oss för att göra ett gemensamt besök i Prekmurje. Det är ca tre mil frän mina föräldrars hem till Zvonkos mor. Hon var inte hemma när vi kom men vi träffade hans mormor Marija som blev väldigt glad av att se Zvonko. Mot mig var hon nägot reserverad, liksom hans mor när hon kom hem frän att ha hämtat foder till oxarna frän deras betesmark med traktorn. En ung flicka, Olga levde hos Zvonkos mor Irma sedan Olgas egen mor dog i cancer när Olga var 12 är gammal. Nu var Olga i tjugoärsäldern. Hon arbetade pä skolbespisningen i Murska Sobota, största staden i Prekmurje, ca 3 km frän Černelavci och Zvonkos mor Irma ägde en bondgärd med uppfödning av nötkreatur som huvudnäring. Hon gick i pension efter att ha jobbat som konduktör pä en spärvagn i Zagreb. När hennes far, Janos Kumpins gätt bort och sonen Brunos plötsligt dött var hon tvungen att komma hem och lämnade därför tjänsten i Kroatien. Bruno fick förmodligen en hjärnblödning. Han trillade död av cykeln pä väg till Murska Sobota. Zvonko hälsade pâ sin mamma och han presenterade mig för henne. Jag kände pâ mig att hon inte blev speciellt förtjust i att träffa mig. Vad det berodde pâ förstod jag först senare. Zvonkos f.d. fru Hedvika kom oftare och alltmer regelbundet pâ besök till dem i Černelavci än vad Zvonko gjorde. Även deras dotter, Inger, var ofta där under sommarloven. När Inger var tvâ âr gammal bodde hon hos mamma Irma i nästan ett helt âr och hon lärde sig sina första ord där. Inte sâ konstigt att jag inte blev särskilt välkommen dâ. De hoppades kanske att Zvonko och Hedvika skulle bli sams igen och dâ ansâgs jag vara ett hinder mellan dem. Det kändes som att Zvonkos mormor var vänligast mot mig. Olga var ocksâ lite reserverad mot mig i början. Vi stannade ett tag och drack kaffe. Zvonko berättade lite om sig själv och om Inger och Hedvika, hur de hade det i Jönköping. Jag fick berätta om att jag kommer frân Štajerska. Det visade sig att man i Prekmurje ogillade i stort sett alla som kom frân andra sidan av floden Mura, särskilt Štajerce, som vi frân Štajerska kallas. I alla fall fick jag den känslan dâ och delvis sitter den kvar än, trots att det gâtt dryga 37 âr sedan jag lärde känna Zvonko och Prekmurje. Konstigt nog sâ hyser man liknande attityder pâ den andra sidan av Mura, hos oss i Štajerska - att man misstror och ogillar prekmurce, som folk frân Prekmurje kallas. Man kan misstro olika hantverkare som kommer frân den ena sida till den andra för att utföra nâgot arbete och vice versa. Märkligt andâ. Orsakerna mâste vara historiska, det kan ligga i att man levde âtskilda i flera ârhundraden, pâ var sin sida av floden Mura. Štajerska och Štajerci (pl.) hörde till Österrike och Prekmurje prekmurci (pl.) till Ungern. Byn Černelavci var i stort sett protestantisk, vilket ocksâ kunde vara en orsak till kylan, som jag som katolik upplevde frân folket där. Idag har en mängd olika människor frân alla Sloveniens hörn flyttat dit och byggt sina hus där sâ att nâgot främlingskap mellan nykomlingarna och lokalbefolkningen inte slâr igenom pâ samma sätt som dâ. Folk som gifte sig över religionsgränserna förr, konverterade ofta, särskilt kvinnorna tvingades till konvertering. Man hade ett mycket konservativt förhällningsätt mot förändringar i bâde Prekmurje och i Prlekija. Det första besöket hemma hos Zvonkos mor och mormor i Prekmurje var över. Besöket och det kyliga mottagandet lämnade dock kvar en besk smak hos mig eftersom jag hittills inte känt till dessa särdrag hos människorna pâ andra sidan Mura. Det kändes rent av obehagligt för mig. Jag kanske misstolkade det hela, tröstade jag mig med. ZAGREB Nâgra dagar efter besöket i Prekmurje var vi pâ väg till Zagreb. Zvonkos föräldrar bodde i Zagreb redan under tiden de var gifta och barnen var riktigt smâ. Bâda sönerna föddes i Zagreb men vid tre, respektive tvâ ârs âlder tog mamma Irma barnen och flyttade hem tili hennes föräldrar Marija (1894-1979) och Janus Kumin (1884-1963), Zvonkos mormor och morfar. Bäda pojkarna gick klart heia grundskolan i Murska Sobota, ca 0,5 mil frän hemby Černelavci. Mato Bencek (1907-1986) var kroat och kom frän byn Bedenec, en by nägra km frän den slovenska gränsen. Efter föräldrarnas skilsmässa träffade inte Zvonko sin far sä ofta, de var mer eller mindre främlingar för varandra. Zvonko har berättat att pappa Mato, eg. Matija, kidnappade barnen vid ett tillfälle när de var mindre. Polisen blev inblandad och det bädade inte gott för fortsatta kontakter mellan familjemedlemmarna, men Zvonko träffade sin far i Zagreb vid enstaka tillfällen ändä. 1942: Bröllopsfoto: Zvonkos föräldrar Irma Kumin och Matija Bencek, (hemarkiv), samt vyer över Zagreb, (Wikipedia). Senare kunde Irma och Mato umgäs nägot i alla fall. Han hjälpte henne med att bygga till ett rum hemma i Černelavci. Ibland träffades de hos gemensamma släktingar och bekanta. Nu var Zvonko och jag pä väg att träffa honom och hans fru Marica, utan att ha meddelat dem värt besök i förväg. För att inte komma tomhänta, handlade vi lite förnödenheter i kvartersbutiken. Zvonko ringde pä dörren, Marica öppnade och kände genast igen sin styvson. Pappa Mato kom ocksä till dörren och kramade om sin son. Zvonko presenterade mig och sa att vi nyligen träffats och snart kommer att flytta ihop. Jag blev vänligt mottagen där och det värmde mig inombords. Zvonkos pappa hade inga fördomar gentemot mig som kom frän Štajerska. Tvärtom, han tyckte mycket om mig och det visade han tydligt. Konstigt, att man kan vara beroende av vissa människors sympati och kärlek! Det kändes bra för mig. Efter nägra timmar hos familjen Bencek i Zagreb lämnade vi dem och ätervände till Slovenien. Vi fick lova att besöka dem snart igen. Det fanns inga utsatta gränser mellan Kroatien och Slovenien dä. Bäda republikerna befann sig ännu inom Jugoslaviens federation. Men dä, vid självständighetsförklaring 1991, var Zvonkos bâda föräldrar och min pappa sedan nâgra âr avlidna. Zvonkos far dog âr 1986, min far 1987 och Zvonkos mor dog âr 1988. Âr 1988 förolyckades och dog även min f.d. man, Tinko Prevolnik i en bilkrasch. Tyvärr lyckades Tinko inte âterupprâtta kontakten med vâra döttrar innan han hastigt gick bort. Och det är nâgot som för alltid har gâtt förlorat, vilket är riktigt synd. En lärdom man fick ut av detta var att inte vänta till morgondagen med nâgot du vill ordna upp med nâgon utan gör det nu, idag! Imorgon kan det vara försent. Livet mâste dock gâ vidare. ANSTÄLLNING SOM HEMSPRÀKSLÂRARE Efter att ha fâtt tre barn, arbetat som städerska, senare benämnd lokalvârdare, varit köksbiträde pâ färjorna, montör pâ Järnkonst, fâtt utbildning och jobbat som svarvare, besuttit med kontrolluppgifter pâ Ägget fick jag âr 1976 frâgan av Landskronas skolledning om jag var intresserad av att börja arbeta som hemsprakslärare i slovenska. Jag tackade ja till erbjudandet. Till en början undervisade jag nâgra fâ timmar i veckan och redan dâ pâ olika skolor i Landskrona. Samtidigt deltidsarbetade jag pâ Ägget. Âret dä^ blev det för mycket att behâlla arbetet pâ Ägget ocksâ sâ jag sa upp mig för att undervisa hemsprâket pâ heltid. Mina barn var fortfarande smâ och behövde mig, skolan var inte det enklaste för dem, eftersom flickornas första sprâk var slovenska, fast de var födda i Sverige. Vi som kommit till Sverige behärskade inte sprâket bra nog för att kunna kommunicera pâ svenska med barnen och det var väl tur det. Slovenskan användes i hemmet och särskilt hos mina föräldrar som inte lärde sig sprâket senare heller, men som tog hand om barnen en hel del. Mina barn lärde sig svenska ute pâ lekplatserna när de lekte tillsammans med svenska barn, pâ dagis och senare i skolan. Men de första orden och sprâket, sângen och musiken lärde de sig pâ slovenska. Det gällde i alla fall alla barn i familjen Budja! Andra slovenska barn hade inte alltid samma möjligheter. Mângas äldre föräldrar fanns inte i Sverige för att hjälpa till med uppfostran. Barnen blev lämnade till svenska daghem eller dagmammor vilket var bâde pâ gott och ont. De fick aldrig ett riktigt fotfäste i den slovenska kulturen som föräldrarna bar i bagaget med sig. Den svenska kulturen har ofta missat dem, det fanns inte tid eller intresse för att kunna ägna tillräckligt med omsorg och fâ dem fullkomligt försvenskade. Och för övrigt vet vi att det tar upp till tre generationer för invandrare att integreras helt i majoritetssamhället. Den massiva invandringen till Sverige var nâgot nytt för landet under 1960- och 70-talet. Man lärde sig och lär sig fortfarande om hur man ska ta hand om nyanlända och gamla invandrare. Vi fâr inte glömma att invandrare ocksâ är utvandrare nâgonstans ifrân och att de fyllt sitt bagage med en bestämd världsbild som formades under deras tidigare levnadsâr. Invandrare är inte en grâ skara människor som man kan dra över en och samma kam, de är unika individer var och en för sig. Individens identitet utvecklas genom ett samspel mellan biologiska, sociala och kulturella inflytelser. Utvecklingen är dock konfliktfylld och sker genom en serie kriser som individen mäste ta sig igenom. Genom mina universitetsstudier pä Kulturvetarlinjen i Lund lärde jag mig en del om olika kulturer och deras betydelser genom historien. Precis som med spräket är det viktigt att förstä sig pä andras kulturer för att kunna uppskatta dem. Men först mäste man känna till sitt eget spräk och sin egen kultur för att kunna uppskatta andras. Enligt uppgifterna om mina anställningar kan man se att jag arbetade som lärare sedan 1976 och ända fram till min förtidspensionering är 2001. Jag hade olika befattningar inom Landskrona kommun samt i Helsingborg, Svalöv och Kävlinge kommuner. Eftersom de slovenska barnen saknade svensk bakgrund och tillräckliga spräkkunskaper fick jag ofta hjälpa dem i rollen som kurator, speciallärare och specialpedagog, där hemspräksundervisningen ingick. Under 1990-talet dä svenska skolan kommunaliserades, försämrades situationen för lärarna men just dä var mitt jobb bäde intressant och oerhört krävande framförallt eftersom jag själv saknade utbildning frän en svensk skola och tillräckligt med kunskap i ämnen som barnen behövde hjälp med. Jag gick och funderade kring min situation och kände mig oftast otillräcklig för min befattning. Först flera är senare fick jag chansen att själv börja utbilda mig. FÖRENINGARNAS SAMMANSLAGNING I samband med boken Bilder ur mitt liv har alla dessa händelser bara rullat förbi i mitt minne. Jag frägar mig om det kan stämma att det har gätt nästan 40 är sedan allt detta hände. Inte konstig att man känner sig trött och sliten ibland efter allt som man har fätt uppleva hittills! Zvonko och jag var särbo i början. Han flyttade till Landskrona under hösten 1977. Min brors familj och nägra andra slovener i Landskrona ätervände definitivt till Slovenien efter oljekrisens nedslag äret innan. Zvonko blev medlem i den slovenska föreningen TRIGLAV i Landskrona. Slovenerna hade under en tid funderat pä att slä samman bäda slovenska föreningarna i staden. Efter att Zvonko flyttat till Landskrona involverade vi honom i vissa konfliktfrägor och valde honom som medlare. Man sammankallade bäda styrelserna, frän föreningen Triglav (1968) och Slovenija (1973) och där beslutades det om föreningamas sammanslagning tili en enda förening, men den sammanslagna föreningen skulle gä under ett tredje namn. Min storasyster Gabrijela, Jelka föreslog namnet LIPA. Lipa betyder lind pä svenska och har blivit slovenernas symbolträd genom tiderna. Min särbo, Zvonko Bencek valdes till ny ordförande. Formaliteterna kring sammanslagningen blev klara i december 1977. Man bestämde sig för att behälla föreningen Slovenijas lokaler pä Kuskahusgränden och Triglavs postbox. 1979: Slovensk festival i Göteborg. Lipa uppträdde. 1980/84: Lipas styrelser. I början av föreningamas sammanslagning var allting bara frid och fröjd bland medlemmarna. Vär vuxenkör döptes om frän Triglav till sängkören Lipa. Den utökades och barnkören Valovi fick ocksä nägra nya medlemmar. Sportaktiviteter sä som fotboll, bordtennis och schack fick ett nytt uppsving i och med sammanslagningen. Föreningen fick plötsligt tillgäng till tvä orkestrar, Lastovke och gruppen Viktor Semprimožnik. Bäda sängkörerna, systrarna Budja och orkestern medverkade i kulturprogrammet pä slovenska kulturfestivalen i Göteborg 1978. Ett är senare, 1979, var det dags för Kulturfestivalen i Malmö där vi medverkade tillsammans med flera estradartister frän Slovenien som gästade Malmö. 1979 äkte orkestern Lastovke även till Stockholm för den första och enda slovenska inspelningen av ett direktsänt svenskt TV-program för invandrare. 1980 planerades slovenska kulturfestivalen att hâllas i Landskrona. Jag var föreningens sekreterare, mina systrar var kulturreferenter som höll i den administrativa delen samt kontakterna utât. Olga var ocksâ körledare, Jelka cirkelledare, Tomi Vitanc var ledare för en manlig sângoktett och för musikdelen i orkestern Lastovke. Sângrepertoaren bestämdes i stort sett av Olga och mig. Vi skrev egna lâtar och översatte flera texter till vâr repertoar. Men de flesta av lâtarna var tagna frân andra artister och anpassade till orkesterns fôrmâgor. De olika aktiviteterna inom föreningen blomstrade. Det ursprungliga datumet för den sjätte slovenska kulturfestivalen i Landskrona var den 4 maj 1980. Men dagarna innan fick vi besked frân Slovenien om att president Tito var illa däran pâ grund av sin sjukdom, han kanske snart skulle dö s arrangemanget flyttades till den 13 september, samma âr. Och det visade sig vara ett klokt beslut eftersom Tito faktiskt dog den 4 maj 1980. Mânga slovener sörjde sin (diktatoriske) ledares bortgâng enormt. Man skrev sina kondoleanser i en särskild bok som ställdes fram till förfogande ocksâ i föreningen LIPA. En viss oro bland slovener runtom i världen väcktes i och med ledarens bortgâng. Ingen visste hur det skulle gâ i landet nu när Tito var borta. Man hade inte lyckats fâ fram en ny karismatisk ledare som kunde ersätta Tito. Senare blev det Milosevic och hans gäng som satt vid ratten vilket, som bekant, ledde till Jugoslaviens sönderfall och nära pâ Serbiens undergâng och Kosovo utropades senare till ett självständigt land. Men det är en annan, senare historia. 13/9-1980: Föreningen Lipa medverkade medfyra musikgrupper - oktett Lipa, Systrarna Budja, barnkör Valovi och med orkestern Lastovke Den 13 september anordnades och genomfördes en lyckad slovensk kulturfestival som gästades av representanter frân de flesta lokala politiska partierna i Landskrona. Festivalen ägde rum i stora salen pâ Folkets hus. Det kom ca 800 slovener frân när och fjärran och nâgra av dem medverkande i programme! En orkester vid namn Franc Flere, frân Slovenien var inbjudna. Vâr egen orkester Lastovke eller Svalorna och orkestern Flere spelade i omgângar när det senare var dans. Det blev en mycket uppskattad tillställning. Jag minns ocksâ händelserna frân dagen efter när vi följde orkestern och journalisterna en bit pâ vägen, med färjan till Danmark. Franc Flere tog upp sitt dragspel och underholl farjans passagerare med slovensk musik. Folk lyssnade och dansade och en allman gladje spreds bland alla resenarer. Nu var festivalyran over och vi kunde slappna av. Forst summerade och dokumenterade vi handelserna som nu var bakom oss. Sedan var det dags att gá hem for att vila. Vi kande oss tillfredsstallda med vára insatser och firandet. Den natten blev jag gravid. Zvonko och jag vántade várt forsta barn tillsammans utan att i forvag ha planerat for det. Foreningen Triglav bildades 1968. 1977 gickforeningen Slovenija och Triglav samman och bildade foreningen LIPA. Utover musik och sang gjorde medlemmarna en del sketcher. Pa bilden en sketch 1969 Hos frisoren med Tinko, Janez och Drago. Nasta bild ar tagen i Krageljs sommarstuga 1972. Ovriga foton ar fran olika ar, allt mellan 1973 till 1980, barnkorens framtradanden och samlingar, bade i Triglav och senare i Lipa. Barnen i kören Valovi, Vágorna, de övergick senare till vuxenkören Lipa. Kvartetten ovan bestod av Anne-Marie och Dora Budja, Poldi Karlin samt Leonida Kostanjevec; nedan av Göran, Dora, Leonida och Peter (1994) ORKESTERN LEVER VIDARE När orkestern Lastovke bildades fanns det en stor efterfrägan pä vär typ av musik. Samtidigt som Svalorna, bildades det en annan allt överskuggade musikgrupp i Sverige, nämligen gruppen ABBA! Frida är lika gammal som jag, född 1945, Agneta är född 1950, samma är som min lillasyster Olga. Jaha och vad skulle detta betyda för oss? Vi kopierade en del av deras melodier, stämmässigt motsvarade de vära stämmor och för övrigt blev ABBA-medlemmarna vära musikaliska idoler. Även vär grupp, systrarna Budja var förtjusta i ABBA och vi översatte nägra av deras lätar tili slovenska och uppträdde med dem växelvis pä bäda spräken, svenska och slovenska. Senare spelade vi in Agnetas Sommarkväll, junikväll pâ vâr CD; Jordens barn (Otroci zemlje, 2000 i Slovenien). Pâ slovenska heter lâten Junijski večer. Vi skrev en del egna lâtar och sjöng dem pâ bâda sprâken samt bearbetade och anpassade lâtar frân en del andra svenska artister, t.ex. Evert Taube, Streaplers, Ulf Lundell med flera. Under senare 1970-tal fick vi Tomi Vitanc frân Helsingborg att spela med oss. Han var och (är fortfarande) en mycket duktig musiker och stâmsângare. Dock kan han anses vara jobbig att samarbeta med ibland. 1978 spelade vi in en singel vinylskiva med namnet Svalorna (eg. Lastovke) med tvâ egna lâtar pâ. Den första lâten Lastovke, en vals som komponerades av Olga och texten är skriven av mig, sida B, lâten Na dopust, en polka som komponerades av Tomi Vitanc och den texten skrevs av mig och Vitanc. Gruppen bestod dâ av Olga och mig, min svâger Drago Kostanjevec, Tomi Vitanc, Josef Sternad och en kille som hette Sven. Tvâ âr senare, 1980 spelade vi in en singel till med titeln Till festivalen (eg. Na festival). Redan 1973 bildades ocksâ en barnkör med namnet Vâgorna (eg. Valovi). Barnkören verkade i ca âtta âr innan nâgra av de sjungande barnen övergick till den vuxna körgruppen. Först sjöng barnen under ledning av Avgust och Augustina Budja och senare ocksâ av min syster Olga. Majoriteten av barnen var vâra egna - Budja, Kostanjevec, Karlins ättlingar, dock anslöt sig nâgra andra slovener och kroater ocksâ till barnkören. Dâ var det fyra lâtar som vi tog med pâ inspelningen: Sem deklica mlada med artisten Beba Vitanc, Mamica moja med barnkören Vâgorna (tvâ slovenska folkvisor), samt Na Festival med oktetten Lipa och vokaltrion systrarna Budja, Pot domov (instr.) och pâ önskemâl av Vitanc, ett kort klipp ur Štajerski pozdrav (egna lâtar). Vi andra ville ha med hela lâten. Vâra samtliga musikaktiviteter pâgick inom föreningens ramar. Pâ den tiden kunde föreningarna ansöka om kommunalt bidrag för att täcka en del av kostnaderna för sina aktiviteter. Särskilt hyrorna var en tung utgiftspost för föreningar. Sâng och musik alltid varit av oerhört stor betydelse för mig. Liknande aktiviteter som vi hade dâ, inom föreningens ramar, saknar jag jättemycket än idag. Men möjligheterna för att âteruppta verksamheten är minimala. Nu skriver jag om allt som har varit i stället. Jag bâde sjöng med i sângtoen och med systrarna, samt i orkestern. I början av 1970-talet började det poppa upp ett tiotal slovenska föreningar i Sverige. Vâr orkester Lastovke spelade pâ föreningsfester och andra sammankomster och det blev en del spelningar under âren. Jag nämnde redan att orkestern var ansluten till musikförbundet i Sverige under nâgra âr. Spelningarna hos andra slovenska föreningar gjorde vi dock vid sidan om. Vi spelade för en billig peng, i stort sett för att täcka kostnaderna för resor och avbetalningar för inköpta musikinstrument. Nâgot litet fick vi dock behâlla själva ocksâ men den största behâllningen kom ändâ frân kulturmöten med människor, svenskar och invandrare. Man fick lära känna majoriteten av slovener i Sverige vid olika tillfällen, pâ fester och möten. Idag känner vi varandra, vilket märks främst när vi möts pâ festivaler och i Vadstena. Slovenska föreningar i Sverige idag: Landskrona - (Triglav) Orfeum; Malmö - Planika; Köping - Simon Gregorčič; Olofström - Slovenija; Eskilstuna - Slovenija; Halmstad - Ivan Cankar; Göteborg - France Prešeren och Slovenski dom; Helsingborg - Slovensk-Svenska föreningen; Stockholm - Slovenska föreningen FAMILJEPROBLEM 1980 hade orkestern Lastovke fâtt en spelning i Slovenien. Vi skulle spela i turistorten Portorož under hela juni mânad och alla skulle bo pâ hotellet Bernardin, även familjemedlemmarna. Avtalet hade ingâtts med en delegation som kom frân Slovenien till Sverige och det omfattade bâde gage och andra praktiska saker. Detta hände innan Titos död. Efter hans bortgâng blev ingenting sig likt i forna Jugoslavien. Även vârt spelningsavtal föll i sanden. Arrangörerna ville sänka gagen och försämra vissa delar av avtalet. Lastovke tackade nej till ändringarna. Vi beslutade oss dâ för att âka pâ semester i stället. Zvonko jobbade fortfarande, sâ han kunde inte följa med. Jag âkte med paret Sternad frân Malmö. Medlemmarna i orkestern Lastovke semestrade i Tjesno, Kroatien. Barnen var med och brors familj kom pâ besök. Vid hemkomsten började vi planera för festivalen som skulle bli av den 13 september och jag blev med barn. Jag undervisade fortfarande i hemsprâket slovenska och fick vissa komplikationer i samband med graviditeten, i första hand med mig själv. Jag drabbades av depression och jag vâgade inte söka hjälp för det. Det dröjde innan jag anförtrodde mig ât nâgon om att jag väntade barn. Zvonko hade hamnat i dâligt sällskap bland sina klubbkompisar. Vissa av dem var frân början emot sammanslagningen av föreningarna och de önskade inte att föreningen Lipa skulle fungera bra sâ som den gjorde. Zvonko pâverkades negativt av deras starka pâtryckningar detta speglade sig pâ vârt fôrhâllande. Vi drog inte alltid ât samma hâll, han och jag. Och nu väntade jag hans barn. Hur skulle Inger, Zvonkos dotter ta det och inte minst hans f.d. fru Hedvika som fortfarande hade en viss pâverkan pâ honom?! Jag valde att inte berätta om graviditeten för Zvonko, inte än i alla fall. Nu, längt senare, inser jag att jag handlade fel men dä kändes det som det enda rätta. När jag var i fjärde mänaden blev jag tvungen att anförtro mig för nägon om min graviditet och jag valde att berätta det för mina döttrar. Vid sidan av mitt skolarbete utförde jag nägra timmars städning pä kvällarna och flickorna ofta hjälpte till för att dryga ut vär kassa och fä fickpeng eftersom jag var självförsörjande och hade det inte sä bra ställt ekonomiskt. Zvonko hade egen ekonomi och jag kunde inte alltid räkna med honom. Tinko, flickornas far, var som en förlorad själ som ansträngde sig att slippa bidra med försörjningen pä alla sätt och vis, sä vi fick göra sä gott vi kunde för att klara oss och mä bra. Vid ett tillfälle berättade jag för flickorna om mitt gravida tillständ. Jag förväntade mig inte att de skulle ta det pä ett positivt sätt men till min förväning gjorde de det! De var glada för min skull oavsett att de lagt märkte till att Zvonko och jag inte alltid var sams. De rädde mig att jag snarast skulle berätta den glada nyheten även för Zvonko. En vanlig dag när Zvonko stannade hemma frän klubben berättade jag att vi skulle ha barn. Han blev helt överraskad och hade inte en aning om hur det gätt till. Jag berättade när det hade hänt och att jag redan var i fjärde mänaden. Vi skulle ha barn i juni. Han blev först väldigt upprörd Och undrade varför han inte fick veta det tidigare! Jag förklarade att jag inte var säker pä att han ville ha barnet sä jag erbjöd honom att han inte behöver ta pä sig faderskapet om han tyckte att det var mot hans vilja. Zvonko blev ännu ledsnare och sa att han visst vill ha barnet och att jag borde berättat tidigare. Nu förklarade jag mina tidigare farhägor, att Inger och Hedvika eventuellt skulle protestera sä det var bäst att hälla honom utanför. Jag bad honom om förstäelse och att jag inte kunde göra det ogjort. Samtidigt lovade jag honom att hälla honom uppdaterad hädanefter. Zvonko förlät mig aldrig helt, den känslan har jag fortfarande. Dora hade i januari redan fyllt 16 är, Lenka skulle fylla 15 i mars och AnneMarie 13 i juli samma är. Zvonkos dotter, Inger fyllde 16 i december 1980. Flickorna var inne i pubertetetens övre gräns och det var hela tiden pätagligt märkbart. Det är allmänt känt att puberteten är en jobbig period för själva individen men ocksä för närmaste omgivningen, t.ex. föräldrarna. Men det behöver inte gälla alla. För mänga är det en rolig och spännande tid i livet när det händer mänga nya saker bäde med en själv och med annat omkring en. Mänga gillar att växa och fä en mer vuxen kropp och utseende, men inte alla. Det kan kännas förvirrande att kroppen förändras, ibland kan man känna att man inte riktigt hänger med. Tonären kan vara en jobbig tid. Den unga människan gär frän barndomen till vuxenvärlden. Förändringarna sätter barnets kropp och själ ur balans samt att föräldrarnas tälamod sätts pä prov. Samtliga föräldrar och barn borde absolut upplysas mer om vad som händer med barnen under pubertetsären. Själv var jag en av de okunniga, jag fattade inte vad som hände med mina barn, jag själv var gravid igen och hade fullt upp med mig själv, men sökte aldrig läkarvard för min depression som ibland var riktigt otäck. Dora gick i nian och under längre perioder skolkade hon frän undervisningen. Det hände att hon inte kom hem pä nägra dagar. Lenka gick sä smäningom samma väg, sä tvä av mina barn skolkade och vanskötte skolan. Eftersom jag inte klarade av att fä flickorna pä rätt väg fick jag dras med däligt samvete. Och sä hade jag dessutom själv problem med min psykiska hälsa. Deras pappa bodde dä, sedan en tid tillbaka, i Slovenien med Lidija, jag kunde inte förvänta mig nägon som helst hjälp frän honom. De var gifta och väntade ocksä barn. De fick tvillingar, tvä veckor efter Matejs födelse. Samtidigt hade Tinko ett förhällande med en annan kvinna som ocksä blev gravid. Hon födde en flicka, Andreja, nägot senare under samma är. Även om Tinko hade funnits i närheten skulle jag ända inte kunna be Tinko om hjälp för det gick inte att lita pä hans omdömen. Det visste jag sedan tidigare. Det enda som äterstod var att själv kämpa vidare med mina egna och barnens problem. Zvonko var inte till stor hjälp heller, bl.a. hade han tagit illa upp att jag inte berättat för honom om graviditeten och sä hade han kanske egna problem, som jag inte kände till, att lösa. Han berättade inte mycket om sitt tidigare liv sä jag visste knappast nägot om hans tankar och planer. Mina föräldrar var i Slovenien, systrarna hade fullt upp med sitt sä jag var tvungen att klara detta själv. Jag kände att Zvonko och jag glidit isär pä nägot sätt. Se, Männingen! Den har jag sytt själv för jag gick upp 27 kg under graviditeten. Dora sänkte sina betyg ett steg i nian sä hon kom inte in pä sitt första val pä gymnasiet utan hon kom in pä hennes andra val i stället. Först gick hon pä Gullstrandsskolan i Landskrona. Där blev hon mobbad av en lärare för att hon gick till hemspräksundervisningen under hans lektioner. Mina barns hemspräkslärare var Franc Šprah och han planerade ofta sitt schema sä att barnen var tvungna att lämna andra ämnen för att gä till honom. Lärarna tyckte inte om detta men Franc kunde inte fä ihop sina timmar utan att behöva göra sä. Själv undvek jag sädant och undervisade ofta efter barnens ordinarie skoldag. Istället blev det jobbigt för mig, mina arbetsdagar blev länga och timmarna utspridda. Även barnen var ofta trötta efter en läng skoldag. Jag kände mig ofta slutkörd och utbränd men försökte gä vidare ändä. Nu var det tid för mig att börja förbereda mig inför förlossningen som närmade sig. Skolavslutningen var i början av juni och vi päbörjade värt sommarlov. Dora avslutade högstadieskolan, Lenka avslutade ättan och Anne-Marie sexan pä GA-skolan i Landskrona. MATEJ Zvonko brukade utebli pa kvällarna, han gick jämt sina egna vägar. Jag trodde inte att vart förhailande skulle halla länge till. Han brukade inte berätta vart han tog vägen eller sa. Det kan även ha varit mitt fel att det blev sa. Ett ännu jobbigare förhallande med en partner som stundvis var franvarande hade jag redan upplevt tidigare, med Tinko. Under kvällen den 22 juni 1981 var i alla fall alla tre barnen hemma sa jag var lugn pa den punkten. Vi hade gatt och lagt oss för att sova. Vid ett-tiden pa natten vaknade jag plötsligt av att fostervattnet hade gatt. Jag hade gatt upp hela 27 kg under graviditeten och kände mig jätteklumpig. Benen var svullna och handlederna var tröga. Zvonko var fortfarande inte hemma. Jag väntade ett tag innan jag väckte barnen och berättade vad som hade hänt för dem och att jag maste aka in till förlossningen i Helsingborg. Dora ringde efter taxi. i all hast packade jag ner nagra saker i en väska. Taxin kom och körde mig till Helsingborgs lasarett tidigt pa morgonen den 23 juni. Födandet pagick för fullt och det var inte alls för tidigt att aka in. Vid femtiden pa morgonen kom även Zvonko till förlossningen. En bekant, Katarina Fanedl, som ocksa väntade barn, hade kört dit honom eftersom han saknade körkort da. Vid halv sju pä morgonen, den 23 juni 1981, föddes vär son. Han fick heta Matej, Daniel, Avgust. Matej efter Zvonkos far, Daniel efter flickornas önskan och Avgust efter min far. Matej vägde 3 700 g och var en söt och välskapt liten bebis. Det var värt första gossebarn sä vi blev nöjda med vär livsuppgift, att släktet skulle föras vidare. Samma dag hörde jag nyheterna pä radion om att Sara Leander hade avlidit. Samtidigt började en nyhet sprida sig om att den heliga Jungfru Maria börjat visa sig för nägra barn i Medjugorje i Bosnien Hercegovina. Gud använder mänga sätt för att nä människors hjärtan. Han talar i känslor, intryck, i tankar och bilder. Jag är säker pä att barnen i staden Medjugorje inte ljög om sin upplevelse. Matejs mor- och farföräldrar, syskon, släkten samt dopdagen. Vara barn inhämtade kärleken till sang och musik redan i tidig barndomsälder. Men vart har kärleken tili sporten tagit vägen?! Hur som helst, pilgrimsresorna av pilgrimer frän hela världen till Medjugorje pägär än idag, mänga tror pä undret och som bekant är det sä, att de som tror blir frälsta (kdor verjame, bo zveličan). Och utöver dessa nyheter kom vid ungefär samma tid en annan, grymmare nyhet om att nägra människor insjuknat i den hemska sjukdomen AIDS. Mänga mänskliga tragedier uppstod pä grund av sjukdomen och gör det fortfarande idag. Efter nägra dagar pä sjukhuset i Helsingborg var det dags att äka hem med bebisen Matej. Flickorna fick klara sig själva under de dagarna jag var borta. Zvonko hjälpte till med matlagningen hemma. Mina depressioner hade inte försvunnit helt sä jag var inte mycket att räkna med pä ett tag. Jag vägade dock fortfarande inte söka läkarhjälp för mina besvär. Matej klarade jag dock av att sköta. Flickorna lugnade sig och var mest hemma. Deras kompisar kom hem till oss i stallet sä det blev oftast livligt. Alla ville se Matej. Vi skämde bort honom lite, eftersom han hade mänga unga människor omkring sig och alla ville sköta om honom och kela med honom men jag vill fä pästä att man aldrig kan älska ett barn för mycket! I mitten av juli äkte Zvonko, Anne-Marie, Matej och jag till Slovenien. Matej var dä nägra veckor gammal. Vi var ju tvungna att visa upp värt fina tillskott för vära föräldrar i hemlandet. Jag minns att det var en extra varm sommar är 1981. Vär bil hade ingen luftkonditionering. Vi svettades i bilen eftersom vi inte kunde öppna fönstren för Matejs skull, sä han inte skulle bli förkyld. Precis sä hade vi det pä den tiden, är efter är äkte vi utan kylsystem i bilen. Och eftersom vi inte visste nägot annat gick det bra. I augusti kom vi tillbaka till Landskrona. Till hösten började Dora gymnasiet, Lenka i nian och Anne-Marie började i sjuan. Själv var jag föräldraledig ett är efter att Matej föddes. Zvonko jobbade som vanligt pä Järnkonst. Matej växte och var till glädje för oss alla. Inger och Hedvika hörde inte ifrän sig nägot, jag visste inte alls, hur de tog detta med Matej. ATT FÁ BARN - ETT UNDER Vara barn, var stolthet och var gladje... Titta! Först föddes en dotter, sen en till och sen en till. Mänga är senare fick jag även en son. De nyfödda var de största undren som jag nägonsin kunnat föreställa mig. Trots mina problem som jag drabbats av under graviditeterna, älskade jag alla mina barn över allt annat! De var som smä fägelungar som behövde hjälp innan de var mogna att flyga för egen kraft! De föddes av en mamma som var jag, helt fantastiskt! Jag, som alldeles utmattad av förlossningsarbetet läg där och speglade mig i evigheten. Jag brukade sitta pä sängen i sjukhusrummet med det lilla knytet i mina armar. Tiden hur länge jag satt kunde variera, kanske en timme eller kanske bara nägra minuter, alltmedan tiden förflöt. Jag höll de nyföddas smä kroppar mot min egen. En liten kropp som utgjordes helt av materian frän min egen vävnad och som omformats till nägot nytt. Det är fantastiskt! Jag tittade pä bebisarnas ansikten. Lät mig berätta vad jag säg: häret, huden, det absoluta minimum av vävnad av vilket en varelse bestär av för att kunna forma sina villkor för livet. Jag kunde även se vissa släktdrag av alla förfäder som lämnat nägot efter sig ät mina efterkommor. Jag säg mig och pappornas drag i deras ögon, jag säg oss i barnens huvudform och i nackarnas böjningsvinklar. Jag säg Avgust och Angela, mina föräldrar. Jag säg pappornas drag lika tydligt som om jag haft dem framför mig. Drag av mina äldre förfäder kunde jag bara ana, jag kände inga längt bakät i tiden eftersom de dog innan jag blev född eller sä mindes jag dem inte. Jag säg bortom dem allihop, baklänges in i djupet av min släktlinje. Jag säg nägra som jag bara har sett pä kort, jag säg dem som kom, alla fanns där i mina barns ansikten. Dora är lik sin gammelmormor Alojzija Bohanec, Lenka liknar sin kusin Majda Bohanec och sin faster Maria Varga, Anne-Marie är lik min mor och min moster Marija Bohanec och Matej har sin fars och syster Ingers och min mamma, Angelas drag. Utöver dessa likheter bär de pä mänga drag frän de övriga släktingarna ocksä. Det var sä svindlande. Vi är bara mönster som slussas vidare frän generation till generation, med vissa modifikationer varje gäng. Inget förs dit pä annat vis. Den nyfödde är ingenting mer än vad hon eller han fätt av mig och sin far. Jag är ingenting mer än vad jag fätt av min pappa och mamma. Pappa är ingenting mer än vad han fätt av farfar och farmor, och mamma är ingenting mer än vad hon fätt av morfar och mormor och sä vidare. Vi är mönster, som materien flödar igenom. Vi har evigheten boendes i oss, vi är cirkeln som äterupprepar sig själv. Jag är bara en pusselbit i processen, alla mina barn fortsätter att utgöra nya pusselbitar i livets mosaik. Är det inte fantastiskt?! Pä BB fanns det i alla fall gott om tid att fantisera och filosofera. Det är svärt att uttrycka alla känslor som jag kände vid mina barns födelser, jag kan äterge bara en liten del av dem. Men de gav mig en sorts känslighet för genesis, en väldigt konkret upplevelse av den släktlinje i vilken jag är inskriven. Vad är mänskligheten? Är det bara ett namn man använder för att samla ihop alla de individer som är resultatet av just denna ordning av självreproducerande mönster eller är det nâgot annat? Vem har svaret? Genetik är nâgot otroligt abstrakt, eller ocksâ nâgot väldigt konkret. I ett ögonblick av stark affekt blev det liksom en sorts tröst och förhoppning; mina förfäder och efterkommande, vi är skiftningar, variationer inskrivna i evigheten. Det där med generna - det abstrakta och konkreta i vâra kroppar - blev genom barnen underligt verkligt. Och när det är dags att lämna denna jord, kommer jag att leva vidare genom mina barn, barnbarn... sâ som mina förfäder lever vidare genom mig. Verkligheten kom i fatt mig när jag lämnade sjukhuset. Jag blev inte av med mina depressiva tankar. Ibland pratade jag med mina flickor om mitt konstiga tillstând, men jag vâgade inte plâga dem med det i onödan. Föräldrarna Angela och Avgust, Gustek Budja var tillbaka i Landskrona igen och vi kunde fortsätta med orkestern Svalorna och anta spelningarna runtom i Sverige. Ibland var det mycket jobbigt att vistas bland folk, jag kände nâgon slags fobi inför folksamlingar. Det var inte alltid lika besvärligt, men ibland fick jag det väldig jobbigt med mig själv utan nâgon förklaring. Jag hoppades dock pâ bättre tider. Matej döptes i oktober, gudföräldrar blev paret Kostanjevec. TIDEN GICK I november 1981 firade det dâvarande jugoslaviska riksförbundet i Sverige ett jubileum i Stockholm. Lojze Hribar, som var förbundets ordförande bjöd oss, systrarna Budja, till att medverka i kulturprogrammet som representanter för republiken Slovenien. Övriga republiker representerades av artister frân respektive republik. Vi bjöds pâ flygresan och övernattning pâ Grand hotell. Jag minns att vi fick bo i Kekkonens (f.d. finsk president) svit. Matej var dâ dryga fem mânader gammal och ammades fortfarande sâ jag var tvungen att pumpa ut mjölk för tre dagar sâ att han fick sin ranson tills jag kom tillbaka. Föräldrarna var i Landskrona och kunde ta hand om mina barn. Det gick bra för Matej, men själv fick jag vid flera tillfällen i Stockholm problem med mina rinnande bröst. Usch, vad det var jobbigt! Jag fick pumpa ut mjölken gâng pâ gâng för att klara det. Men självaste medverkan pâ scenen, mötet med andra och Stockholmsbesöket var väldigt intressanta upplevelser, tyckte vi alla tre. Marjan Kramaršič tog hand om oss när vi inte uppträdde. Bland annat träffade vi träffade en mängd kändisar, artister, ambassadörer frân andra länder. Matej växte och snart var jag tvungen att âtergâ till arbetet som hemsprakslärare, eller sâ var jag tvungen att hitta pâ nâgot annat. Jag bestämde mig för att först söka in pâ Komvux för att läsa upp grundskolekompetensen och fâ betyg i matte, svenska och engelska. Dessa ämnen mâste jag behärska för att känna mig behörig till att kunna hjälpa eleverna. Och jag blev antagen till KOMVUX. Hösten 1982 började jag min nya utbildningsbana. Jag behöll nâgra timmar av lärartjänsten för att behâlla platsen och dellönen, resten lânade jag för studierna. EN NY VÄNDNING STUDIERNA Nu började en ny epok i mitt liv. Jag päbörjade mina mängäriga studier. Först anmälde jag mig pä Arbetsförmedlingen för att fä hjälp med att komma in till Komvux. I slutet av juli anordnades ett inträdesprov sä att man kunde placera komvuxeleverna pä rätt nivä. Jag hamnade i högstadiegruppen. Man kunde tro att det skulle gä hur lätt som helst. Men snart visade det sig att studierna behövdes tas pä allvar. Jag fick ägna mycket tid ät läsning eftersom jag aldrig förr hade läst alla dessa ämnen. Allting lästes och skrevs pä svenska. I studierna pä högstadiet ingick även alla andra ämnen, utom de estetiska ämnena som säng och musik. Samtliga högstadiets sex terminer skulle läsas in pä bara fyra terminer. För att klara studierna var man tvungen att vara pä alerten hela tiden. Jullovet närmade sig och vi stannade hemma frän skolorna. Dora bodde nästan hela tiden hos sin pojkvän, Hannu Tuomainen, Lenka och Anne-Marie bodde fortfarande hemma. Lenka kom in pä Hotell- och restauranglinjen. Dora fick nägra ströjobb under lovet, hon höll pä med studierna vid Katedralskolan i Lund, där hon läste till läkarsekreterare. Efterät dröjde det nägra är innan hon fick det rätta jobbet som hon hade utbildning till. Lenka fick, liksom Dora, inte nägot arbete med en gäng efter respektives utbildning. Lenka flyttade till sin dävarande pojkvän och tog nägra tillfälliga jobb pä Bingo i Landskrona. AnneMarie avslutade inte sin gymnasiala utbildning helt utan hoppade av i förtid. Senare läste hon om pä samma program, till värdbiträde. Hon bodde delvis hos sin dävarande pojkvän, som Dora och Lenka ocksä gjorde. Efter att ha avslutat högstadieutbildningen hade jag fortfarande inte lust att ätergä till hemspräklärartjänsten. Jag sökte vidare till gymnasiet. Där valde jag HS-linjen (Humanistisk, Samhällsvetenskaplig linje) med slovenska och franska som tillvalsspräk utöver de obligatoriska spräken svenska och engelska. Här var studietempot ännu härdare, ämnena var ännu mer krävande. Jag kämpade flitigt och blev glad för allt nytt som jag lärde mig. Det kändes stimulerande. Att läsa alla nya spräk blev dock besvärligt, när jag nu tänker efter. Men jag gav mig inte och kämpade vidare. INGER OCH MATEJ När Zvonko och jag träffades verkade det som om det var kärlek vid första ögonkastet, men jag var inte medveten om hur det var fatt i början. Efter flera misslyckade förhällanden sedan tidigare, kändes det som om jag äntligen har träffat en själ som kommer att kunna gä med mig genom livet Vad som var den egentliga orsaken till deras skilsmässa har jag inte fätt reda pä än idag, snart 37 är senare. Ibland plägades jag av svartsjukan eftersom jag inte visste varför de bröt med varandra. Jag minns att det inte var sä lätt att komma in i hans familj, varken i Slovenien eller i Jönköping. Ätminstone vad hans mamma och hans moster Fanika beträffade. De hade fätt för sig att jag kanske var orsaken till Zvonkos skilsmässa. Inger tyckte ocksä att jag var skulden till att hennes pappa Zvonko flyttade till Landskrona, en stad ca 27 mil söderut frän Jönköping, där de bodde. Och det var sant, det var för min skull han flyttade. Mitt förhällande med Inger förbättrades dock med ären. Hon accepterar mig och barnen sä längt det gär. Men strax efter att Matej föddes var ar Hedvikas och Ingers negativa inställning mot mig väldigt tydlig under nägra är. Det gick dock över och nu känns det bra mellan oss. Zvonko var tidigare gift med Hedvika, de fick dotter Inger, pä bilden med Hedvika. Halvsyskonen Mladen, Inger och Matej Zvonko och jag har missat en hel del med vara barn. Vi har varken under deras uppväxt eller senare tagit upp och rensat i vara förhallanden med varandra. Detta blev inte bra och speglar sig i vara liv fortfarande. Vi latsades att allt var bra, vilket det inte varit alltid. Inger var nästan 17 ar när Matej föddes, Dora 16 ar, Lenka 15 och Anne-Marie 13 ar. Det är inte det enklaste att fa ett litet syskon vid den här aldern och att samtidigt ha en styvfar och/eller styvmor, som vara barn har haft. Jag känner en viss skuld för att jag inte har handlat annorlunda. Tyvärr har vi missat den tiden da det var möjligt att skapa varmare syskonband mellan vara barn och nu är det upp till dem själva att göra nagot at saken. Vi visste inte bättre och sa har vi tacklat egna problem under tiden När Matej var nästan tre ar gammal fick Zvonko ett brev fran Inger. Han fick sig en utskällning för att han inte hade kontaktat henne när han hade fatt reda pa att vi väntade barn. Hon anklagade honom för allt han hade missat med henne. Jag tyckte inte att Inger var rättvis mot sin far men samtidigt sa hade jag inte med det att göra. Detta hände före min tid. Inger tog upp gammalt groll om arvstvister fran Slovenien som jag inte känt till innan. Hon var ocksa arg pa pappa som lämnat Jönköping och flyttat till Landskrona. Det var just detta som jag fasade för, da jag blev gravid, att Inger och Hedvika skulle blanda sig i och förstöra ännu mer för oss. Först under päsken 1984 äkte vi med Matej till Jönköping för att hälsa pä Zvonkos gamla vänner och släktingar pä hans f.d. frus sida. Även Inger kom dit pä besök, det var första gängen hon träffade Matej som dä var nästan 3 är. Hon och pappa Zvonko talade ut ordentligt om vad som tryckte dem bäda. Det kändes bra för sedan blev de vänner igen och allt ätergick till det gamla vanliga. Inger har varit väldigt glad för sin halvbror, Matej sedan dess! Mig har hon accepterat sädär. Det kanske inte var helt konstigt. Zvonko flyttade ju till Landskrona för min skull och det läg kvar en besvikelse hos henne. SJUKDOM, STUDIER OCH POLITIK Jag har alltid varit tyckt om att skriva. Det mä ha varit artiklar till olika tidningar och tidsskrifter i Slovenien, dikter eller brev som jag har författat. Under en veckas tid antogs jag till en skrivarkurs pä Nordens Folkhögskola, pä Biskops Arnö. Den ligger pä en liten ö i en avsides vik i Mälaren. Skolan erbjuder kurser i foto, film, skrivande, kultur, biständ och friskvärd. Skrivarkursen leddes av Jon Milos, en rumänsk-serbisk författare frän Serbien, bosatt i Malmö. Pä den tiden fanns det flertaliga jugoslaviska klubbar och ca 75 000 jugoslaver som invandrat till Sverige. Bl.a. fanns det en jugoslavisk författarförening i vilken invandrande författare av blandade nationaliteter kunde bli medlemmar i. Jon Milos blev heltidsanställd pä den jugoslaviska författarföreningens administrativa avdelning och jag valdes till föreningens ordförande och en av mina huvuduppgifter var att hälla ihop de bräkiga nationella författarna frän Jugoslaviens olika delar. Det visade sig vara en svärare uppgift än vad jag trodde frän början. Mänga medlemmar hade helt egna äsikter om saker och ting och ingen ville ge efter i vissa viktiga frägor sä föreningens existens hängde ofta pä en skör träd. För att klara ledningsposten var jag tvungen att hälla mig extra diplomatiskt i min roll som ordförande fram tills att jag sa upp mig 1988 för dä flyttade jag tillfälligt till Slovenien, för att under ett ärs tid studera pä universitetet i Ljubljana. Om detta skriver jag nägot senare i boken. Den treäriga gymnasieutbildningen skulle läsas in pä tvä är. Under den tredje terminen kände jag att min rygg inte orkade med. Den obekväma ställningen, mänga timmars sittande pä obekväma stolar i skollokalerna gjorde att jag fick rejält ont i ryggen. Jag hade haft ryggproblem tidigare men nu var det väldigt illa, jag hade värk hela tiden. Smärtan liksom strälade ner längs benen och ibland hade jag en känsla av att inte kunna gä längre. Jag visste inte hur jag skulle tackla detta sä jag beställde en tid hos min gynekolog i Landskrona. Nägon vecka före jul 1984 fick jag en tid pä gynekologiska avdelningen i Landskrona. Läkaren som undersökte mig menade pä att min ryggvärk inte hade nägot med det gynekologiska att göra. Jag borde söka till kirurgin. Han tog ändä nägra prover frän livmodern för att vara pä den säkra sida. Läkaren berättade att han tagit bort en liten polyp i livmodern. Redan nâgra dagar senare, strax efter nyârshelgen, fick jag besked om att allt inte stod rätt till med provresultatet. Jag skulle komma tillbaka för att lämna ett nytt prov. Det gjorde jag. Tvâ dagar senare ringde de mig frân sjukhuset, de ville att jag skulle komma in dagen dä^ för en skrapning. Först skulle jag träffa min gynekolog för samtal. Han berättade att polypen som han hittat i livmodern var cancerogen. Jag hade drabbats av livmodercancer! Allting rasade för mig när jag fick beskedet. Att fâ den diagnosen kunde inte beskrivas som nâgot annat än en katastrof. Matej var ännu inte fyllda fyra âr, flickorna hade inte heller stadgat sig i livet. Jag sâg framför mig att jag skulle lämna dem pâ grund av cancern. Livet stannade uppför mig. Först skrapade de i livmodern, sedan blev det dags för operation. Den 7 mars 1985 opererades jag vid universitetssjukhuset i Lund. Min behandlande läkare, kirurg Helm, opererade och tog bort min livmoder och bâda äggstockarna. Pâ grund av operationen hamnade jag i ett för tidigt klimakterium som blev mycket besvärligt. Svettningar och ângestattacker kom och gick om vartannat. Mina tankar och känslor pâ den tiden skrev jag ner i en dagbok som jag började skriva pâ inrâdan av min dotter Dora. Anteckningarna om mina upplevelser frân den tiden kommer nâgra sidor längre fram här i boken. När man drabbas av en livshotande sjukdom, till vilka cancern räknas, börjar man tänka i andra banor än innan, allting blir annorlunda, världen ses med andra ögon. För min del förlorade en del av de gamla värderingarna sin ursprungliga betydelse, nya värderingar blev till. Jag började fôrstâ att jag bara hade ett liv att leva här pâ jorden, hur mitt liv skulle formas och vad jag gör av det är helt upp till mig själv. Jag kämpade med min ângest om framtiden, en framtid jag inte visste om jag har mycket kvar av. Och det gjorde att jag började tänka pâ mina egna behov, prioritera dem, dock utan pâ bekostnad av andra. Själva operationen och tiden kort därefter tänker jag inte gâ in pâ här. Jag blev inlagd i tre veckor pâ grund av att febern inte ville ge med sig. Efter sjukskrivningen som varade i nâgra mânader efter operationen âtergick jag till studierna och avslutade gymnasieutbildningen i december 1986. Pâ grund av sjukdomen missade jag en hel termin, men ändâ var jag fast besluten om att fortsätta läsa vidare. Jag skulle även försöka ersätta det som jag hade missat tidigare i mitt liv, bâde i Slovenien som barn och senare i Sverige som vuxen. Studierna inspirerade och kurerade mig. Att läsa vidare efter grundskolan var min högsta önskan sedan barndomen. Pâ grund av olika omständigheter kunde jag inte fullfölja detta förrän NU. Jag skrev högskoleprovet och tack vare resultatet och gymnasiebetygen kunde jag skreva in mig pâ Kulturvetarlinjen pâ Lunds universitet. Kulturvetarlinjen valde jag eftersom jag dâ tyckte att den passade mig bäst. Vilket yrke som utbildningen sedan kunde leda till hade jag inte grubblat pâ sâ mycket. Efter ca ett ârs studier där jag reda pâ att man kunde läsa pâ nâgot utländskt universitet i Europa. Jag beslutade att söka in pä universitetet i Ljubljana, Edvard Kardeljs Filosofiska fakultet. Dä var Slovenien fortfarande en av delrepublikerna i SFRJ. Det blev en del saker som behövde ordnas i förväg, t.ex. ett läkarintyg och en stipendieansökan. Allting gick igenom och det var fritt fram för mig att läsa historia under ett helt är i mitt gamla hemland! Nu förverkligades delvis min högsta önskan. Ett helt studieär är 1988/89 läste jag som utländskt studerande pä Filosofiska Fakulteteten i Ljubljana, Slovenien! Jag beviljades ett slovenskt stipendium samt att jag fätt svenska studiemedel för att klara ekonomin. Hyran i Sverige fick jag betala ändä trots att jag bodde i Slovenien under ett helt studieär. Zvonko och jag var inte sambos dä sä jag fick klara min ekonomi pä egen hand. De politiska och ekonomiska förändringarna i dätida Slovenien var pätagliga. En inflation slog sönder landets ekonomi. Inflationen uppgick slutligen till ca 2 500 % ärligen just ären 1988/89 var det som värst. Jag kände mig rik med min svenska mänadsinkomst och som tack vare den höga inflationen fick ett större penningsvärde. De som hade ett län att betala tillbaka hade det nägot lättare pä grund av inflationen. Det är svärt att beskriva mina upplevelser under min studietid i Slovenien. Det var en tid som inte kan upprepas men som jag fortfarande minns med värme och förundran. Tvä är senare, under tiden som jag befann mig tillfälligt i Slovenien, utropade landet sin självständighet och de stora förändringarna blev ännu större med tiden. Demokratiseringsprocessen pägär fortfarande. Under den länga enväldesepoken av diktaturen i SFRJ var man tvungen att tillhöra det kommunistiska partiet om man ville bli nägot annat än bara en okvalificerad arbetare, säsom regissör, lärare, polis, domare eller äklagare. Alla blev beroende av partiets godtycklighet ända fram till kommunismens sönderfall 1991. Och dagens politiska vänster som dock inte längre kallar sig kommunister, försvarar fortfarande sin status för att kunna utnyttja alla privilegier och vinningar frân förr. Staten mjölkas fortfarande av vänsterpartierna och de är de mest högljudda motständare till förändringar för finanspolitiska regler i grundlagen, eftersom de högsta kredittagarna finns bland vänsterorienterade pampar, med däligt säkrade län, som har utarmat banksystemet i Slovenien. Jag följer noga utvecklingen i Slovenien hela tiden. Alla dessa respondenter blir nu rädda för de kraftiga ätgärder som väntar eftersom deras partipolitiska kollegor - äklagare och domare inte längre kommer att kunna hälla pamparna bakom ryggen och inte gömma undan och fördröja rättsfallen genom att slänga dem i lädor för preskription. Man blir ledsen och besviken för att det politiska läget i Slovenien är fortfarande kritiskt. Även EU, främst dess Folkparti, har yttrat stor kritik över det slovenska rättsväsendet. Särskilt behandlingen av forne premiärminister Janez Janša togs under uppsikt. Äklagare och domare mäste börja bli rättvisa och sluta blanda in sina godtyckliga politiska färger! Tack gode Gud för att Slovenien är med i EU, än finns det hopp att rättsväsendet kommer att underkasta sig rättvisan. EN REFLEKTION ÖVER MIN SJUKDOMSHISTORIA Jag kommer aldrig att glömma de där dagarna i december 1984 och januari 1985, dagar da gynekologen hittade en polyp i underlivet. Dagen da jag fick höra de där hemska orden frän läkaren- "Det ser inte bra ut det här, inte bra alls. Du har en polyp som mäste undersökas" Jag var inte fyllda 40 är, mor till fyra barn som dä var 20, 19, 17 och 4 är gamla, mitt uppe i att utbilda mig pä Komvux för att sedan fortsätta pä Kulturvetarlinjen pä universitetet i Lund. Jag var mitt i livet när marken rämnade under mina fötter. "Du har cancer..." kom beskedet nägra dagar efter provtagningen. Nej, nej, nej, det är fel, tänkte jag. För cancer. det händer ju inte mig!! Mitt liv kan inte ta slut än, för det var just det som beskedet om cancer betydde för mig dä. Min mormor dog 1939, troligen av livmodercancer, det ställdes dock aldrig nägon diagnos pä henne, men symptomen antydde det. Hon blödde, hade ont och sä dog hon när hon var 45 är gammal. Det händer väl inte mig ocksä?! Men det var just vad som var pä väg att hända. Snabbt sattes behandlingarna in och hela mitt liv förändrades, det sattes liksom ur spel. Först blev jag skrapad, sedan drabbades jag av halsfluss med hög feber som följd och operationen fick vänta tills jag tillfrisknade. Det kändes tungt att bära cancern inom mig, jag önskade att fä bort den fortast möjligt! Det var en lättnad att bli av med den hemska svulst som hotade mig till livet. Visst sörjde jag livmodern och äggstockarna, för jag kom in i klimakteriet över en natt. Det var för första gängen att jag sörjde menstruationen, jag kommer aldrig mer att fä den! Efter operationen dröjde en evighet av väntan pä svaret frän patologen. Vad hade jag för sorts cancer? Vilken behandling skulle jag genomgä? Vilka chanser hade jag för att bli frisk? Men det om att jag skulle bli frisk kunde jag inte tänka pä dä. Jag funderade mer pä hur illa det var, hur läng tid skulle det ta innan mina barn förlorade sin mamma? Eftersom jag var drabbades av feber efter operationen var jag tvungen att ligga pä sjukhuset i hela tre veckor. Svaret frän patologen kom under den tiden. Jag hade sarkom, en aggressiv sort, men allting tycktes vara borta i och med operationen. Ingen efterbehandling behövdes, varken i tablettform eller som strälning. Det kändes skönt ändä. Men nägon garanti kunde jag inte fä att cancern kommer att hälla sig borta för gott. Jag gick som i en dimma, ett töcken. Jag gjorde det jag skulle, en dag i taget, men jag minns inte särskilt mycket av det. Pä sjukhuset erbjöd man morfin att ta mot smärtor. Morfin kan ju göra en människa beroende. Jag grät mest hela tiden, bäde för min egen skull och för barnens skull. Ofta visste jag inte varför jag grät. Men det spelade inte sâ stor roll, jag behövde släppa ut all oro. Jag oroade mig för hur det skulle gâ för barnen, tyckte synd om dem om de skulle förlora en förälder när de var sâ unga, jag sörjde att jag inte skulle fâ se de yngsta växa upp. Särskild orolig var jag för den lille Matej. Samtidigt som jag äterhämtade mig, gick mina studiekamrater frân Komvux i Landskrona vidare till gymnasieprogrammet. När andra frân min ârskurs stod klara för att ta sin examen, grubblade jag över om jag skulle fortsätta med studierna. Detta var ett hârt slag. Under hela examensveckan var jag ledsen och sâ besviken pâ min kropp som hade svikit mig pâ det här viset! Men plötsligt vaknade jag upp ur dvalan. Jag ville leva, fortsätta mina studier, göra massor av saker som jag inte hunnit med förr. Bland annat ville jag skriva, skriva ner min livshistoria, göra det ena och det andra. Och ärligt talat, när jag nu i efterhand ser tillbaka pâ mitt liv sâ tycker jag att jag lyckats genomföra mer än jag trodde var möjligt för mig. Livet började ta fart igen, jag var besluten om att gâ vidare men svârigheten fanns i att jag tyckte mig stâ helt och hâllet ensam. Ok, jag fick en del besök pâ sjukhuset. Zvonko var där dagligen och uppmuntrade mig men för det mesta var jag ensam med alla mina tankar och känslor. När jag nu sakta började âte^nita mig fysiskt och var hemma igen, kom allt över mig. Allt som jag hade gâtt igenom, oron över hur detta skulle ha pâverkat barnen, oron för framtiden. Jag visste att Zvonko skulle finna sig till rätta. Frân början efter operationen hade jag haft en del kontakt med sjukhuset och personalen där, men nu var jag helt ensam. Utlämnad ât mitt öde kändes det som. "Tack och hej, nu far du klara dig själv." Nu skulle allt bli som förut. Jag ville vara precis som jag var innan allt detta hände, innan mitt liv började gâ pâ sparlâga. Jag försökte att âteruppta mina studier, vara pigg, jag försökte vara den mamma som mina barn behövde, den partner till Zvonko som jag varit innan. Det gick inte sâ bra. När jag fysiskt började mâ bättre kom den psykiska smällen. Jag brakade ihop rejält. Men detta tillstând kunde inte jag avslöja för min omgivning, tyckte jag. Jag hade drabbats av depression och ângest redan under den sista graviditeten 1980/81 och depressionen var nu pâ väg tillbaka. Detta fasade jag mest för. Jag gick aldrig till nâgon psykolog eller kurator under graviditeten. Nu blev jag tvungen att kontakta en kurator pâ Kvinnokliniken (KK) i Lund för att prata ut. Tvâ av döttrarna hade redan flyttat hemifrân, Anne-Marie, 17 âr bodde fortfarande kvar hemma men även hon var pâ väg att flytta till Magnus, hennes dâvarande pojkvän. Och sâ fyraârige Matej, vârt sladdbarn. Jag fasade inför att jag inte ens orkade ta hand om mina egna barn!! Mina underbara gullungar som trots vissa kriser gett mig sâ mycket under hela tiden. Detta kändes som det största misslyckadet under hela resan, att jag inte orkade ge tillbaka det som de förtjänade. Jag orkade inte plugga heller, fast jag sâ gärna ville. Jag orkade inte nâgot alls. Jag var helt apatisk. Dâ och dâ gick jag till Landskrona bibliotek och lânade böcker för att läsa forskningsresultaten angâende cancer. Ibland hittade jag nâgot som blev till en tröst och ibland var det skrämmande saker jag fick läsa. Jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle mâ bra. Jag skulle aldrig kunna vara glad igen. Sâ här i efterhand fôrstâr jag att det bästa dâ var att barnen redan stod pâ egna ben. Dora bodde tillsammans med sin Hannu, Lenka med Peter och Anne-Marie sâ smâningom hos Magnus. Matej hade ju sin far Zvonko som tog hand om sin son när jag inte orkade. Jag insâg dock snart att jag hade mycket att leva för! Anne-Marie och Magnus fick sâ smâningom dottern Therese, men deras förhällande höll inte sâ länge. Anne-Marie är numera gift med Niklas Solve, Lenka gifte sig med Peter Molin och Dora är gift med Hannu Tuomainen. De gifte sig 1992. Lenka och Peter gifte sig först 2006 och Anne-Marie och Niklas 2008. Redan i april 1985 âterupptog jag mina studier. I december 1986, ett och ett halvt âr senare fick även jag stâ pâ scenen pâ Komvux för att ta emot mitt slutbetyg frân den 3-âriga HS-linjen (Humanistisk- Samhällsvetenskaplig sektor). Nu var jag ocksâ klar att gâ vidare till universitetsstudierna. Att âtervanda till hemsprakslärartjänsten var inget jag kunde tänka mig just dâ. Jag ville läsa vidare. Jag blev sâ glad och stolt för att äntligen kunna förverkliga en del av mina drömmar trots alla tidigare svârigheter. REHABILITERINGEN Jag har pâ olika sidor i boken skrivit om mina universitetsstudier vid universitetet i Ljubljana, Slovenien. Det var en fantastisk tid, en fantastisk dröm som blev sann, jag kunde läsa i mitt gamla hemland och kunde välja mellan ett slovenskt eller (pâ den tiden fortfarande) jugoslaviskt stipendium. Jag valde det jugoslaviska. Med bâde studiemedel och stipendiet kunde jag leva gott. Efter att senare, 1990, ha tagit examen vid Lunds universitet fick jag en anställning pâ Komvux i Landskrona, där jag undervisade vuxna invandrare i svenska som andra sprâk (SV2). Under 10 ârs tid utökade jag mina studier pâ olika institutioner, jag ville stilla min hunger efter kunskap vilken jag nekats till av olika anledningar under alldeles för lâng tid. Senare, under mina tolv âr som SV2-lärare, arbetade jag med olika invandrargrupper, med analfabeter frân Asien och Afrika, med slavisk- och albansktalande befolkningsgrupper frân Balkanländerna. Kuvaitkriget och Balkankriget förde massvis med flyktingar till Sverige. Jag trivdes otroligt bra med mitt jobb! Det hade varit värt allt slit, helt klart. I undervisningen träffade jag mânga olika folkslag som hade olika svârt att tillägna sig svenska sprâket, i synnerhet skriftspräket för analfabeten. Efter allt jag gatt igenom tog manga för givet att det var jobbigt för mig. Men det tyckte inte jag. Tvärtom. Det hände ibland att jag fick svara pa vissa frägor som jag själv inte hade kunnat svara pa om jag inte gatt igenom hela den här cancerperioden, likasa Komvuxstudierna, universitetsstudierna och studierna i Slovenien, invandrarskap m.m. Jag kände att jag, genom min erfarenhet, hade väldigt mycket att ge i mitt yrke som SV2-lärare och som hemspräks- och speciallärare, vilket jag fortfarande undervisade i. Det var viktigt att kunna motivera människorna för studier och för allt de befattade sig med. Oftast lyckades jag. Pa sa vis kändes det som att allt jag gatt igenom ända hade en mening. Nu, manga ar senare träffar jag ibland mgra av mina gamla elever frän bade hemspräks-och SV2-undervisningen, de är glada och tacksamma för var tid tillsammans. Och det känns härligt! Länge fanns en oro kvar för cancern, rädslan för att den skulle komma tillbaka. Det var nagot jag länge fatt leva med, men det hindrade mig inte att ga vidare i livet. Jag lärde mig leva här och nu, njuta av det jag har vad gäller barnen, partnern och omgivningen. Till min fasa ställdes min äldsta dotter för mgra manader sedan inför en cancersjukdom. Hon har redan genomgatt en operation och kommer att inta antihormonella tabletter i fem ar samt att hon strälbehandlades i augusti/september 2013 under fem veckor. Det känns mycket svart för mig eftersom jag förstar hur svart det är för henne, eller för vem som helst som drabbas av cancer. Under vissa dagar emellanat känns allting tungt och fruktansvärt orättvist. Man maste kunna fa bryta ihop ibland för att sen ga vidare och det är just det jag hoppas att min dotter Dora kommer att kunna göra, det klarade jag att göra en gang. Man far inte lata livet överskuggas av rädsla för sjukdomens aterfall, nagot som kanske aldrig kommer att hända. Livet är alldeles för värdefullt för att slarvas bort. Mitt liv sattes ur spel under ett helt ar pa grund av cancern. Nu händer samma sak med min älskade dotter. Hoppas det gar över även för henne och att hon snart börjar leva fullt ut igen. Man maste kunna ta igen den tiden som gar förlorad under alla behandlingar. Att vara fysiskt aktiv förbättrar livskvaliteten. Dora gar langa turer dagligen och det stärker henne psykiskt och fysiskt. Nagra manader har gatt sen operationen och hon har nu börjat arbeta igen. Hon kanske inte orkar fullt ut än och da far hon sjukskriva sig igen. Att komma igang med sitt arbete kan ocksa minska tröttheten som behandlingen med antihormonella tabletter och stralningen medför. Jag hoppas att Dora och hennes familj - maken och deras tva vuxna barn ska ta sig igenom denna resa. Själv är jag tacksam, glad och stolt över för allt det stöd jag en gang har fatt av mina nära och kära. LIVET VÄNDER OCH VRIDER Under tiden hände det andra saker som pâverkade vâra liv. I februari 1986 chockades svenskarna och alla invânare i detta land av beskedet om att Olof Palme skjutits ihjäl pâ öppen gata i Stockholm. Det värsta är att man fortfarande inte funnit nâgot egentligt motiv för dâdet och än mindre nâgon gärningsman! Inget blev sig likt efter att Olof Palmes mördades i Sverige, den saken är klar! Under samma âr, den 26 april 1986, exploderade en reaktor i kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina och radioaktivt avfall spreds över hela Europa. I Ukraina involverades en massa människor i räddningsarbetet. Man insâg plötsligt att mänskligheten är sârbar pâ flera punkter, även under fredstid. Zvonkos far, Mato Bencek i Zagreb, insjuknade och dog 1986. Âret dä^ insjuknade min pappa Avgust, Gustek och Janez tog honom till sjukhuset i Rakičan. Pappa dog där den 8 mars. Jag och mina släktingar frân Landskrona âkte till begravningen. Mamma Angela bodde dâ kvar i Mala Nedelja. 1987 insjuknade Zvonkos mamma Irma Kumin i cancer. Hon blev liggandes pâ sjukhuset i Rakičan men eftersom cancern redan hade spridit sig tillräckligt blev hon snabbt väldigt försvagad och orkade inte bo hemma. Olga bodde fortfarande hemma hos Irma Olga var flickan som efter sin mammas död flyttade till Zvonkos mor Irma, där hon bott sedan dess. 1984 fick Olga en son som heter Siniša och som mamma Irma blev väldigt fäst vid. I februari 1988 körde min f.d. make, Martin, Tinko till sin son Rosando och i Slovenien. I närheten av hans hemstad Maribor hade han en olycka med bilen. Han blev medvedslös vid olyckan och vaknade sedan aldrig ur koman. I maj mânad förflyttades han med helikopter till Landskrona lasarettet och där han lâg medvetslös under nâgra veckor. Vâra döttrar Lenka och Anne-Marie var och hälsade pâ honom ett par gânger, men han förblev omedveten om deras närvaro. I slutet av maj dog Tinko. Under första veckorna i juni begravdes han, i Landskrona. Samma dag som Tinko begravdes kom det ett besked frân Černelavci att Zvonkos mor Irma hade gâtt bort efter sviterna av cancern. Dâ var Siniša fyra âr gammal och Matej var sju âr. Nu blev vi tvungna att handla fort. Vi fick omedelbart packa och förbereda oss för resan till Slovenien. Där väntar man inte med begravningen i veckor som man gör i Sverige, utan den avlidne mâste begravas senast tre till fyra dagar efter sin bortgâng. Zvonko var den ende levande släktingen och ende arvinge efter sin bortgângna mor och han mâste närvara vid begravningen. Hans far Matija, Mato Bencek dog tvâ âr tidigare och hans begravning anordnades av hans fru Marija Bencek. Dâ âkte vi inte dit. Men nu gällde det att âka till Slovenien. Vâr resa blev nâgot tidigarelagd än vad vi hade planerat. Samtliga förberedelser av mina studier i Slovenien var klara och nu blev plötsligt en annan, skulle Matej följa med mig till Slovenien eller skulle han stanna hos sin far och börja första klass i Sverige? Matej fick avgöra och han valde att följa med till Slovenien. Eftersom det nu var brâttom med avresan fick vi meddela Seminarieskolan om vâra ändradeplaner, att Matej skulle gâ i skolan i Slovenien istället och därför skulle vi söka till skolan i min hemby Mala Nedelja. Det gick bra bâde här i Sverige och i Slovenien och Matej fick gâ ett âr i slovensk skola, utan nâgra komplikationer sâ Matej följde med Zvonko och mig till Slovenien. Just dâ bodde Anne-Marie hemma hos oss pâ Föreningsgatan med lilla Therese, 1 âr, eftersom hon tidigare hade separerat frân Magnus. Efter semestern âtervânde Zvonko ensam tillbaka till Landskrona, Matej och jag stannade hos min mor Angela. Under tiden hittade Anne-Marie en lägenhet och flyttade dit. Zvonko bodde ensam kvar i vâr lägenhet tills Matej och jag âtervände till Landskrona efter ett ârs studier i Slovenien. MINA DAGBOKSANTECKNINGAR Det är nu ca 30 âr sedan som jag, pâ Doras initiativ, började skriva dagbok. Det mesta i detta kapitel kommer frân dagboken. Jag tycker att det är värt att belysa den delen av vâra liv i min bok. Texten varvas med mina tankar nu och anteckningarna dâ. Ett liv kan liknas en spegel som kan krossas vid för stora omvälvningar. Dâ förvandlas en tidigare blank yta till en massa vassa skärvor. För att kunna hämta krafter ur sin egen historia är det till en stor hjälp om man har tur och kan pussla ihop skärvorna för att fâ en helhet. Dagboken 1984-04-01 Anette Hurtig, Anne-Maries kompis, fyller 16 âr idag. Klart att Anne-Marie skulle hem till henne för att fira. Kören Lipa hade sängövningar i klubben. Jag ringde till Dora men hon kunde inte följa med dit. Hannu hade beställt pizza som skulle ätas upp. Varm. Eventuellt skulle hon komma till övningarna lite senare, men det gjorde hon inte. Matej var i alla fall med till klubben. Där stortrivs han, alltid. Han lekte fint med Dominika som ocksâ var där. Dominika är Matej s yngsta och käraste kusin. Han har sju kusiner till i Landskrona men Dominika gillar han mest av alla. Hon är fem âr äldre än Matej men tycker ändä om att leka med honom. Vi hörde inte frân Lenka denna söndag. Hon blev visst kvar hemma hos Peter och kurerade sin infektion som hon har drabbats av pâ ett konstigt ställe - i den högra foten. Hon gick med kryckor och fick under fyra dagar nâgra sprutor i förebyggande syfte. Först sent pâ kvällen kunde jag skriva lite i dagboken, fila pâ mina dikter och läsa engelska och religion som jag skulle behöver kunna imorgon. Jag läser fjärde terminen pâ Komvux. Sedan tänker jag fortsätta att läsa pâ gymnasiet under nâgra âr till. Längre fram tänkte jag inte pâ för tillfället. Mändagen började som vanligt med stress och smä irritationer. Anne-Marie har svärt att bli riktigt klar när hon ska tili skolan. Hon tycks trivas med att komma dit försent. Göran, hennes skolkurator brukar ringa pä morgnarna och väcka henne. Det har han nu gjort i över ett halvär. Sedan skulle hon väcka Annette och även Joan. Men nu var Joan inte anträffbar. För tillfället vistas hon pä ett s.k. rehabiliteringshem, nägonstans ute pä landet. Vid ettpar tillfällen försökte hon begä självmord och skulle nu fä komma bort frän sin gamla omgivning i Landskrona. I alla fall ringde inte Anne-Marie till Joan, och Joan ringde inte heller till Anne-Marie denna mändag morgon. Matej vaknade vid ätta tiden. Han var glad och pigg som vanligt när han sovit gott under hela natten. Jag höll pä med kaffet när han kom ut frän sovrummet. Hans rosiga kinder, ett brett leende och den varma blicken i hans bruna ögon fär en lätt att känna sig lycklig. "Var ärfar, mami? ", frägade han. Det brukar vara hans första frägapä morgnarna. Jag brukar kallas för mami av mina barn. Mitt svar brukar vara ungefär samma, att "pappa jobbar, älskling". Sedanpratar vi om Anne-Maries planer "sover hon, har hon redan gätt till skolan, har Anette eller Joan sovit här i natt? Vart ska vi nu, mami, ska jag till dagmamman Anita och du till skolan? " Frägorna kommer spontant i rätt ordning, en i taget sä jag hinner besvara dem ocksä. Med min hjälp blir Matej snart päklädd. Han är nu lite över tvä är och tio mänader gammal. Han började tala tydligt redan vid tvä ärs älder men blöjan vill han inte göra sig av med riktigt ännu. Ibland lyckas han att kissa i pottan men resten fär oftast blöjorna ta emot. Det är ingen orsak till panik än har de pä barnavärden sagt till mig. Han kommer snart att avsky sin blöja. Det brukar ofta hända vid tre ärs älder. Jag har glömt hur det var närflickorna var smä. Visst är det lite obekvämt och ocksä dyrt med blöjor; man mäste nämligen vända och vrida rätt pä sina slantar framförallt när man vid vuxen äldern är heltidsstuderande och till och med ensamstäende förälder med tvä minderäriga barn. Det brukar alltid ordna sig pä nägot sätt, det har det alltid gjort. Matejs far fär hjälpa till nägon gäng, även pä det ekonomiska planet vilket han ocksä gör, när det krisar till. Slutligen lämnades Matej hos dagmamman Anita Olsson som han avgudar. Hon har varit dagmamma pä heltid i mänga är, har egna tre barn som fortfarande bor hemma och har alltid fyra eller fem ungar till som trivs jättebra tillsammans. Härligt! Min skoldag var som vanligt, rätt sä jobbig men samtidigt rolig och intressant. Enligt min mening är detta att jag blivit antagen till Komvux för att läsa upp min grundskolekompetens och efter att ha fätt mina barn det bästa som har hänt mig här i Sverige. Jag stortrivs. Sen jag började läsa blir det inte mycket av fritiden, men vad ska man medfritiden till när detfinns sä mycket kvar att uträtta?! Jag hämtade Matej frän daghemmet vid halv fyra tiden. Han var lite gnällig. Sov väl för lite igen, kan jag tänka mig. När vi kom hem, skulle han först fâ sin välling pâ flaska och först efter det kunde jag ägna mig ât att laga middag till familjen. Jag önskade varmt att mina föräldrar skulle finnas här i Landskrona. De reste till Slovenien för exakt en vecka sedan för att tillbringa sommaren där. Sâ har de gjort i snart tio âr nu, allt sedan de bâda blivit pensionärer i Sverige. Bâda föräldrarna har bott i Sverige sedan 1966. De är i stort sett friska och mâr bra hela tiden utom dâ vâren börjar visa sina tidiga tecken. Dâ börjar de nämligen längta hem, särskilt mamma som känner sig nästan spmkmässigt handikappad och därmed är isolerad frân det svenska samhället. Det har varit en av de viktigaste orsakerna till deras eviga resande mellan Slovenien och Sverige. De känner ett visst tvâng att vistas halva âret i Sverige p.g.a. att de inte är svenska medborgare och dessutom inte fâtt ihop tillräckligt med ATP-poäng. Detta gjorde att den största delen av deras pension skulle dras in om de lämnade Sverige för gott. Hur som helst, mamma skämde bort mig under sin vistelsetid i Sverige med att ta hand om matlagningen ât mig och min familj. Under tiden som hon var borta fick jag ta hand om allting själv och oftast kändes det jobbigt. Men â andra sidan visste jag att det inte fanns sâ mycket att göra ât det sâ jag fâr snällt ta hand om hela hushâllet själv. Idag var det en gryta, kâlsoppa med köttbitar i, pâ matsedeln. Pâ tisdag blev det risotto med rödbetssallad till. Mina systrar Jelka och Olga kom hem till oss. Vi övade olika a cappella sânger under hela eftermiddagen. Vanligtvis brukar vi vara hemma hos Olga men nu kunde vi inte det för att Matej skulle sova middag här hemma. Vi övar en repertoar inför en eventuell inspelning av en skiva som ska spelas in i Slovenien (Jugoslavien) under sommaren. Vi vet inte säkert om vârt projekt kommer att förverkligas, men övar ändâ. Det kan vara ansträngande och jobbigt att intensivträna men det krävs om man vill komma nâgonvart. Jag tycker ändâ att vi har varit duktiga under denna säsong, vi har nämligen övat in flera av vâra egna visor, utöver att ha uträttat alla andra sysslor som aldrig tar slut. Under kvällen efter övningen renskrev jag nâgra dikter igen. Anne-Marie kom hem vid elva tiden. Vi la oss sent bâda tvâ, för vi talade med varandra en hel del innan. Onsdag morgon. Anne-Marie blev äntligen klar i tid för att gâ till skolan. Matej vaknade och var pâ strâlande humör igen men när vi kom till den punkten att han ska till dagmamman började han smâprotestera. Han ville till mormor i stället. Jag fick säga ât honom att mormor och morfar inte var kvar här längre. Först vägrade han att acceptera detta men sen blev han medgörlig och allt blev bra igen. Han var villig att gâ till Anita och ungarna men först fick jag lova honom att vi ska till morföräldrarna sommar, när det blir varmt ute. Idag gick jag tidigare hem frân skolan. Jag skulle till gynekologen pâ en rutinkontroll. För flera âr sedan fick jag cellförändringar i livmoderhalsen. Sedan dess har jag gâtt pâ kontroll ca tvâ gânger ârligen. Jag blev fri frân Symptomen under och efter graviditeten men kontrollerades ändä tvä ggr/är. Idag fick jag svaret att "det ser bra ut" men det säkra svaret kommer hem via post om ca en mänad. Pä kvällen gick jag till kursverksamheten där jag läser avancerad svenska. Jag läser tillsammans med Polde, Jelka, Stefka och nägra andra invandrare. Intressant men nägot sentpätänkt. Svenska borde man läsa de första ären efter att man kommit till Sverige. Nu har jag bott här i snart tjugo är och har hunnit missa en hel del, men som man brukar säga - bättre sent än aldrig. I kväll talade Anne-Marie med mig om en del av sina tonärsproblem. Hon har blivit ovänner med Joan. Nu när Joan är borta började Anne-Marie umgäs med Jocke, en kille som hon sedan länge är förtjust i. Innan dess var Joan tillsammans med honom, sedan kom en viss Anki emellan dem. Hon, Anki väntade barn med den där Jocke och det gör Joan ocksä. Och nu har AnneMarie tagit beslagpä den killen som förmodligen mäste ha nägot särskilt eftersom min förnuftiga, söta dotter inte kan läta bli honom! Mina aningar sa att det är orsaken till att hon vill bryta med Joan, som orsakat en hel del konstigheter under de sista ären. Och hon sjunker ännu mer i stället för att höja sig och hon försöker dra med sig hela sin omgivning, Anne-Marie ocksä. Egentligen är det mycket synd om Joan, hon är ju inte 15 är fyllda ännu! Visst behöver hon hjälp, men hon fär själv bjuda till ocksä, annars kan man inte göra mycket. Jag kunde inte somna den kvällen. Undrar om Anne-Marie kunde sova? Jag tänkte och tänkte. Hur skulle jag kunna hjälpa Anne-Marie, fä bort henne frän det hela utan att sära och skada henne? Det var svärt att stiga ur sängen idag. Jag sov kanske tvä-tre timmar. Göran ringde, sä Anne-Marie blev väckt. Matej kom ocksä sä smäningom ut frän sovrummet och det hela pägick ungefär som vanligt. Skillnaden var att Matej berättade att han inte orkade äta hela chokladbiten sä han spottade ut en del. Jag säg förvänat pä honom en stund innan jag förstod att detta mäste han ha drömt om. Jag frägade honom om det var sä att han drömde och fick ett skrattande svar att -ja, sä var det. Han drömde alltsä och kunde äterge sin dröm till mig. Fascinerande av den lilla krabaten! Idag ska vi Komvuxare pä bio under religionstimmarna. Det var skrämmande att se och höra där om hur nästan all vär mat är förgiftad. Och dettap.g.a. konstgödningarna som tar över mer och mer. Vi borde minska pä dem i stället. När jag kom hem frän biografen visste jag inte riktigt vad jag skulle laga till middag, allting tycktes vara av tvivelaktig karaktär, köttet, grönsakerna, ja, även mjölken kändes fel. Men efter mänga om och men hittade jag nägot som, enligt min mening, var mindre farligt. Tur att man glömmer snabbt, annars skulle man vara tvungen att svälta. Man kan inte hela tiden grubbla och tänka pä hur ohälsosamma alla rävaror egentligen är! Jag brukar skoja om att jag ska börja odla grönsakerna själv pä vär balkong. Da kom jag pä att även luften är förorenad här pä grund av alla utsläpp. Skrämmande. Vidfyratiden kom Zvonko hem med Matej. Han hade varit pä fackets fortbildningskurs pä Folkets hus. Dit gär han varje torsdag eftermiddag sedan flera veckor. Kvällen var som det brukar vara. Zvonko och Matej var ute till ca nio. Anne-Marie kom hem nägra timmar senare fastän hon borde lägga sig tidigare och läsa. Jag läser, skriver, städar, funderar och slöar sällan. Om inget annat händer avbryter telefonen min tystnad. Sä var det även idag innan Zvonko kom med Matej. Vinko Krajnc frän Billeberga ringde. Han saknade en levande själ att tala med. Han hade nog druckit vin eller nägot, Stefka, hans fru var pä jobbet, Armand, sonen var ute och Vinko kände sig ensam. Där gick en hel timme av min s.k. fritidför det samtalet. Han ville att Zvonko skulle komma hem till honom. Jag framförde detta och Zvonko äkte hem till Vinko med Matej. Sä var den torsdagen ocksä förbi. Pä fredagarna har jag ledigt frän skolan, likasä pä tisdagarna. Dä ägnar jag mig ät hemsysslorna och ät Matej. Han talar sä fint. Man kan samtala med pojken hur bra som helst. Men han kräver nästan all min tid. Det är det värt mäste jag säga. Tyvärr har jag alltid sä mycket att stä i, jag mäste ocksä hinna med skolan, föreningen, min diktsamling och mina övriga tre barn. Dora och Lenka bor förvisso inte hemma längre men när de tänker pä mig och vill prata, dä mäste jag ju finnas där och ställa upp för dem och det brukar fungera. Lenka har varit hemma och hälsat pä med lille Jimmy, Peters son. Han är nu ca 10 mänader gammal, en mycket söt unge. Lenka tar hand om honom när Peter inte kan. eter, har Jimmy hos sig vartannat veckoslut. Jimmys mamma, Marianne, försöker pä olika sätt att göra livet surt för Lenka. Och det lyckas hon emellanät genom att päverka Peter. Lenka fick de gröna gardinerna av mig som hon och Anne-Marie hade pä sitt rum. Det var när vi bodde pä Hantverkargatan 36. Vid sjutiden gick hon hem med Jimmy för att han blev trött och mäste sova. Pä lördag äkte Zvonko till Malmö för den jugoslaviska länsorganisationens ordförandeposts vägnar (Jugoslovenska sreska organizacija). Han kom hem vid tretiden med tvä fina priser till Matej - en boll och en mössa, vilka Zvonko vann pä frägetävlingen i Malmö. Anne-Marie sov borta under natten fredag-lördag och kom inte hem förrän sent pä kvällen. Dora ringde, hon skulle komma hem, hon behövde läna symaskinen. Dora kunde sköta maskinen själv, men jag ville träffa henne sä jag gick hemifrän Olga vid ättatiden. Vi hade mycket att prata om, Dora och jag. Hon är en vuxen människa nu, vilket jag fortfarande har lite svärt att förstä. Hon är fyllda nitton är och flyttade hemifrän i höstas. Lenka gjorde samma sak strax efter Doras flytt. Det kändes hemskt tomt efter dem och gör det fortfarande. Jag saknar mina flickor och drabbas av stark separationsängest emellanät! Samtidigt vet jag att jag inte kan behälla dem, inte Anne-Marie heller. Hon är nog ocksä sä sakta pä väg ut, är jag rädd för. Ibland tror jag att detta händelseförlopp delvis har med Zvonko och hans sätt mot mig och flickorna att göra. Zvonko bryr sig mer om sina kompisar än om oss. Jag befarar att flickorna flyttat hemifrän alldeles för tidigt. Nu star de pä egna ben och mäste ta vara pä sig själv och eftersom jag nu har släppt dem och de har vuxit upp utan en far som bryr sig. Zvonko stöter ofta bort oss men häller sig ändä kvar med oss. Han var 35 är och jag var 32 när vi träffades, tvä vuxna människor med var sin vilja och olika bakgrunder. Jag förstär att han är tillsammans med mig för Matejs skull nu men innan Matejs ankomst visste jag ibland inte alltid varför vi var med varandra. Ja, vi blev kära, men ibland räcker inte det helt ut. Det fungerade aldrig riktig bra mellan oss. Vi har svärt att tala med varandra om saker som vi ville ha en förändring kring. Under den första tiden av vär samvaro hade vi det bra men strax bildades det en del orosmoln pä vär himmel som grumlade värt förhällande. En mur höllpä att resa sig mellan oss och med tiden blev det heller inte bättre. Flickorna befann sig hela tiden mellan oss och de kunde inte göra nägot ät det. Det var upp till mig att bringa klarhet i värt förhällande men jag orkade liksom inte. Det var inga smä kriser jag var tvungen att gä igenom tidigare i mitt liv sä var blev inte sä konstigt att min inre styrka hade avtagit. Sä försöker jag förklara mina dävarande handlingar. Jag ville absolut inte att flickorna skulle flytta hemifrän men gjorde inte tillräckligt för att behälla dem hemma. Nu fanns ocksä Matej som "bundit mina händer " i fräga om Zvonko, hans pappa. Flickorna har inte haft nägon nämnvärd kontakt med sin biologiske far under dessa tretton är. Hur kunde vi en gäng i tiden hitta varandra, flickornas far och jag? Gjort är gjort. Jag har i alla fall jättefina barn. Nu gäller det att hälla kontakten levande mellan flickorna och mig, vär tid och vär kärlek till varandra mäste helt enkelt räcka till. Där satt vi, Dora och jag till klockan tre pä morgonen. Vi pratade om oss, om Matej och Lenka och om Anne-Marie och hennes typiska tonärsproblem. Dora har ett jättebra sätt att resonera pä om andras personliga problem. Hon själv tycks inte ha sä mänga. Hannu verkar vara en bra kille sä hon kanske kommer att ha det bra tillsammans med honom, kort och gott, hon hade tur som träffade Hannu. Hoppas det verkligen. Lenka hade hittills inte lyckat särskilt bra med sina val. Om jag försöker blanda mig i sä förvärras det hela bara. Jag har fätt höra nägra gänger redan att jag själv inte har haft nägon bättre tur jag heller. Man borde lära av varandra, även och särskild när man begär misstag. Jag försöker läta bli att bry mig för mycket för det tjänar ingenting till. Det stämmer att jag själv ocksä har gjort stora tabbar i mitt liv, upprepade gänger. Just nu är det inte värt att avundas mig för mitt förhällande med Zvonko. Visst kan man ge andra kloka räd, mänga gänger men det är tyvärr svärare att hjälpa sig själv. Man blir liksom hemmablind. Vi satt och snackade om bäde ditten och datten, Dora och jag. Hon jobbar i Malmö nu och gär upp kl. 6 pä mornarna och kommer hem kl. 6 pä kvällarna. Det blir länga dagar. Sedan har hon olika intressen sä vi hinner nästan aldrig träffas. Idag är det söndag. Zvonko äkte till Malmö igen. Anne-Marie sov till tvä sä att jag och Matej redan hunnit vakna frän vär eftermiddagsvila. Kl. 15 hade vi övning igen, hos Olga. Under tiden skulle Anne-Marie ta hand om Matej. Senare skulle vi alla - Dora, Matej, Anne-Marie och jag till klubben för att öva med sängkören. Med i kören sjunger Štefanija Berg, Slavko och Ivanka Turk, Slavko Dolničar, Poldi jr., Jelka Karlin och Olgas dotter, Leonida. Olga är vär körledare nu när atek är i Slovenien. Zvonko kommer ocksä ibland och övar, han sjunger basstämma. Även Valentin Pucic och Franc Novak sjunger med oss, tenor respektive bas. Drago Kostanjevec har slutat i kören i samband med skilsmässan frän Olga för nägra är sedan. Även Ervin Fojtl och Cvetka slutade dä. Efter övningen klippte Olga häret pä Slavko och Zvonko och sen drack vi tvä flaskor vin tillsammans, som tack för klippningen. Väl hemma somnade jag strax bort frän hemläxorna som egentligen skulle läsas. Jag hade ju prov i engelska prov pä schemat i morgon! Mändag igen. Försöker läsa mina läxor. Men det gär inte sä bra när lille Matej är närvarande. Jag mäste skratta när han plötsligt föreslär att jag ska gä till Anita och han till skolan. Han har sagt nägot liknande tidigare men idag kändes det särskilt roligt eftersom jag inte var ordentligt förberedd för skoldagen. Men till slut samsades vi, Matej och jag om att han mäste sova och äta lite till innan han kan börja skolan. Han gick med pä det och sä började en ny dag. Jag skrev engelskaprovet. Det gick inte sä bra tror jag, fast ett slutligt omdöme fär man först om nägra dagar. Anne-Marie och jag kom överens om att läsa religionskunskapskap tillsammans. Vi bäda läser om Islam nu, jag läser även om Judendomen. Mitt prov är pä torsdag och Anne-Maries pä fredag. Nu gäller det att ta i under de närmaste dagarna. Anne-Marie har läst om Islam i min bok. Jag sitter kvar med papper och penna och försöker skriva ner de viktigaste händelserna. Vi hade fätt brev frän mamika och atek. De stortrivs där nere. Det är rätt sä kallt fortfarande, även där. Men de trivs och känner sig hemma i Slovenien! Det betyder oerhört mycket för varje människa, att kunna uppleva den känslan - här hör jag hemma! Själv saknar jag ofta den känslan ofta. Det gär bra sä länge jag inte koncentrerar mig pä ämnet längtan eller hemlängtan men sä fort jag fördjupar mig i det är det kört. Jag saknar fästet under fötterna. Det blev bruna bönor medfläsk, respektive fiskpinnar till middag idag i alla fall. I morgon fär vi se vadjag hittar pä och sä hittade jag ett brev som Anne-Marie skrivit till mig eftersom vi har svärt att prata med varandra om vissa problem. Hon bad mig att inte visa brevet för nägon, dock har det gätt mänga är nu (2013) sä jag hoppas att det gär bra att äterberätta innehället här. Brevet fick mig att tänka efter. TILL MAMMA Hej Mamma! Jag skriver dettabrev p.g.a att du och jag inte tycks kunnaprata ommig och minskolgang. Jag vet inte vad det var som först fick mig att skolka menvad/ det änvar savar det bade/ nagot nytt och spännandeför mig Detvar lätt ocksa för allaläraretrodde/paalla förklarOngar. I slutetav attan var det inte likaroligt längre, jag började/angra mig. Jag bestämde mig/ för att niönde/klasssskuHe/bli/bättre, men jagvar otroligt skoltrött sa jag fortsatte i sammastil. U nder andraterminenförsöktejag verkigen skärpa mig men det gick/ athelvete det med, fast jag skötte mig mycket bättre änaretinnan. Nuär dethär denförstaveckanjag klarat av attgatülallalektioner. Jaghar klaratdetjättefintp.g.a att de flestalärarnahar börjattro-pa attjag kanklara det. Varför jagvill/ in/pagymnasiet är för det mestaför min och dinskuil/. För minskuXlär det för attjag viU/kommanagonstansilivet. För dinskuHär det för att göradigglad. Och/för allas skull som/tror pamigför att de/inte skabli/ besvikna När allatror pamigär dethalwahjälpen Nubehövy den andrahalvan/ocbdetär du FATTAT? I morgonär det ett möte iskoian/kL. 12.00. om/intejaghar kommithem/ innandulagt dig sa skriv enlapp ochlöggden pa sängen.. JagvM/att det skastaatt dutror eller behöver litetid/padig för att börjalitapa mig. Star det detta safar dukommatM/skolan Star det sen inte det saskaduinte räknamed/att jag synfrtül/just den tiden dukommer. Försök första mig atminstone. PS Inte visa det för nagon. Anne-Marie/ Hur det gick sedan har jag inget minne av, jag hittade brevet häromdagen igen, kanske hittade jag inte brevet i tid dá, för som sagt jag minns inte hur vi tacklade detta. F0rlát mig Anne-Marie om jag inte räckte till! Tyvärr. Och bli inte besviken pá mig för att jag publicerar brevet sá här. Det bästa är alltid att kunna prata med varandra, att lufta allt som trycker en och inte gá omkring och grubbla i onödan. Alla krig i världen skulle kunna undvikas om människorna bara var kapabla att tala öppet med varandra, men det är sá lätt att vara efterklok! 1984-04-10 Idag är det tisdag. Jag var hemma med Matej hela dagen. Försökte skriva emellanät. Gick inte riktigt sä som jag ville. Matej tar upp nästan all min tid när vi tvä är ensamma med varandra. Jag kan inte läta bli att ge efter hans mänga pähitt. Det är ändä underbart att ha honom. Han lyckas fä mig att bli pigg och glad. Det kan Anne-Marie ocksä fä mig att bli men numera gör hon mig ledsen. Som idag till exempel. Hon kom hem frän skolan med ett besked om att hon inte kommer att kunna fortsätta pä social-service programmet till hösten. Hon har för läga medelbetyg för att kunna lyftas till 2:an. Det är mycket ovisst hur det ska gä för henne. Hon ska börja arbeta pä nägot ungdomsställe, vad detta nu ska tjäna till. Hon var faktiskt ocksä ledsen själv idag när hon kom med beskedet. Men det är lite sent nu. Hon borde ha läst och skött sin skolgäng bättre för att höja sina betyg. Hon klarade inte detta, inte för att hon inte kan, men för att utelivet är viktigare och jag hade inte tillräckligt bra hand om henne för att fä henne att göra bättre ifrän sig. Jag var för slapp i kraven, jag lät henne göra som hon ville, och det visade sig vara fel väg att gä. Jag blev sä ledsen sä jag skulle kunna dö när hon berättade för mig. För vad kan jag ge henne som är bättre än att gä vidare och fä en utbildning? Nu har vi bäda missat tillfället för det. Pä kvällen talade jag med Dora om Anne-Maries problem som ocksä var mina problem och hon fick mig pä bättre tankar. Dora förklarade för mig att det fanns flera möjligheter för Anne-Marie, sista täget har inte gätt. Om hon sköter sig bra pä ungdomsstället som hon placerats i skaffar hon sig poäng till vidareutbildningen. Det lätt ju hoppfullt och jag kände mig nägot lättad. Zvonko var hos Lenka och Peter med Matej ikväll under tiden när jag var pä klubbmötet. Anne-Marie har börjat med mälning i Föreningarnas hus via Fritidsförvaltningen. Vid tidpunkten när jag skriver detta har hon inte kommit hem än. Jag vet inte hur det har gätt idag, hon är troligen inte där mer utan ute nägonstans med sina kompisar. Snart har jag mina dikter renskrivna sä att de kan skickas till ett förlag i Slovenien genom Marija Hribersek i Halmstad. Marija är författare och poet. Jag borde göra mina läxor lite mer, men lusten har sinat för tillfället. Jag kämpar och gör sä gott jag kan i alla fall. Plötsligt fick jag jätteont i magen, det har jag haft hela dan och troligen beror det pä Anne-Maries besked om att hon inte kommer in för att kunna gä vidare pä gymnasieutbildningen. Hoppas det gär över till i morgon, i annat fall bör jag uppsöka läkare för eventuell magkatarr, för smärtan gör att jag inte orkar med nägonting. Innan päsk väntar prov i Judendomen och Islam, sedan en fördjupning i Katolicismen för min del. Under päskhelgen ska vi till Zvonkos f.d. sväger, Milan och Barka Belec i Smäland för att fira deras 15-äriga bröllopsdag. I gär var det onsdag. Matej blev sjuk sä jag har inte varit i skolan. Han hostar och har en otäck snuva samt förhöjdfeber. Inget farligt direkt, men han fär inte gä till dagmamman för att inte smitta andra barn. Jag har legat i för att avsluta min diktsamling som innehäller ett 70-tal dikter och det känns skönt. Nu är dikterna redan ivägskickade till fru Hribersek som ska leta efter ett förlag ät oss. Jag har ocksä skickat fem av mina dikter till den jugoslaviska föreningen Radnik. Jag vill medverka i en poesifestival som föreningen anordnar ärligen. Matej är nägot bättre idag. Han undrade om det är en liten elefant som han har där framme... Han ställer för övrigt ofta sina underliga frâgor. Idag gick jag till skolan i tvä timmar för att skriva religionsprovet. Mycket intressanta frägor väcktes under läsningen av dessa tvä religioner, man fick jämföra likheter och olikheter inom religionerna och det finns mänga. Provet gick bra kändes det som. Vi fär väl se när resultatet kommer. I gär kväll hade sängkören Lipa uppträtt pä lasarettet för de handikappades riksförbund. Bäde ähörarna och vi i kören var nöjda med vär prestation. I kväll uppträder vokaltrion systrarna Budja för allergiföreningen. Spännande. Det har lugnat ner sig lite kring Anne-Maries problem i skolan. Vi har börjat acceptera att hon inte kan fortsätta pä gymnasiet. Hon själv verkar inte vara nämnvärt ledsen för det. Jag är fortfarande ledsen och orolig, men det räknas inte. Enligt min mening har Anne-Maries skolkurator lagt beslagpä Anne-Marie; jag när inte riktigt framsedan hon sökt sig till honom. Detta gjorde hon utan att jag vet om anledningen. Han tar allting sä lätt. Det tolkar jag som sä att eftersom AnneMarie inte är hans eget barn, ligger hans omsorg om henne mest bara pä ytan. Det gör inte ont i honom om hon misslyckas i skolan. Han blir kanske lite besviken, ja, men det är ocksä allt. Han har inte med henne att göra mer efter det att hon lämnar grundskolan. Och nägot egentligt ansvar har han heller inte, hon har ju själv sökt upp honom en gäng. Det hela baseras pä stora felaktigheter - en kurator borde inte fä ha en sädan makt över individen och sedan inte kunna använda den rätt. Idag är det fredag, fredagen den trettonde. Inget särskilt har hänt oss ännu, trots att datumet inte bädar gott... fast, kanske ändä, jag fick ett kravbrev frän Tommy Jonasson pä 7100 kronor för resthyran. De pengarna tänker jag dock inte betala. För det första kräver han för en mänad för mycket, detta motiverar han med att han inte kunde fä nägon hyresgäst till den uppsagda lägenheten i tid. Löjligt! Zvonko har gätt pä firmafest pä Järnkonst, firman bjuder alla sina anställda pä mat och förtäring. Jag har varit hos dr Apisch idag, för min ömma fot. Där fick jag hydrokortison i flytande form som ska gnidas in i huden tre gänger dagligen tills det känns bättre. Jag ska tillbaka till honom om tvä veckor. Matej sover och Anne-Marie ska ut. Jag sitter här ensam och försöker roa mig med att skriva ner mina tankar pä pappret. Jag har även skrivit ett brev till mor och far idag. Matej har för första gängen självmant använt sin potta. Han bajsade i pottan. Hoppas att han fortsätter med det. Han ville visa sig det för Jelka som var här och det gjorde han. Det var allt frän mig idag. Lördag. Tvätt ungefär varannan vecka, sä det är min tur idag. Sen blev det övning hos Olga. Vi fick ihop sex nya visor, vilka vi tänker spela in i studio pä tisdag. Pä kvällen kom Poldi och Kerstin hem till oss. Jag gick och la mig med Matej för att natta honom till sömns, men somnade själv. Ingen väckte mig, sä jag sov päklädd hela natten.Söndag morgon. Väckte Anne-Marie för vi skulle till söndagskyrkan. Där satte vi igäng en diskussion i stället. Hon vägrade följa med, "vad ska jag där att göra? ", protesterade hon. Zvonko la sig i, han höll med Anne-Marie och uppmuntrade henne och dä var elden lös. Fortfarande tycker jag att han hade fel där. Sä länge jag har ansvar för henne och hennes bästa, dä ska jag kunna kräva lite tillbaka av henne, särskilt om jag tror att det gäller nägot bra. Inte jag heller gick till kyrkan den dagen. Jag blev väldigt ledsen och inte minst arg, sä jag ville köra i väg för att avreagera mig, men hittade inte bilen. Zvonko hade stallt den nägonstans där jag inte hittade den. Jag gick och läste in mig i föräldrarnas lägenhet som var tom för tillfället. Pä eftermiddagen gick jag till Folkets hus, där Leonida, Dominika och Hajdi spelade piano via ABFs musikskola. Det gick väldigt bra för Leonida och Hajdi. Dominika, som spelade piano för första gängen offentligt, gick det inte sä bra för. Hon fick börja om med "Blinka lilla stjärna där" frän början nägra gänger, ändä lyckades det inte riktigt för henne att spela till slutet. Publiken blev dock stormförtjusta i hennes spel och appläderade vilt. Dominika fyller ätta är i juni. Hon är en liten modig tjej, som ändä vägat ställa upp och spela piano offentligt. Duktigt! Hon kunde hela läten felfritt hemma annars. Flickorna fick var sin blombukett av mig, röda nejlikor som är en slovensk symbolblomma. Pä kvällen var det övning igen hemma hos Olga. Det visade sig att Dominika blivit sjuk, hon fick hosta och feber. Hemma väntade Zvonko och Matej uppe när jag kom hem frän Olga. Först tänkte jag att jag borde tala ut med Zvonko, men ändrade mig sen. Vad skulle det tjäna till, vi har ju "talat ut" vid flera tillfällen tidigare, men resultatet blev alltid lika kortvarigt, tyvärr. Jag lät bli det hela och gick och la mig med Matej. Han somnade snart. Jag läste min fördjupning om Katolicismen tills jag somnade pä Matejs rum. Vi har nämligen bytt plats, jag och Matej. Han sover hos sin far. Alla trivs med ombytet och ingen försöker ändra pä det. Mändag. Päsklov. Anne-Marie, Matej och Anette följde med mig till affärerna för att storhandla. Tänker bjuda hem mina barn med deras respektive till päsken. Först var det menat att Zvonko, Matej och jag skulle till Belecs i Huskvarna över päskhelgen. Sedan ändrade jag mig, Zvonko fär köra dit själv om han vill, kanske tar han Matej med sig ocksä. Tänker inte hindra honom. Men jag ska i alla fall stanna hemma i Landskrona. Under kvällen övade vi för sista gängen före inspelningen som var dagen därpä. Olga blev hes, det hela började bli jobbigt och vi började tvivla pä om vi alls skulle kunna spela in vära lätar. Tvä timmar före inspelningen skulle hon dessutom pä en krävande undersökning, endoskopi eller liknande. Det läter väldigt ovist allting. Kl. 18 var jag pä ett möte för Landskronas kulturföreningar pä Muséet. Kulturförvaltningen hade kallat dit samtliga representanter för olika föreningar. Vi planerade sommarprogrammet i Slottsparken. LIPA ska uppträda med ett självständigt program den 22 maj (1984). I kväll gick Matej och la sig med sin pappa innan jag kom hem frän övningen hos Olga. Tidigare pä kvällen skulle Zvonko köra till Kävlinge för att titta pä en bil och eventuellt köpa den. Nu vet jag inte hur det hela utvecklade sig. Vi fär väl se, det är redan midnatt, men Anne-Marie har fortfarande inte kommit hem. Hon stannar sä här sent ute allt sedan Dora och Lenka flyttat hemifrän och sä har vi bytt lägenhet i samma veva, vilket gör saken inte bättre. Vi flyttade frän en fyrarummare pä Hantverkargatan 36 till en annan pä Föreningsgatan 167. Jag har sett för mycket genom fingrarna med Anne-Marie, litat pä henne helt. Hon har plötsligt förvandlats frän att ha varit en snäll liten flicka till en envis tonäring, vilket jag missat att upptäcka i tid. Jag halkade liksom efter i hennes utveckling som överraskade mig. Nu kan jag bara hoppas att det ordnar sig för min lilla, söta Anne-Marie ocksä. Tisdag 17/4-1984 Inget särskilt har hänt här hemma. Vi, systrarna Budja har äntligen spelat in resten av vära lätar. Det gick inte helt perfekt, men bättre än väntat. Olga blev förkyld. Men nu är det hela över. Vi fick spela in en musikkasett gratis, kommunen bjöd oss pä inspelningen. Härligt. Nu väntar vi bara pä kopieringen av bandet, sen kan jag skicka iväg en kopia till nägot musikförlag och avvakta svaren. Zvonko äkte och tittade pä bilar igen, hittade ingen lämplig bil ännu. Kanske i morgon. Jag har bestämt mig att inte följa med till Huskvarna. Idag ringde Dora och berättade att hon har köpt presenter till Matej och Dominika -ett ägg till var och en med godis i. Ungarna kommer bli glada ät sina presenter. Zvonko körde till Slavko Turk som ska följa med honom för att titta pä en bil i närheten av Helsingborg nägonstans. Efter nägra timmar kom Zvonko hem med bilen - det blev en Mercedes av 1975-ärs modell. 14 000 kronor hade bilen kostat. Den har gätt 13000 mil och ser snygg ut. Jag har inte testat den än. Det är smä saker som ska ordnas innan bilen ska besiktigas under de närmaste mänaderna. Troligen kommer jag att behälla Saaben till "hemmabruk". Mercedesen blir betydligt dyrare i drift. Och jag brukar alltid vara urfattig... Nu har kl. blivit 24.00. Det är midnatt och Anne-Marie är inte hemma än. Hon gör mig orolig mer och mer för varje dag som gär. Anne-Marie säger att hon inte ska följa med pä semester till Slovenien i är och dä kanske jag ocksä ska stanna i Sverige. Kanske ska jag pä en kortare semesterresa senare, tillsammans med Zvonko. Det äterstär att se. Torsdag. Skärtorsdag. Zvonko har jobbat och jag handlat pä förmiddagen. Anne-Marie tog hand om Matej. Längfredagen. Zvonko och Matej körde till Huskvarna och jag stannade hemma. Skönt nu när jag har bestämt mig. Flickorna behöver mig nog mer än jag anade. Och sä hade jag inte riktigt lust att följa med heller. Pä kvällen ringde jag till Dora och Lenka och bjöd dem pä middag, bäde pä lördag och pä söndag. Dora blev riktigt glad, Lenka inte likasá. Hon har redan själv bjudit folk hem till sigpá middag. Men hon ändrade sig senare och lovade att hon och Peter skulle komma till pásken. Dora och Hannu skulle komma redan pá Páskaftonen. Dora kom hem idag, pá lángfredagen. Hon hjälpte mig med maskinskrivningen, en fördjupningsuppgift om Kristendomen, religionskunskap. När Anne-Marie vid niotiden stack hemifrán, började Dora och jag áteruppliva hennes barndomsminnen. Hon pápekade för mig att jag inte alltid har varit rättvis mot henne. Jag t.ex. bestraffade henne, om Lenka beskyllde henne för saker som hon, Dora, egentligen inte orsakade. Hon minns saker och tingpá ett helt egendomligt sett enligt min mening. Dora är av en härlig, spontan natur. Jag har älskat henne under hela hennes unga liv, över allt annat. Även Lenka och Anne-Marie är mina favoriter, sá klart. Dora är dock min förstfödda, min första stora kärlek och det kan ingenting ändra pá. Sá jag blev ledsen när jag hörde Dora säga att jag var orättvis mot henne. Om hon upplever det sá, kan jag ju inte göra mycket át det, men det var inte avsiktligt menat frán min sida i sá fall. När jag tänker efter, sá tror jag att jag ibland har haft svárt att kunna visa mina känslor för barnen. Sá har jag själv blivit uppvuxen en gáng, mer kritik än beröm och brister i att kunna visa sin kärlek till sina nära och kära kan reproduceras. Det är oerhört viktigt att kunna prata om detta med sina barn och andra som ingár i ens nära omgivning. Ibland verkar Dora nágot nedstämd och osäker pá sig själv, en sida som jag inte viste om att hon hade sá länge hon var hemmaboende. Jag borde inte ha släppt flickorna hemifrán ännu, de är för unga och för oerfarna för att klara alla livets fällor, är jag rädd för. Men jag räckte inte riktigt till när det gällde att agera. Nu har de flytt boet och fastnat, Dora hos Hannu och Lenka hos Peter. Hannu har en nágot annorlunda bakgrund och det blir kanske kämpigt att anpassa tvá olika världar sá att de inte tärpá varandra. Sá känns det för mig. Och Peter, som var helt galen i Lenka sá länge hon inte var intresserad av honom. Men strax vände vinden, nu fasar jag att hon blir utnyttjad av honom, báde psykiskt och ekonomiskt. Hon lyssnar dock ingalunda pá mig. Det hjälper inte att jag försöker prata med henne om hennes problem. Jag hoppas innerligt att det ordnar sig för báda mina flickor, vilka beslut de än kommer att fatta. Jag har ingenting alls emot deras killar, men litar inte helt pá dem och deras avsikter. Själv räckte jag inte till för att fá barnen att stá pá en fast grund, det är det som bekymrar mig nu. Jag har själv vacklat och vacklar ännu i min värld, vaddetta nu kan beropá... Idag kom Dora och Hannu hem pá middag. Anne-Marie stannade ocksá hemma. Det blev en fin tillställning. Lenka skulle ocksá komma om hon kände för det. Men det gjorde hon tydligen inte, eftersom hon inte kom. Dora och Hannu gick hem vid fem tiden, Anne-Marie gick ut strax efter. Jag fick tid över och försökte använda den till att skriva. Jag hade fátt i uppgift av den slovenske prästen Joze Drolc att skriva en välkomstdikt till den slovenske ärkebiskopen Alojzij Sustar, som ska besöka den slovenska katolska församlingen i Sverige den femte maj (1984). Jag skrev även i min dagbok, vilket gör att jag mär bättre. 26/12-1984 Symptomen som jag kände under graviditeten med Matej 1980-1981, gjorde sig päminda igen. En rädsla, djup ängest, vällde över mig och gjorde mig helt svag. Jag hade lust att ringa till nägon, när jag satt där alldeles ensam. Nägot som liknar en självmordstanke smög sig pä. Min första tanke var att ringa lasarettet. Men jag väntade ett tag. Krisen gick över pä nägra minuter. Dock finns rädsla att min depression kan komma tillbaka när som helst kvar. Den gjorde sig pämind dä och dä och det är inget som jag kan klara ensam i längden, känns det som. En allvarlig sjukdom 25/3-1986. Mycket har hänt under de senaste tvä ären och sedan jag skrivit i dagboken. Anne-Marie flyttade hemifrän i september 1985. Ett halvt är senare bor hon fortfarande med sin pojkvän Magnus Laudon. Hoppas de är lyckliga tillsammans. Jag var tvungen att acceptera naturens gäng när Anne-Marie blev kär och Magnus ville att hon skulle bo hos honom. Hur skulle jag kunna stoppa dem? Samtidigt hade jag nog med mig själv att göra, mitt hälsotillständ upptog mig fullt upp. I början av 1985fick jag ett skakande besked av min gynekolog om att jag drabbats av en elakartad tumör i livmodern. Jag skulle opereras bort livmodern tas bort, en hysterektomi. Det hela gick snabbt, den 7/3 1985 utfördes operationen vid Lunds Lasarett. Samma dag fyllde min dotter Hilena, Lenka 19 är, sä jag glömmer inte datumet. Utöver livmodern togs även mina bäda äggstockar helt bort, utan att diskutera med mig i förväg. Läkaren, dr Göran Helm i Lund, menade att detta gjordes i syfte att förebygga en eventuell senare spridning av cancern och att han skulle gjort samma sak för sin mor, hustru eller dotter om de hade drabbats pä samma sätt. Hans resonemang lugnade mig. Ingen efterbehandling i form av strälning eller cellgift sattes in pä mig, det lät som om det inte behövdes. En tidig menopaus och dess effekter började göra sig gällande hos mig strax efter operationen. Dä visste jag inte mycket om effekterna av ingreppet som gjordes pä mig. Nu vet jag att östrogenet sjunker kraftigt när äggstockarna tas bort och att detta tar bort de skyddande effekterna av östrogen pä det kardiovaskulära och skelettsystem. Detta tillständ kallas ofta "kirurgisk menopaus ", även om det skiljer sig väsentligt frän ett naturligt förekommande klimakteriet! Det blir en plötslig hormonell chock för kroppen som orsakar snabbt insättande av klimakteriebesvär säsom värmevallningar, ängest och andra klimakteriska tecken som mänga kvinnor drabbas av. En äldersbetingad menopaus är en gradvis förekommande minskning av hormonella niväer under nägra är, dä livmodern blir intakt, men äggstockarna kan fortfarande producera hormoner även efter upphörandet av menstruationer. När jag fick min diagnos gick jag till olika bibliotek och letade efter läkarböcker som beskrev liknande fall av sjukdomen och behandlingen. 1985 hade man inte tillgäng till Internet pä samma sätt som det är idag. Jag fann en hel del beskrivningar och förklaringar i böcker, ofta var det dyster läsning. Ooforektomi (kirurgisk borttagning av äggledare och äggstockar) före 45 ärs älder, jag var dä 39 är fyllda, associeras med en femfaldig dödlighet i neurologiska och psykiska störningar, kunde jag läsa. Redan under graviditeten, i väntan pä Matej 1980/81, drabbades jag av svär depression, som jag inte sökte hjälp för och som jag dä, fyra är senare, just lyckats med att kunna börja tackla själv. Hur ska jag nu klara denna kris, frägade jag mig själv. Min läkare Helm i Lund var faktiskt dälig pä att förklara ingreppet. Jag fick kämpa själv med att skaffa fram informationen och sedan tackla vetskapen om vad som kan vänta mig. Nägot senare fick jag ändä kontakta en kvinnlig kurator vid KK i Lund för att fä klarhet i vissa frägor. Samtalen med henne var som ett helande balsam för mig och jag kunde snart ätergä till mina heltidsstudier pä Komvux i Landskrona. Idag, 25/3-1986 Idag ringde min läkare dr Helm frän Lund. Jag bad nämligen honom ringa mig, eftersom jag kände en växande oro över vissa psykiska och fysiska förändringar efter operationen. Jag ville att han ska skriva ut östrogentabletter till mig för att lindra symptomen. Men nu fick jag en ny chock, dr Helm nekade mig bestämt östrogenetpä grund av diagnosen - sarkom i livmodern! Man är inte säkerpä utgängen ännu. Jag som hoppats att faran för min del var över efter operationen. Han berättade att förloppet av mitt hälsotillständ är ytterst ovisst! Det var en grym sanning som fick mig att börja mä däligt igen. Jag läste om eventuell spridning av cancer och började fä kännbara symptom, päträngande inbillningar om att jag fätt skelettförändringar, särskilt för att mina axlar började värka. Pä kvällen berättade jag det hela för Zvonko. Han blev förvänad och omedvetet visade han sin rädsla och huvudbry för mitt välmäende. Det kändes hemskt att inte kunna bli av med hotet som hängde över mig! Rädsla och osäkerhet. 26/3-1986 ringde jag till KK i Lund och fick tala med min kurator Birgitta igen. Hon lovade mig att ordna ett samtal med dr Helm för en eventuell genomläsning av journalen. Sen ringde jag till gynekologin i Landskrona. Där fick jag den exakta beskrivningen av diagnosen. Jag ringde om en ny tid pä gynekologin i Landskrona, och fick tid den 14/4-86. Dä skulle jag ha ett samtal med dr Cordelis, som kommer tillbaka efter sin ettäriga fränvaro efter en bilolycka äret innan. Jag kanske lyckas lugna ner mig innan dess och det kan hända att jag avbeställer tiden för samtalet. Vad ska det tjäna till, jag har ändä en tid med dr Göran Helm i Lund den 22/4. Kanske fär jag dä en viss klarhet och svar pä en del frägor som oroar mig ständigt. 20/4. Det känns skönt att jag har fatt berätta för Zvonko och talat med mina flickor Dora och Lenka om mitt ovissa hälsotillstand. Jag tvekade länge innan jag fick modet till att kunna berätta för dem hur det förhaller sig. Det visade sig att de är vuxna nog för att kunna motta beskedet med stor mognad och förstaelse. Nu blir det bara Anne-Marie kvar som jag ska prata med. Men jag känner stor osäkerhet inför detta, sa jag kanske väntar lite till, det kommer väl ett lämpligt tillfälle för det snart. Efter samtalet med flickorna kunde jag börja se mig om pä nytt och titta pä andra saker som uppfyllde mitt liv. Jag läste igenom anvisningarna fran skrivinstitutet, angaende skrivarkursen som jag anmält mig till per korrespondens. Med detta hoppas jag kunna utföra en del skrivarbeten i det närmaste. Skrivandet om det ena och det andra har alltid haft en terapeutiskpaverkan pa mig. 19/4-86. Pa ett arsmöte i Malmö valdes jag till ordförande för den "Jugoslaviska författarföreningen i Sverige ". Zvonko valdes till kassör. Jag känner stor nyfikenhet inför uppgiften, men samtidigt förväntar jag mig inte nagot särskilt. Pa tisdag 22/4 kommer en intervju angaende detta att sändas i SR P2, som Jasna Carlen gjorde med mig. 21/4-86. Gick aldrig till Gynmottagningen i Landskrona förra veckan. Väntar pa aterbesök hos dr Helm i Lund i morgon. Jag kämpar pa, för att kunna aterga till vardagen igen. Idag följde Dora med mig till dr. Helm. Hon hjälpte mig att övertala honom att han skrev ut ett preparat som innehaller östrogen. Jag skulle börja ta tabletterna pa eget ansvar, för han tyckte inte att det var olämplig medicinering i mitt fall, da det fanns risk för att fa aterfall. Jag gick med pa att pa eget ansvar börja med tabletterna. I den litteratur som jag fick tag i och läste fanns det en del kvinnliga forskare som menade att manliga läkare ofta vägrar kvinnorna östrogenbehandling vid behov. Redan första dagen av behandlingen märktes det en stor skillnad. Jag madde bättre, kände inte samma smärtor i axlarna och inte samma oro i själen. Kort och gott - mitt liv fick en vändning till det bättre. Dock slutade jag med medicineringen nagra manader senare, eftersom det kändes bra utan. Nu skriver jag inte längre dagboken. I stället har jag börjat utge egna böcker. Svärigheter med att uttrycka sig spräkligt av en eller annan orsak skapar dock frustration. Oftast ligger bristfälliga spräkkunskaper bakom problemmet. Bristerna skapar en osäkerhet. Nästan lika frustrerande kan kännas förlusten av alla färgfoto, som efter ca tvä decennier och ätskilliga tusenlappar genom ären börjar blekna och tappa formen. De förvandlas till bleka skuggor, där man inte längre kan känna igen motiven. Jag beslutade därför att använda mitt rika bildmaterial (oftast utan exakt inbördesordning) i mina litterära alster och rädda dem till eftervärlden. Hoppas boken bevarar dem i gott skick i mänga är till! Slakten 2012 Slakten, vanner och bekanta, kandisar och vanligt folk som jag har haft aran att mota under mitt langa och intressanta liv... ... minnenas karusell fortsätter (blandat) över gränser EN BILD SAGER MER AN TUSEN ORD... Att fánga minnena ... och behálla dem! PEVSKËGÂl mix Bilder, bilder, bilder nuitKAl DANS Mer sol och sáng Slakten ar bast FORALDRARNAS PERSONUPPGIFTER SSoHuSf" JUOOSLAVDA. Si«. . Rojstni in krstni list. Testimonium notivitatis et boptismi. Izpisek iz rojslne in krsine knjige župnije ^ftct^^ Exlractus e llbro nalorum el baplizalorum parochiae < S *9 1 Lelo^mesec. AnnUdiesCnSlS' nalivi talis f -lí'j. ----- n i' igt, s ...... krsta luptismi Kraj rojstva (ulica, hišna itev.) Locus nalivllalls (C/tuu if^V-i kt(.). -In. Ml Legltlmus(a). illcgilimui(o). fltiu. fllia Vera •Jt Religio _ /l. Ime, priimek, poklic, pristojno-i Nomen, cognomen, conditio, indigenaluN 5S Ime,'priimek, poklic, blvaliičc Nomen, cognomen, condilio, domicilium patrinorum ¿(ste, ■ KrslllcIJ BapUs.ms llonii Pripomba o sv. poroki ild. Adnotatio confirm copulalloni» V dokaz resničnosti lastnoročni podpis in uradni pečal: |n .quorum fidem subseriplio mnnu propria el sigillum officii: T Poročni list. lijf L. l/ctú > Sliolija lavanlinsha. , hrillivina $B8t]fi/ar,'J«. I r\ vi . |. i Izpisek iz poročne knjige župnije ./^tV^r f1^* z«,* ff. .J/A fC- Kr«) , ¿¿'fa* »tSfi ^Jrt/rfiv Ž c i n Ime. prilim-V poklic, i«« «< kroj roj.tva, prl«lo]n»«l. bi-•«iličc. Mimki, vdov. r. vero 'S", r- fÚrJt./Ct^j/s^, • ''i /' * y. J&rrt+x* N c v esta Ime. priimek, poklic, čas ii< kroj rojstva, bivalilce. samska, vdov«, veta y C t Vnye^r, V«*rn x4* ze hyi rtv 2f, Ime, priimek matere ^irr 1 ¿fax*/* "'Iti y t V/. Ime, priimek, poklic, vsfofK A. vfta/* JZrfe^« Duhovnik, ki je poročil V dolrni resničnosti lastnoročni podpis uradni prčat: Župnijski urad * Jfaja ^ftd*^^u j/td*-, (/nt i r~ . ,1 Foraldrarna Avgust och Angela Budjas person- och vigselbevis samt foton fran deras guldbrollopsfirande i Mala Nedelja, 1985. NYA STEG MIN VISTELSETID I SLOVENIEN Universitetstudierna. Efter fullföljda tre är pä gymnasiet och med relativt bra betyg fortsatte jag pä Kulturvetarlinjen vid Filosofiska och Historiska institutionen vid Lunds universitet 1986-1990. Ju längre tid som gick frän det att jag drabbats av cancer, desto säkrare kände jag mig i min tillvaro. Nägot äterfall fick jag inte. Min FIL KAND. examen pä Kulturvetarlinjen tog jag i maj 1991. Sonen Matej som just fyllt sju är följde med mig till Slovenien, där han skrevs in i 1:a ärskurs vid Franc Belšaks grundskolan i Mala Nedelja. Matej bodde hos min mor, som äret innan blivit änka efter min fars bortgäng. Matej blev sä smäningom den duktigaste eleven i klassen och fick bäst betyg av alla. Han började spela piano hemma hos min mor Angela Budja och undervisades av hans klassföreständare, Angelca Prša. Matej fick privatlektioner nägon timme varje vecka. Körsäng. Under mitt studieär i Ljubljana fick jag erbjudandet att fä börja sjunga i en fantastisk sängkör som hette Slovenska glasbena matica. Jag sjunger altstämma och började direkt i oktober 1988 efter en rekommendation av Miro Kokol, en musikprofessor i Ljubljana. Han har varit i Sverige nägra gänger tidigare, bland slovener, för att med sin snabbkurs utbilda nya körledare. Hos oss var det Olga som blev körledare efter pappas allt längre vistelser i Slovenien under ären. Ledningen i kören Slovenska glasbena matica i Ljubljana tog kontakt med slovenska föreningen France Prešeren i Göteborg och under vären 1989 turnerade vi i Sverige, det vill säga i Göteborg med omnejd. Kören gästade LO:s 100-ärs firande under 1:a majhelgen 1989, vi sjöng för ca 25 000 personer där. Det blev en storslagen upplevelse! Hela min familj kom dä till Göteborg för att träffa mig och fira med oss. Alla utom Zvonko, som varken visade sig där eller hörde av sig överhuvudtaget kom. Han hade väl sina skäl. Vid det tillfället blev jag ombedd av körledaren, Janez Jocif, om att översätta Evert Taubes lät Nocturne till slovenska. Läten hade vi sedan dess med i repertoaren och det blev en stor succe när vi framförde den pä slovenska. Senare pä vären uppträdde kören Slovenska glasbena matica tillsammans med hundratals andra slovenska sängkörer i Stična, en slovensk ort, som i Kulturförvaltningens regi anordnade en manifestation: Tabor slovenska choirs Šentvid vid Stična. Där möts slovenska körer frân andra länder upp och har en jättekonsert och under söndagen anordnades en stor manifestation av kombinerade körer frân Slovenien och angränsande länder. Villkor för söndagens prestanda var att respektive körledare i förväg deltog i ett seminarium. En blandad sängkör frân slovenska föreningen i Göteborg var ocksâ med vid konserten i Stična âr 1989. Det var en fantastisk upplevelse, minns jag. Vid varje veckoslut under studieâret i Slovenien vistades jag hemma hos min mor och Matej i Mala Nedelja. Dâvarande organisten i kyrkoförsamlingen, unge Dominik Rudolf, lâg i lumpen och sângtoen i Mala Nedelja saknade ledning. Eftersom medlemmarna i kören var vana med att öva hemma hos oss fick jag frâgan, om jag var villig att leda kören vid behov. Plötsligt fick vi ett erbjudande frân en annan ort, Ptuj, att vâr kör skulle medverka i ett lokalradioprogram, Radio Ptuj, genom att i förväg öva och spela in en viss mängd slovenska folkvisor. Kören övade hemma hos min mor, men inspelningarna gjordes i grundskolans lokaler. Detta pâgick i nâgra mânader under âren 1988/89, först övningar och sedan inspelningar pâ ljudband. Under jullovet kom även Olga till Slovenien och hjälpte oss med att fâ ihop sângrepertoaren. Kören framförde visorna fyrstämmigt, dock utan instrument. Radioprogrammet med vâra inspelningar gick sedan i 36 omgângar, varvat med olika människors intervjuer, 1 timme varje söndag. Fantastiskt! I nästan ett helt âr. Verket kröntes med en live konsert i Kulturni Dom (Kulturhemmet) i Mala Nedelja under ledning av mig och av en känd Tv-profil, Boris Kopitar som var programledare. Matej stortrivdes i skolan, han fick bara 5:or i betyg i alla ämnen samt fick lära känna mânga kompisar, vissa av dem hâller han kontakt med än idag (2013). Vi saknade Zvonko, men han verkade inte sakna oss sâ mycket, eftersom han lät bli att hälsa pâ oss i Slovenien över julen eller överhuvudtaget. När skolâret var slut kändes det ändâ skönt att komma tillbaka till Landskrona. Hela min familj, utom min bror och hans familj, bodde i Sverige och gör det fortfarande (utom Janez, som dog 2010). Min ettâriga vistelse i Slovenien avslutades med en stor fest hos min bror Janez i Loka pri Žusmu, där han ägde ett hus och en restaurang. Olga och jag blev den dagens attraktioner som sângerskor i den orkester som Janez hyrde in just för det tillfället. Nâgra veckor innan föddes Janezs första barnbarn, Simon Budja och även detta firades samma kväll. Vâr mor var ocksâ med pâ festen och vi saknade vâr pappa, som dött tvâ âr tidigare. Han upplevde inte sina barnbarnsbarn. Det gângna âret blev ett oförglömligt âr för Matej och mig! Alla barn till utvandrade föräldrar borde fâ tillfälle att vistas under en längre tid i föräldrarnas hemland, nâgon gâng under sitt liv i alla fall. Dâ bekräftas ens identitet. ÁTER I LANDSKRONA Tillbaka, i augusti 1989. Matej och jag kom tillbaka till Sverige. Anne-Marie bodde i en egen lägenhet. Zvonko bodde för sig själv men vistades mest i vär lägenhet även dä. Efter att vi varit ifrän varandra i ett helt är, ställde vi oss frägan, om det var nägon bra ide att fortsätta tillsammans. Vi lät tiden utvisa, hur vi skulle göra, gä skilda vägar eller fortsätta. Pä nägot sätt lyckades vi ändä hälla samman trots en del svärigheter. Jag var säker pä att Zvonko päverkades i negativ riktning av vissa individer pä klubben, som ville oss ont. De lyckades nästan fä sin vilja igenom. Ofta kändes det som att det var för Matejs skull som vi höll masken och fortsatte vara ett par. Nu känns allt detta sä avlägset, men det kommer ständigt nya moln som förmörkar vär tillvaro. Som tur är efter regn kommer alltid solsken. Sä är livet, fyllt av överraskningar, bäde jobbiga och glädjefyllda... MIN SVÄGER AVLIDER I november insjuknade min sväger, Leopold, Polde Karlin allvarligt. Han var sjuk i omgängar redan sedan tidigare, men klarade sig igenom dem varje gäng. Till sist kunde han inte stanna hemma längre sä han togs in pä sjukhuset i Helsingborg. Matej och jag har just ätervänt frän Slovenien, därför visste vi inte hur allvarligt det var med Polde. Han hade till och med kommit hem till oss den 23 oktober för att fira Zvonkos födelsedag tillsammans med övrig släkt. Innan dess, under samma dag, hade han varit i Lund, där han behandlades mot sin blodsjukdom. Det var för sista gängen jag säg Polde i livet. Efter nägon vecka pä sjukhuset i Helsingborg försämrades Poldes hälsotillständ drastiskt sä man började ana att slutet var nära. Sista veckan bodde Jelka hos honom pä sjukhuset. Nägon dag före sin 52-ärsdag i november gick han stillsamt bort i sjukhussängen. Hans maka och alla tre sönerna var närvarande vid hans sista stund i livet och de tog avsked frän sin älskade make och far innan han dog. Pojkarna Leopold, Robert och Simon fick lova vid deras fars dödsbädd att de skulle ta hand om sin mor och hjälpa henne vid behov. STUDIER OCH SV2-LÄRARTJÄNST I oktober 1990 blev jag kommunanställd som lärare pä Komvux i Landskrona. Nu fick jag anställning som SV2-lärare, vilket stärkte mitt självförtroende väsentligt. Till en början undervisade jag vuxna invandrare i svenska som andraspräk. Dock märkte jag att jag saknade en pedagogisk utbildning samt tillräckligt med kunskap i ämnet som jag undervisade i, ungefär pä samma sätt som när jag undervisade i slovenska. Jag blev dä tvungen att fortsätta mina universitetsstudier i Lund. Det gjorde jag under sena eftermiddagar, efter undervisningsarbetet. Jag körde till Lund och senare till Malmös lärarhögskola i nästan 10 ärs tid för att studera pä deltid. En hemspräkslärare förväntades ha goda kunskaper i samtliga svenska ämnen för att adekvat kunna hjälpa sina elever, där de behövde stöd. Nägra sädana kunskaper hade jag inte, jag hade bara gätt en ättaärig grundskola i Slovenien och kom till Sverige som nittonäring. När jag kom till Sverige 1964, fanns det ingen svenskundervisning för invandrare, man hade längt kvar till dagens välfärdssamhälle men det fanns gott om olika jobb. Jag och mänga andra, som invandrat under denna tid, fick lära oss svenska helt pä egen hand. Jag fick ett begränsat ordförräd utan grammatiska grunder, men visste att om jag ville fortsätta undervisa pä svenska skolor, slovenska elever eller andra, mäste jag först själv skaffa mig pedagogisk kunskap. Som jag tidigare berättat, läste jag pä Komvux. Och när jag efter alla studieär var klar, fanns inget elevunderlag kvar, för att kunna ätergä till hemspräkslärartjänsten. Barnen hade vuxit. Därför blev det särskilt välkommet för min del när jag oväntat fick en anställning pä Komvux för att undervisa. Före min sjukpensionering 2001, drabbades jag av en smärtsam kronisk muskelinflammation i axlarna, och jag lyckades läsa klart över 300 högskolepoäng. Jag läste allt frän kultur till historia, pedagogik, kriminologi, sociologi religion och under ett är även slovensk historia i Slovenien, vilket gav mig totalt ca 300 högskolepoäng (se kopian pä föregäende sida). Under största delen av min studietid undervisade jag dels i slovenska, dels i s.k. serbokroatiska (serbiska, bosniska, kroatiska) samt jobbade som speciallärare, allt detta parallellt pä olika skolor, mest i Landskrona, men även i Kävlinge, Svalöv, Helsingborg och slutligen i Furulund. Kanske var detta grunden till att jag blev utbränd i förtid och inte orkade fortsätta tills jag uppnätt 65-ärs älder, som jag ville. En ofrivillig operation, som lämnar ärr efter sig, ger ofta en känsla av att inte vara hel längre, hel som kvinna och människa. Man blir ständigt pämind om detta, vid varje av- och päklädning. Och när man inte blir accepterad av sin omgivning, sin man, sin pojkvän eller andra nära och kära, känns det som att ha förlorat sin själ, gätt sönder inombords. Det är lika jobbigt när man inte blir 1998-09-23 Sida 1 i AUGUSTINA BUDJA Studieintyg för: 450528-9464 AUGUSTINA BUDJA Antagen tili: LGRPY GRUNDSKOLLÄRARUTB AK 4-9, PRAKT-PED UTB Examen: PIL KAND PA KULTURVETARLINJEN 140.0 P 1991-05-02 ♦ETN011 *FON210 GLP602 9601 9602 ♦HIS100 ♦HIS103 *KVK013 ♦KVL001 *KVL002 ♦LIS121 ♦MAT801 *PED002 ♦PED051 *PED052 ♦PEDO71 REK014 844B SOCOOl 9101 9102 9103 9104 S0C059 9801 9803 SVE413 9300 9301 9304 *SVE421 *SVE422 Etnologi, kulturaöten och kultu*aönster(l-10) Fonetik, fonetisk grundkurs Praktisk-pedagogisk utbildning (1-40) PPU 1 (1-5) PPU 2 (6-20) Historia, allnän kur» (1-40) Historia, all«*-» kurs (41-60) Kultvet, hun i arb livet: massm i saahället Kulturvetarlinjen, baskurs Tilläapade studier Lingvistik, översättningsteori Pedagogisk-aetodisk kurs f obehör hensprákslarare Pedagogik, allaän kurs(21-40) Pedagogik, vuxenpedagogik 1(1-10) Pedagogik, vuxenpedagogik 2(11-20) Pedagogik, interkult konaunikation (1-10) Religionskunsk: tros- o livsásk kunsk(l-lO) SJälvständigt arbete Sociologi, allaän kurs (1-20) Introduktion Sociologisk o socialpsyk. teori: övningar Sociologisk o socialpsyk.teori: tentaaen Metod i laborationer Sociologi, kriainologi, internetbaserad distanskurs Introduktion Kriainologi i praktiken Svenska soa andrasprik (41-60) Annan relevant sprikvetenskaplig kurs Sprikinlärning och sprilcpsykologi Kulturkunskap (fördjupning) Svenska soa andrasprik (1-20) Svenska soa andrasprik (21-40) 5.0 40.0 5.0 15.0 40.0 20.0 5.0 20.0 20.0 5.0 20.0 20.0 10.0 10.0 10.0 10.0 2.0 20.0 2.0 3.0 5.0 0.0 10.0 2.0 4.0 20.0 5.0 5.0 5.0 20.0 20.0 900317 960920 970214 880823 910417 900329 870605 900606 950410 951205 960118 880309 910114 950521 930928 940115 940205 940426 941103 941213 941231 940629 951003 Suaaa totalt: 288.0 poäng * aarkerar att kursen är slutförd erkänd av omgivningen. Mina mängäriga studier pä universitet gav mig en viss tillfredställelse, trots en del motgängar med hälsan och min yrkesbana. Jag blev inte accepterad av min handledare pä grund av nägot som jag inte kunde päverka (mitt ursprung) och detta gav mig mardrömmar som jag inte visste fanns. Den strukturella diskrimineringen av människor gör definitivt mer skada än nytta för alla inblandade parter. Ändä fortsätter orättvisorna att härja i samhället. SKOLKOMMUNALISERINGENS EFFEKTER, 1990-TAL I anslutning till avtalsrörelsen 1989 tog dävarande skolminister Göran Persson initiativ till att skolan helt skulle överföras till kommunerna, som pä det sättet skulle fä ansvar för skolledar- och lärartjänster. Riksdagen fattade detta beslut i december 1989. Skolöverstyrelsen (SÖ) ersattes 1991 med det betydligt mindre Skolverket. Beslutet var kontroversiellt men genomfördes i sin helhet äret därpä. Vissa försämringar för lärarna märktes genast, för att inte tala om situationen för hemspräkslärare. Först nu, den 10:e februari 2014 (Sveriges Radio, P1), framlägger man en rapport om att försämringen i skolan beror mest pä kommunaliseringen, som genomfördes i början av 1990-talet. Staten har lämnat över alldeles för mänga befogenheter till kommunerna. Bl.a. har man inte sett till att behälla tillräckliga antal lärare och övrig skolpersonal när kommunerna tog över. Lärarna har med ären fätt för mycket administrativt arbete för att kunna tillgodose undervisningens behov och mäl. Enligt läroplanen skulle alla ha uppnätt godkända resultat, oavsett elevernas förutsättningar. Före kommunaliseringen hade man ca 6 % av elever som inte kunde bli godkända. Resurserna till att kunna uppnä kraven räcker inte till. Kommunerna prioriterar annat än skolan. I Landskrona hade vi under 1990-talet en kvinnlig rektor för undervisningen i hemspräks. Efter kommunaliseringen vände hon genast kappan efter vinden. Över natten blev hon som en annan person! Hittills hade vi hemspräkslärare fätt regelbunden fortbildning och ständig uppmuntran, hur viktiga vi var för barnens spräk och identitet. Efterät sänktes bedömningen av hemspräkslärarnas roller nästan till onödiga utgiftsposter. Det märktes tydligt att hemspräket inte längre betraktades som likvärdigt med andra skolämnen. Kraven skärptes. Nu skulle det finnas minst fem barn i en grupp, oavsett älder, för att kunna bedriva hemspräksundervisning. Om det inte fanns tillräckligt med underlag skulle lärarna se till att samla eleverna frän de andra skolorna, helst efter ordinarie skoltid. Redan ansträngda förutsättningar försämrades ännu mer. Franc Sprah sjukskrev sig. Jag studerade och kunde arbeta nägra fä timmar i veckan. Barnen togs ifrän rätten till hemspräksundervisning och blev även utan stöd i andra ämnen. Jag säg inte längre nägon framtid med hemspräkslärartjänsten. För att bli pämind om hur kommunaliseringen kom till, publicerar jag ett utdrag ur ett dokument. Källan frän webben: • 1985 är samtliga lärarförbund motstandare till en kommunalisering av skolan, men splittras nagra ar senare i samband med synen pa kommunaliseringen och avtalsförhandlingarna 1989. • 1986 gav Lärarnas Riksförbund ut dokumentet "Därför avvisar lärarna en kommunalisering". Där varnades bland annat för vidgade klyftor mellan olika skolor och för en politisering av tillsättningen av lärartjänster. • 1988, strax före valet, presenterade skolminister Bengt Göransson sin proposition om skolans utveckling och styrning, en proposition som före-slog ökat kommunalt inflytande genom kommunala skolplaner och kommunal tillsättning av skolledare och lektorer. • 1989 i mars utses Göran Persson till skolminister med ansvar för kommunala vuxenutbildningen, gymnasieskolan och grundskolan. I sin första Tv-intervju klargjorde han att han skulle satsa pa att förändra beslutanderätten över skolan. Kort därefter, i april och i anslutning till den pagaende avtalsförhandlingen med lärarförbunden, presenteras förslaget att kommunerna ska ta över makten över skolorna i en kompletteringsproposition. • 1989 Saco är mot förslaget och Lärarnas Riksförbund protesterade ge-nom att organisera demonstrationer fran Sveavägen till Utbildningsdepartementet med namnunderskrifter. I november tog Lärarnas Riksförbund ut sina medlemmar i strejk flera veckor mot förslaget att kommunalisera skolan, och varnade för konsekvenserna. Ett av de viktigaste skälen till protesten var att man befarade att skolan skulle bli mindre likvärdig, alltför olika förutsättningar för eleverna och allt för beroende av hur de olika kommunerna förvaltade sitt uppdrag. Man befarade ocksä att läraryrkets status skulle urholkas med en sämre löneutveckling som följd, trots Göran Perssons förutsägelser om motsatsen. Tyvärr besannades alla dessa farhägor, läraryrkets status sjönk och är fortfarande relativt läg. Större delen av mitt yrkesliv har jag ägnat ät läraryrket. Därför följer jag utvecklingen i den svenska skolan, som tyvärr gär till det sämre. Man har tagit lärarrollen frän lärarna och belastat dem med andra uppgifter utöver att undervisa. Skulle det vara lärarnas uppgift att lära barnen hur man klär sig under olika ärstider, att man inte spottar pä andra, och att man inte kastar sten pä städpersonal? Vidare att upplysa barnen om att Sverige har en knivlag, att droger är däligt, att man vid möten hälsar pä varandra, att man svarar vid tilltal, att man är rädda om varandra, att man ska vara rädda om naturen, att man inte tar eller skadar andras saker, att det inte spelar nägon roll om nägon ser annorlunda ut för i grunden ser vi alla olika ut, att alla inte har räd till allt, att handfatet inte är en urinoar? Skulle detta vara lärarens uppgift?! Det är först och främst föräldrarna som borde berätta om och om för sina barn att retas är dumt att mobbas och att släss är ännu dummare, att man ska lyssna pä varandra och att fröken i skolan bestämmer och lära barnen den gyllene regeln - Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, skall ni ocksä göra för dem. Det bör ofta poängteras bäde hemma och i skolan att man vinner vänner pä att vara tacksam, hjälpsam, vänlig, lyssnande, kamratlig och modig. Lärare ska undervisa, inte uppfostra, skolan ska i stället se till att barnen klarar kunskapskraven! SKOLAN I SVERIGE FORSAMRAS Landskrona 1995: jag var aktiv inom Lärarfacket och sag till att ca 50 slovenska lärare, som studerade det svenska skolsystemet besökte olika skolor och fick hjälp med spraket tack vare att mina elever tolkade at dem. Bl.a. infördes senare en 9-arig grundskola i Slovenien. Om föräldrama befann sig i skolmiljöer under nägra veckor skulle de ändra uppfattning om väldigt mycket. För det första skulle de bli medvetna om att deras barn, även grannens barn, visar sig ha en sida de aldrig tidigare sett. För det andra skulle de se en lärare som en hjälte, en som försöker att klara dagens nästan omöjliga uppgifter i Sverige. Att vära barn blir totalt gruppmosade och idioter för att resurser och tid inte räcker till är inte lärarnas fel. Det är dags att sluta beklaga sig sä förbannat över dem. Föräldrarna borde stä pä deras sida och hellre beklaga sig över de som bestämmer, kommunpolitikerna. Men framför allt borde föräldrarna beklaga sig över sig själva, att de inte ställt högre krav pä sina egna ungar och inte lärt dem ta konsekvenserna av sin handling. Istället fortsätter de dalta med sina barn och peka fulfinger ät lärarna. Nu har jag tvä lärare i familjen, min egen dotter, Lenka Molin, har valt detta yrke och min systerdotter Leonida Kembro ocksä. Leonida kommer att läsa vidare, för läraryrket som det ser ut idag, har blivit för betungande, anser hon. Man kunde tro att det bara krävs sunt förnuft för att klara av en klass i ärskurs tre och dä glömmer vi bort att värt eget barn lämnade bäde förnuftet och empatin hemma i hallen i morse. Sä avslutningsvis kan jag pästä att lärarna sliter härt för att ditt barn ska fä bäde en akademisk- och en social kompetens. SLOVENSK SJÄLVSTÄNDIGHET Pä ett möte i Ädelfors den 23 februari 1991 bildades Slovenska riksförbundet. Som ordförande valdes dä Branko Jenko och jag blev vald tili förbundets sekreterare vilket jag var ända fram till 1999 och dä avgick jag pä grund av hälsoskäl. Den nya sekreteraren blev Rada Pišler tills hon nâgot âr senare flyttade tillbaka till Slovenien. Dâ uttogs Marjana Ratajc som förbundssekreterare och hon sitter kvar än idag. Efter Jenkos avgâng 1998 valdes Ciril Stopar till ny ordförande och Stopar behöll sin post ända fram till sin död, vâren 2013. Pâ ärsmötet 2013 utsâgs Alojz Macuh som ny ordförande. Slovenien förklarade sin självständighet den 25 juni 1991. Dagen dä^ bröt ett krig ut, den jugoslaviska armén anföll vissa strategiska platser i Slovenien. Kriget varade i ca 10 dagar, armén fick lämna Slovenien men lämnade en stor förödelse bakom sig samt en ytterst besk "smak" efter forna pâtvingade broderliga band mellan människorna inom Jugoslaviens gränser. Jag befann mig i Slovenien, närmare i Ljubljana under den tiden. Genom Slovenska riksförbundet valdes jag in i en Skandinavisk delegation som slovensk delegat frân Sverige för att närvara vid konstitutionsmötet för en slovensk världsomfattande organisation, den Slovenska världskongressen (Slovenski Svetovni Kongres, förkortad SSK). Det första konstitutiva mötet planerades sedan flera âr tillbaka och fullbordades dagarna efter den slovenska självständighetsförklaringen. Den Slovenska världskongressen ville samla och ena alla de slovener, ca en halv miljon, som utvandrat under mellankrigstiden och efter andra världskriget. Det kom ca 7 000 slovener till Sverige under 1960-talet, i december 1999 bodde ca 6 000 av den första generationens slovener kvar i landet (se A. Budjas tabell frân undersökningen âr 2000, publicerad i boken av Augustina Budja, Slovener i Sverige, 2006). BROTT UTAN STRAFF Mânga länder i världen styrs fortfarande av diktaturer. Länderna i Europa styrs alla mer eller mindre av demokratiskt valda regeringar. En del länder är fortfarande kungariken, liksom Sverige, andra har övergâtt till ett republikanskt styrelseskick. Slovenien är numera en demokratisk styrd republik. Innan dess var Slovenien en enpartipolitisk förbundsrepublik inom Jugoslaviens ramar, där mânga olika nationaliteter med olika kulturer, sprâk, religioner och historia har varit hopbundna. Det fungerade inte i längden eftersom en enda nation ville styra och ta över alla andra. Det började snart koka över i den sydslaviska grytan och locket kastades helt av i början av 1990-talet. De nâgorlunda demokratiska principer som till en viss del ändâ lâg till grund i SFRJ rubbades helt. Det finns fortfarande spâr av kommunistisk diktatur och dess rester i Slovenien, vilket kommer att ta nâgra generationer till innan spâren försvinner helt. Idag kämpar Slovenien med en korruption som har ärvts frân den gamla kommunistiska epoken. Skolorna tuttar fortfarande i barnen de lögnaktiga historiska bilderna frân andra världskriget och tiden efter. De heroiska bragderna tillskrivs bara partisaner och dem som senare gjorde den blodiga revolutionen och begick brödramord. Barnen föds som oskrivna blad och blir därför lätt tili kommunistiska objekt genom hjärntvätt. Ättlingar till gamla kommunister hade företräde till högre utbildningar i förra systemet. Dock lämnar numera unga människor landet, oavsett om de är högutbildade eller inte. Det finns helt enkelt inte arbeten till alla. Särskilt de unga blir lidande i tider da arbetslösheten tilltar. Man kan bli väldigt förvanad över att slovenerna reagerar sa langsamt. De har inte förstatt demokratins grunder, dels att ga till val, dels att yttra sina asikter. De höjer inte sina röster mot alla orättvisor som de korrupta vänsterpolitikerna och de köpta medierna förorsakar dem. I dessa dagar interpelleras den femte ministern i nuvarande ca atta manaders gammal slovensk vänsterregering pa grund av misstankar om korruption. Slovenien har börjat ses som ett land där korruptionen har tagit makten vilket sänker människornas standard och trovärdighet. Utländska investerare haller sig borta. Och med detta förstärks den negativa spiralen för Sloveniens ekonomi. En aterhämtning lär fa vänta ett tag till. Synd att det blev sa. Varför blev ingen straffat för de hemska brott som har begatts av kommunisterna? Jag ska försöka ge nagra svar som kan tänkas halla. Vid kommunismens sammanbrott började samhället fräta sig själv till döds och bröt samman inifran. De värsta förbrytarna var redan gamla män eller döda när det hände. De vägrade hitta nagra efterträdare eftersom de var rädda för inbördes konkurrens. Kommunistiska partiet kontrollerade skolor, utbildningsväsendet, rättsväsendet, sjukvard, inrikes och utrikespolitik, ekonomi, idrott, föreningar, allt, allt som förekommer i ett samhälle. För att göra en politisk eller yrkesmässig karriär, krävdes det att vara medlem i kommunistpartiet (KP). Utan ett medlemskap blev man chanslös. Alla maktfaktorer var kommunistiska. Vid sammanbrottet kunde man inte förneka sitt förflutna. Efter sammanbrottet skyddade förövarna varandra. Vem skulle annars kunna tänka sig att halla domedagen och döma sig själv?! Att erkänna sina gärningar och sina (kanske döda) föräldrars maktmissbruk var en omöjlig tanke och är det fortfarande. De som inte blev partimedlemmar ansags som svaga, tysta och om inte direkt korkade, ansags de som mindre värda individer. Sadana antydningar väller fortfarande fram ur de vänstras politiska bänkar i det slovenska parlamentet! Eftersom vanligt folk, de som inte blev kommunister var mer ödmjuka, mindre karriärlystna och ofta ställda utanför möjligheter till högskoleutbildning, förblev de passiva och tysta även när demokratin kom. De modiga och djärva slovenerna har efter kriget antigen blivit dödade av kommunisterna eller flytt för livet ut ur landet. Inte konstigt att nära en miljon slovener lever i exil och kanske aldrig atervänder tillbaka till Slovenien. Slovenien i sin tur fylls pa av folk fran länderna pa Balkan. BARNEN GÁR VIDARE Barnen: Flickorna Dora, Lenka och Anne-Marie hade bildat sig familjer. Matej päbörjade sin gymnasieutbildning pä Gullstrandsskola i Landskrona. Jag rädde honom till att söka in pä SH-linjen vilken han kom in pä. Efter drygt ett är där hoppade han av skolan för att han hade valt fel linje. Han blev sambo men det tog slut och dä flyttade han hem igen. Efter att ha hoppat av sin gymnasieutbildning började han förvärvsarbeta, först pä Parajett, ett tryckeri i Landskrona, sedan pä en fabrik, forna Enoch Thulinverk. Jag hoppades att han skulle ätergä till studierna, men det blev inte sä. En vacker dag skrev Matej ett brev till mig och sin pappa, sä som Anne-Marie en gäng gjorde. Inte här heller har jag minne av om vi fick läsa brevet dä och ännu mindre om vi gjorde nägot ät det. Pä grund av att jag själv var väldigt upptagen med mitt, missade jag mycket i mina barns uppväxt och mognad. Den tiden äterkommer aldrig igen, sä det som man har missat har gätt förlorat, tyvärr. Här publicerar jag brevet och ber Matej att han förläter mig om han inte samtycker. Jag har ju egentligen aldrig lovat honom att inte visa brevet eftersom jag aldrig blivit direkt tillfrägad och samtidigt anser jag att hans brev bringar lite mer klarhet i händelserna dä och nu. Mamma oPappa Anledningen till att jag skriver detta är för att jag aldrig han fa sagt vadjag vill när jagpratar med/ er. Jagpastar inte att jag är ett helgon, menjagtycker att ävennihar erabrister. Saker och/ting masteändras här hemma Jag tror inte att jag orkar mycket mer annars. Jag är inte sapsykiskt stark Man mar intebraav att kommahem/och aUtid/bräkka Förstar ni inte att det delvis är därför jag inte är hemma sa mycket. Och det gar runt i en ond cirkel. Ni är sura pa mig för att jag inte är hemma och/jag är inte hemma för att ni är sura Har ni haft en/ dalig dag' pa/ jobbet gar det genast ut över mig ocksa. Detta gäHer messt mamma Ibland är mamma arg, sur och ledsen/ pa/ mig och/ da/ kan/ man/ inteprata med henne För det mesta vet jag inte vadjag har gjort för fel. Med detta villjag säga/ att jag mar ocksa daligt, när du/ är pa det söttet, försök/ att prata med mig i stället. Jag garanterar dig att det blir bättre da. Till digpappa villjag sägaatt jag vet att du/ inte far samyckethjälp av mig här hemma som/ du/ borde fa Men det är mycket för att du/ inte uppskattar det jag gör när jag hfälper till. Det hade varit mycket röligare om du hade kunnat säga "tack/ för hjälpen' eller ndgöt annat positivt i stället för atttaalltför givet. Jag vet attjag har ljugit mycket för er men det är ju/ bara för att hade jag talat sanning de gangernajag ljugit för er, hade ni inte latit mig göra detjag planerat p.g.a. att ni inte litar pamig. Jag vill/ inte Ijuga för er och jag ska försöka lata bli men försök/ da ni att lita pa mig bättre. Som/ ni vet, har jag hoppat av skolan och jag vill/ inte att ni ska känna att ni har misslyckaty med/ mig, för att skulle jag angra mig sa kan jag börjaigen. Det är inte som/ omhelavärlden/har gatt under. Jag älskar er badajättemycket även om/jag inte visar det samycket, men/det tycker inte jag att ni visar mig heller. Jag varken/ vill/ eller kan fortsätta sa här. Jag vet inte hur ni kommer att reagerapa mitt brev. Antingentar ni det paaüwar och funderar pavad det star i det eller sastruntar nii det och tycker att det är löfligt och latsas som/ ingenting. Jag tycker även att ni borde prata mer med/ varandra om/ hur ni fostrar mig, för nibrukar haolika asikter. Jag är pa väg till S maland nu/ med/ Yasse Vi träffade tva jättetrevliga tjejer som/ bjöd/ dit oss. Jag hade inte tänkt aka dit varje helg om/ ni tror det, men/ nu vill/ jag jättegärna/ det. Vi kommer hem/ pa söndag eftermiddag, ochjaghar mobilen/ med mig om det är naget. Matej Än idag blir jag berörd av att läsa brevet. Man kan bara beklaga att det gick som det gick och att man inte räckte till. Eller sä ska man vara tacksam för att det gick sä bra som det gick. Man kan vända pä saker och ting, se dem frän olika perspektiv. Att vara ledsen över det som man inte kan göra nägot ät längre är som att gräta över förra ärets försvunna snö. Nu är mina barns barndom sedan länge förbi och alla vi fär ta ett eget ansvar. Matej äterupptog aldrig gymnasiestudierna. Ett tag var han pigg pä att gä Hotell och restaurang för att utbilda sig till kock, men av nägon anledning blev det aldrig av. Under ären har han haft olika jobb. Pä Enoch Thulinverk fick han gä en kortare utbildning som pulvermälare. Men han hoppade snart av. För nägot är sen träffade Matej en tjej som heter Mia. De lever tillsammans. Han öppnade en egen enskild firma som heter Fastighetsrelaterade stödtjänster och det verkar fungera bra. Vad mer kan man önska sig?! Jo, kanske att han och Mia snart bildar sig en familj. Zvonko önskar sig barnbarn och jag vill bli farmor ocksä, mormor och mormorsmor är jag redan. Dora fick ocksä vissa problem, orsakade av hennes skolkning under sista äret i nian. Jag och Zvonko väntade Matej just dä och barnen tog sig egna friheter under den tiden. Dora läste till läkarsekreterare vid Katedralskolan i Lund och jobbade senare i mänga är som just läkarsekreterare inom värden i Landskrona. Idag är hon anställd av Region Skäne. Hon arbetade länge som IT-sekreterare i södra Skäne. Lenka och Anne-Marie läste pä värdprogrammet. När deras barn var smä och behövde passning pä dagarna arbetade de bäda som undersköterskor, oftast sena eftermiddagar och kvällar, efter att deras respektive makar kommit hem frän sina dagliga jobb och kunde ta hand om barnen. Först i början av tvätusentalet tog Lenka och Anne-Marie ledigt frän sina jobb, ett sabbatsär, och började läsa upp sina betyg pä Komvux i Landskrona. I stället för att efter ett ärs studier ätergä till sina arbeten som undersköterskor, fortsatte de läsa pä olika högskolor och universitet. Efter nägra är avslutade de sina studier. Lenka är sedan nägra är tillbaka grundskollärare i Landskrona och Anne-Marie är arbetsterapeut pä Vuxenrehabiliteringen i Lund. Bäda skaffade sig nya utbildningar och verkar trivas med sina val av arbeten och det är det som räknas. Dora trivs med sitt jobb som PMO, funktionsspecialist (IT-konsult, min benämning) i Regionen. April, 2011: Hemma pä gärden i Landskrona, mamma Angela fyller 95 är Alla vära barn och barnbarn kämpar pä var sitt hall. Det är viktigt att inte ge upp när livet skaver ibland. Livet är inte alltid en dans pä rosor när man är ung och i en aktiv älder. Att bilda familj, fä ett arbete som man trivs med och att behälla själslig och fysisk hälsa kan vara nog sä avgörande för ens välbefinnande. Vära unga har byggt upp en inre styrka för att gä vidare, trots vissa problem och motgängar. Det känns betryggande och bra. DISKRIMINERING ATT VARA OBEHÖRIG värvade kunskaper och erfarenheter sköter denna ofta ganska svära undervisninq mycket bra. Hon visar dess-utom stört engagemang för sina arbetsuppgifter och är angelägen om att utföra dem p4 bästa sätt. vuxenutbildningschef Jag kan därför rekommendera att hon tas in i en lärarutbildning, som ger henne formell behörighet. Augustina Budja, 450528-9464 är under läsäret 1991/92 anställd som lärare vid grundvux i Landskrona pä hei tjänst. Hon undervisar företrädesvis analfabeter och semianalfabeter - invandrare frän ett flertal länder och kulturer-i läsning och skrivning samt i svenska och matematik. Det har visat sig att hon genom sina tidigare för- INTYG LANDSKRONA KOMMUN KOMMUNAL VUXENUTBILDNING 1992-04-29 Det händer oundvikligen, att jag upprepar vissa delar i min självbiografi, eftersom kronologin inte alltid fungerar. Jag vill be läsaren om förstaelse för detta. Efter min fil. kand. examen pa Kulturvetarlinjen i Lund sökte jag arbete pa olika arkiv, museer och pa Komvux som SV2-lärare. Jag blev kallad till en intervju pa Komvux i Landskrona 1990, där jag en gang läste min grundskole- och gymnasieutbildning (1982-86). Pa Komvux intervjuades jag av min f.d. rektor Axel Sand och antogs ht 1990 som SV2-lärare. Den 28 december 2012 hörde jag pa SR P1 att dagens kunskapskrav pa SV2-lärare är mellan 20 och 30 högskolepoäng i ämnet Svenska som andra sprak (SV2). Under min tid som lärare fanns det inte nagra sadana krav fran början. Oftast gavs jobbet till övertaliga lärare frän grundskolan, utan att de hade nagon egentlig kompetens i att undervisa just SV2. Förmodligen var det just för att behörigheten inte efterfragades da när jag fick jobbet. Jag har dock efter gymnasiet läst pa Kulturvetarlinjen men det gav inte rätt kompetens. Varen 1992 sökte jag in pa Nordiska sprak för att höja min kompetens som SV2-lärare. Genom att fa ett rekommendationsbrev franrektor, Karl-Axel Sand (se kopian bredvid) pa Komvux, antogs jag till utbildningen ht 1992. Jag läste hela 60 poäng i ämnet SV2, ocksa för att jag själv behövde kunskapen. Under dagtid undervisade jag tva grupper, förmiddag och eftermiddag och sedan bar det med bilen till universitetet i Lund, där jag satte mig i bänken och läste ämnet Svenska som andrasprak. Studierna gav mig de nödvändiga kunskaperna och stärkte min självtillit. Jag ansökte om deltidsstudier pa olika institutioner och läste och läste olika ämnen för min egen skull. Jag fortsatte att deltidstudera vid sidan av skolarbetet under hela 1990-talet. Nagon lärarkompetens pa papper lyckades jag ända inte fa, dels för att jag enligt mina överordnade valde att läsa fel ämnen (SV2), dels för att min davarande handledare Elisabet Einarsson vid Lärarhögskolan i Malmö hävdade att jag kom till Sverige fran ett diktaturland (f.d. Jugoslavien) och därför omöjligt kan anpassa mig till svensk demokrati och vara en fullvardig larare i den svenska skolan. Det var i alla fall hennes ord som hon vid ett tillfalle yttrade, nar det bara var hon och jag i rummet. Jag kunde inte tro att det var sant! Da hade jag redan narmat mig slutet av studierna och jag hade goda betyg och utlatanden fran andra handledare. jl»ílííi»Uu V »v WW ^ du Vit ¿é T"**-,fagoti«Ur»-« lr*w>#l p c« nkdUtit JMIJT^I* ait»-. /¿V Ätt nH /»«< k« (/.iiivv ikvUM. I««./•• «Mí" '41*"- ¡M 4*. cUl pftírT»- DiL. W r>r 1 cmW